Sorgliga humlor

Jag stod i duggregnet länge. Tittade på de små hönsen som glatt trallade runt till synes oberörda av regnet. De har börjat lägga ägg nu. Världens sötaste små ägg, en del knappt större än en femkrona. Nästa sommar blir äggen lite större. Men just nu är denna storlek tillräcklig för de unga hönsen att få fram. 

Regnet tilltog allt mera. Det hördes nästan som att vara i ett tält när det regnade på luvan. Att stå i regnet med stövlar och regnjacka med några höns runt omkring var bästa medicinen för dagen. Båda prickarna över ö:et som i lördag. Om jag inte börjat frysa hade jag nog stått där ännu. Och jag vet inte. Ibland känns det bara som att det enda jag kan säga är - Jag vet inte. 

I de höga blommorna vid hönsgården sitter humlorna och klamrar sig fast, blöta och tunga. Tänk om jag hade kunnat ta var och en i mina händer och bära till en torr plats. Blöta humlor i kallt väder är en sorglig syn. 

Men bara små humlor. En del har varit med förr för de kröp närmare och längre in under blommorna. De nya oerfarna kan bättre nästa sommar kanske. Jag vet inte hur det fungerar i humlornas värld. 

Helt plötsligt kom en fjäril och spatserade förbi min näsa där jag stod och tyckte synd om humlorna. Vilket bra gömställe kommer du ifrån som kan vara alldeles torr, frågade jag. Den svarade förstås inte men jag tänkte att det är väl som med en del människor. En del verkar få all värdens oväder och regn över sig medan en del bara glassar i solen och surfar på vågen. Eller nåt sånt. 

Ann-Louise