Husen som långsamt dör
Tänkte på tre olika hus. På farmors hus. Mitt barndomshem. Och huset jag bor i nu. Tänkte på farmors tapeter i den lilla kammarn. Där på väggen satt tre flygande änder i porslin. Tre olika storlekar. En porslinsblomma klamrade sig fast i ojämnheterna i väggen och när den blommade som värst doftade det så väldans att det blev för mycket. Ända sedan jag var liten har jag tyckt om den här tapeten i kammarn.
Det känns eländigt med alla ensamma hus som står tomma med svarta gapande fönster. De förfaller eller möjligtvis lever de upp några få veckor per år, om ens det. Människor flyttar. Jag tycker det ser sorgligt ut med alla övergivna hus ingen kan eller vill bo i. Lämnade åt sitt öde. Nästan som att de långsamt dör.
Ann-Louise
11 kommentarer:
Tror jag vet hur de flygande porslinsänderna såg ut . Har något minne av såna , men kommer inte ihåg varifrån .......
Visst är det sorgligt med gamla hus som förfaller .
Kram ♥
Usch nu blev jag ledsen... det gör ont i mig när jag ser tomma hus, fönster som gapar svarta hål...för att inte tala om hur känslan måste vara inomhus. Jag har alldeles för många tomma hus inpå mig...tomt, ensamt och ledsamt. Min fars vackra verkstad står tom eller inte tom, men vanvårdad och oanvänd, det smärtar mig allra längst in och jag får inget göra åt det. Det är en stor sorg i mitt liv. Det andra huset är en oerhört stor och vacker byggnad, som från början var ett barnhem och senare blev sjukhem, då blomstrade det, sköttes om och var välvårdat. Sedan bytte det ägare och började misskötas. Nu står det obebott och förfaller... ibland är det inbrott och ibland tömmer dom tankarna på olja och det blir allmänt oroligt. Just nu är det lugnt, men ledsamt, där borta bakom stenmuren. Det blev ingen glad kommentar, mina känslor vällde över och jag saknar den tiden då glädjen fanns både i pappas verkstad och på andra sidan stenmuren.
Tapeten som du visar gör mig i alla fall glad, den ser så varm och vacker ut och har helt ljuvliga färger.
Jag kommer också ihåg änderna...
Var rädd om Dig!
kram Lisa
Ja usch, visst är det sorgligt. Och inlandet är ju värst drabbat.
Min mormor och morfar bodde i inlandet och längs den smala vägen står en hel massa hus. När jag var liten bodde det folk i nästan alla husen, nu ekar nästan alla hus efter vägen tomma. Så även mormor och morfars hus. Det är en stor sorg!
Jag tycker också det är sorgligt. Min mammas gamla sommarhus då hon var liten är idag ett ruckel som stått orört i säkert 40 år : ( inte bra kram Sofia
Hej igen; så många fina inlägg du har hunnit med medan jag har varit utan dator! Dramatik i hönsgården, tappade vingar mm.
Ja visst är det tråkigt med gamla hus som bara står och förfaller. Vi har gott om sådana här-omkring också, ifall du nu trodde att det bara var i Norrland;)
Bra tips till ett inlägg faktiskt; Jag ska gå ut och fotografera de mest eländiga övergivna husen häromkring någon dag.
Har ledig förmiddag idag, tycker annars att jag inte gör annat än att jobba.
Skönt i alla fall att vara tillbaka och att datorn gick att rensa efter intrånget.
Ha det bäst!!!Kramar ♥♥♥
Jag åkte förbi min barndoms sommarställe för några veckor sen och det gör ont att se hur förfallet allt blivit.
Förstår din känsla helt.
Dessutom älskade jag ditt förra inlägg, så vackert och poetiskt om tappade vingar!
Åh det väckte minnen! Minns min farmor och farfars hus. De bodde i folketspark i Kalmar och det var ett så mysigt och charmigt hus. När Farfar gick bort blev farmor tvungen att flytta och huset hyrdes ut till någon förening och allt förföll, så tråkigt!
Kram
Att du är en hussörjare du med! Det gör så ont att se hur levande miljöer bara dör för att ingen vill ha dem. Och en dag så är de bara borta.
Vi skulle nog ha mycket att språka om... om vi möttes någonstans någon gång i den stora världen. Så spännande att det finns en likadan där uppe i norr...
Kramar
Katarina
Ja å så sorgligt det är med övergivna hus som bara står tomma och väntar på att bli fyllda med skratt och liv igen....
Kramar
visst är det sorgligt. och särskilt med de som rivs..då gråter mitt hjärta..
den där tapeten tycker jag verkligen om. tänk hur färger och mönster, i ens minnen..mmm..
kramar Lycke
Jag såg för flera år sedan i en bok eller tidning, minns inte, fotografier på öde hus. Det var en fotograf som rest runt i landet och fotat övergivna hus i varierande grad av förfall. Oerhört vemodigt, vackert, sorgligt och eftertänksamt. För så är det ju, hus dör när ingen bor i dom. Precis som människor dör, om inte annat själsligt, om dom aldrig älskar eller blir älskade. Samma sak. Och visst är det sorgligt? När det gäller husen så kan man iallafall om det säga att det var bättre för när även byar långt ut på vischan fick lov att sjuda av liv.
Skicka en kommentar