Tack

Tack för denna helg som varit bland de bästa på länge.
Tack för att jag inte har stressat och jäktat. 
Tack för att jag varit snäll med mig själv och lyssnat på mig själv. 
Tack för att jag träffade min fina vän. 
Tack för min familj och det vi har. 
Tack för att jag har skrattat och sett film med barnen. 
Tack för att jag tog mig tid att se min sambos fina ögon.
Och tack för att bokhyllan är borta och att min 50-tals skänk i teak fått komma till sin rätta plats. 

Ann-Louise 

Här

När jag om fredagen gick efter vår väg såg det ut som att alla de gula löven skulle blåsa av. De virvlade runt mig och det kändes nästan som att vara i en film när jag gick genom regnet av löv. Det var vackert ute och jag tänkte att vore det så farligt då, att flytta. Skulle det inte vara skönt att slippa all snöskottning och mörkret på vintern utan gatlysen. Då kom jag att tänka på våra barn ute på ängen bland blommorna. Som frihet fast de aldrig varit fångade. 

Jag tänkte att det är ju mycket enklare att hyra lägenhet. Ganska mycket enklare än att äga ett hus. Men då kan jag ju inte måla väggarna som jag vill. Och vad skulle jag göra av svarta Lilla Fröet och de andra hönorna. Det skulle bli tomt utan dem. Fast bra att slippa springa till hönshuset i snöstorm och 30 minus ändå, tänker jag. 

Att prata med sig själv kan vara rätt så bra. Jag sa - Nej det går inte. Jag skulle sakna fina sommarvägen och höstvägen och vintervägen där månen dansar bland träd och äng i sällskap av hela himlavalvet medan miljoners kristaller tindrar i snön. Den vårvägen där det brusar och hoppar i diken och smältvatten från djupa skogen rinner mjukt över mossan. Jag skulle sakna. Och överleva ändå. 

Ann-Louise

Hej!

Jag har laddat upp med gott bröd, pepparsalami, brie, grönsaker och päroncider. När huset och jag blir själva imorgon kl 08:20 tar jag med mig te i favoritmuggen, päroncider och mina goda smörgåsar till fåtöljen med fotpall. När jag lagt varma filten till rätta över mig startar jag filmen jag skrev om igår. Nu måste jag lägga mig så att det blir morgon snabbt. Det var minsann länge sedan jag kunde säga det. Annars tycker jag alltid att natten är för kort och att det blir morgon alltför snabbt. 

En liten blomma till er och tack för att ni kikar in här hos mig på LyckligaPraliner! 

Paraplyerna i Cherbourg

Jag väntar på att fredagen ska komma. Då är jag ledig och när barnen är på skolan ska jag plocka fram lite gott. Sätta mig i fåtöljen med fötterna på fotpallen och en varm filt över mig. Sedan låta mig svepas med av romantik, gråt, smärta och lycka i denna franska film från 1964 som nominerats med 5 Oscar. Sist jag såg den glömde jag bort tid och rum. Vad jag längtar. 

Les paraoluies de cherbourg

Ann-Louise

Jag har ett hem jag bor i. Men största delen av mitt hjärta bor i fjällen. Ibland känns det som att det är enda möjligheten. Det enda. Det är alltings början och fortsättning. Där mitt liv började. 

 Oändligt 

Ann-Louise

Lite om fritid & arbete

Jag brukar försöka tänka att när jag är ledig ska jag fylla på med det  som jag mår bra av och som ger mig energi. Jag behöver få utlopp för min kreativitet och känna att det händer något som för livet framåt. Jag vill må bra precis som de flesta andra. Jag har länge vetat att för att orka med mitt arbete som är krävande behöver jag få kraft någonstans ifrån och det är upp till mig att ordna det. 

Men det som jag ibland känner är att ju bättre jag har på min lediga tid desto mer tycker jag att arbetet tar för mycket tid av mig. Det är både ock. Har jag det bra på min fritid finns det mer ork till att arbeta men samtidigt ökar känslan av att arbetet tar för mycket tid av mig. Tur att jag trivs på min arbetsplats. Hur hade det annars blivit. 

Ann-Louise

Min söndag och boken jag läser

Jag putsade fönster och blev kall om mina händer. De blev röda och jag tänkte på kvinnorna som tvättade kläder för hand i isande kallt vatten. Jag tänkte på vad de slet ont och här stod jag och ojade mig över lite stela händer. 

Sedan kikade jag på bänken som jag skulle göra bättre i sommar. Hade jag tänkt. Det blev inte. Men istället blev det mycket annat bättre gjort.

Jag upptäckte att alldeles där bakom bänken lyste det rött av de finaste lingon. Jag började plocka med mina händer och dottern kom och hjälpte till. Vi fann även ännu finare blåbär. Nu har vi lite lingon och blåbär i frysen till vinterns speciella bakverk. En varm sol en söndag i september och jag tänkte på glögg. Jag som inte ens gillar glögg så mycket.  

Jag gick över till grannen för att fråga om hon vill ha vår bokhylla. Vi måste bli av med den. Jag fick blommor av henne att hänga på tork. Vitpytta sa hon visst att de heter. Jag stoppade ner små kvistar i svärmors trasiga gräddsnipa hon hade tänkt slänga. 

Middagstid kom. Jag knäckte många små ägg och stekte de gulaste pannkakor till middag. Många fler ägg finns. Hur ska det bli nästa sommar när alla höns värper. Jag får nog lov att skänka bort ägg så att fler kan steka de gulaste pannkakor. 

Söndagskväll är här nu. Barnen är nyduschade och vi förbereder för en ny skolvecka. Och arbetsvecka. Ikväll när jag lagt mig i rosenrummet ska jag fortsätta läsa min pocketbok jag köpt. Tänkte att jag vill börja läsa igen som jag gjorde tidigare för flera år sedan. Boken verkar bra. Både sorglig, lycklig och bra. Den handlar om Charlotte som mister sin Jacob i flodvågen som drabbade Thailand. 

"Aldrig mer - vad betyder aldrig? Betyder det att jag aldrig kommer att få krama honom igen? Aldrig mer få se hans leende? Det måste vara fel, ett missförstånd. Det måste vara någon annan än Jacob som de har hittat. 

Den här boken är ett försök att förstå det jag själv har gått igenom. Jag inser nu att jag gått från att bara överleva till att faktiskt leva igen. Om min historia kan ingjuta hopp och hjälpa andra som gått igenom trauman, betyder det mycket för mig".                                             

                                                                                           Charlotte Alfvin

                                                                                                 

Lite om uppfostran och lite om ägg

Jag hade tänkt skriva om att det verkligen inte är konstigt att en del barn blir som dom blir när föräldrarna verkligen hjälper dem att bli egoistiska, självupptagna, gapiga och totalt utan aning om hur man beter sig mot varandra. När föräldrarna istället ser det som att deras barn är duktig, företagsam och tar för sig - DÅ BLIR JAG ARG! Hur kan man inte se det uppenbara undrar jag. Vilka värderingar och synsätt är det vi vill försöka ge våra barn egentligen.

Ibland stämmer det verkligen att "Äpplet faller inte långt från trädet". 

Jag visar er dagens äggskörd. Jag plockade in sju små fina perfekta ägg. Att kunna hämta ägg från sitt eget hönshus känns nästan lite lyxigt. Dun och fjädrar som är lite extra fina sparar vi i en stor glasburk. Tuppen Benny har randiga fjädrar. Han är en snäll tupp. Tuppen Åke tror jag att jag stoppar ner i grytan om han inte skärper sig.  

Ann-Louise

Inget mer party för mig tack

Jag kan säga så här. Att vara på disco i fyra timmar med nära hundra ungar i åldern förskoleklass till årskurs 6 är ingen semester. Är det nåt de kan så är det att partaja och äta godis allt medan de skriker för att överrösta musiken de har på högsta volym. Gärna allt detta i kombination med att utföra diverse akrobatiska konster i högsta hastighet. Jag kan ärligt säga att jag både ser ut och känner mig som strutsen på bilden - Dimsyn, stirrig, mascaran utsmetad och fläckvis bortfall av läppstiftet. 

Jag har festat nog för både ett och två år. 

Godnatt och på återseende! 

Händerna i det gröna

Ibland när jag är riktigt trött, precis som nu. När dagarna är fullproppade, precis som nu. När det känns som att det egentligen är för många måsten och tider som ska passas, precis som nu. 

Då känner jag - Vad bra det vore om man bara kunde stoppa händerna rakt in i det grönaste gröna som är friskt och livgivande, ruska runt bland blommorna och låta den friska färgen och energin absorberas av händer och fingrar och med full fart transporteras dit det som bäst behövs. 

Jag tittar ofta på detta kort. Det är friskt grönt och knalligt orange. Det är också energi för mig. Ett bland flera må-bra kort jag har. 

Nejlikrot. Tidigare visad bild.

Ann-Louise

Han vet att jag menar

Om morgonen vandrar kor i dimman som lättar och försvinner upp över trädtopparna. När samtidigt solen skiner och det är friskt lite lagom kyligt. Då är det så där vackert att det nästan kniper lite och jag önskar tiden kunde stanna till för en stund. Bara lite så att jag hinner andas ikapp. Jag är rädd om tiden och lär mig andas ikapp. 

Och när stråna frusit under natten. Som okokt spagetti när de smäller av under skosulorna. Då känns det himla bra och stegen blir lätta. Jag sa till min sambo - "Jag tror att med annan färg på väggarna i vardagsrummet blir allt bättre. Det tror jag." Och allt jag säger om det jag tycker som svävar mellan himmel och jord är han van vid. Han kanske inte förstår allt om vad jag menar men han vet att jag menar. Och det är nog så bra. 

Ann-Louise

Husen som långsamt dör

Tänkte på tre olika hus. På farmors hus. Mitt barndomshem. Och huset jag bor i nu. Tänkte på farmors tapeter i den lilla kammarn. Där på väggen satt tre flygande änder i porslin. Tre olika storlekar. En porslinsblomma  klamrade sig fast i ojämnheterna i väggen och när den blommade som värst doftade det så väldans att det blev för mycket. Ända sedan jag var liten har jag tyckt om den här tapeten i kammarn. 

Det känns eländigt med alla ensamma hus som står tomma med svarta gapande fönster. De förfaller eller möjligtvis lever de upp några få veckor per år, om ens det. Människor flyttar. Jag tycker det ser sorgligt ut med alla övergivna hus ingen kan eller vill bo i. Lämnade åt sitt öde. Nästan som att de långsamt dör. 

Ann-Louise

Flyga med en vinge

Jag kliade mig uppe på huvudet och ned framför mig på skrivbordet föll en liten svart vinge. Jag sa till sambon att jag har bara en vinge kvar och att den tydligen är svart. Jag som inte ens visste att jag hade vingar. Än mindre att de var svarta och satt uppe på huvudet. Det var en fin vinge. Hur ska jag kunna flyga nu då, med bara en vinge?

En trollslända från förra sommaren

Ann-Louise

Om att summera helgen

och fundera på om jag blev nåt klokare för det. Man kan tänka mycket och ta många beslut men en helt annan sak att verkligen genomföra det. Det kan bli mycket prat och lite verkstad. Hönsen i hönsgården hinner med både ock. Att se dem ivrigt leta efter småkryp och maskar är rena rama meditationen. Att se dem springa med världens fart flera meter i jakt på en fjäril är ren humor. 

Hönan Cornetto

Jag var ute i hönsgården idag. Tiden flög i väg med de gula höstlöven. Jag kommer att sakna hönsen i hönsgården när snön vräker ner och termometern visar allt från - 10 till - 30. Visst har jag dem i hönshuset men det är inte samma sak. 

Solen värmde lite idag och jag hängde den gröna runda mattan på altanräcket. Många träd har tappat sina löv. Jag har köpt fler kaffekoppar på second hand. Snart har jag tillräckligt många till mitt kafferep. Kakorna ska vara som de alltid har varit och inte alls nymodiga eller moderna. Och bakade med riktigt smör förstås. 

Jag längtar efter målarfärg. Jag längtar efter att få bära in min fina skänk i teak från garaget. Bära in lite 50-tal in i vardagsrummet och ställa den vid den ljusa fina väggen. Känna ögonen nästan tåras av lycka över hur fint det blev. Men just nu hinns det inte med att måla och tapetsera. Jag väntar på tid och ork. 

Ann-Louise

Om att arbeta

Tänk att få leva sin dröm. Att kunna ha sin hobby som arbete. Och klara sig på det. Tänk att kunna gå varje dag till jobbet och oftast känna hur inspirationen och glädjen bara forsar ur en som vattnet om våren och fylla diket proppfullt så att det hoppar och sprätter. 

Och känna lyckan och förnöjsamheten över att detta har jag åstadkommit. Detta har jag skapat. Jag klarade det. Att kunna skörda frukten av sitt hårda arbete, äta den och glädjen rinner som friskt vatten över den mjuka mossen. 

Jag tänker på dem som går till sitt arbete med sänkta axlar för att suckande öppna dörren och gå in. När det känns som att man inte kommer att överleva dagen. När man gruvar sig hela tiden och tänker på att man måste tillbaka. För det finns inget annat jobb. Så många timmar vi tillbringar på jobbet. Jag hade ett sånt arbete en gång. Det gjorde mig ledsen ända längst in i hjärtat. Det kostade mig sömnlösa nätter och gråt. En dag blev jag fri. 

Ann-Louise

Två i samma låda är en för mycket

Varsågod! Här kommer en lördagsrysare. 

Våra höns tycker inte att redet duger till att lägga ägg i men en låda på golvet är toppen. Här ligger Honey och utför sitt viktiga uppdrag.  

Då kommer lilla Hjärtrud smygande. Honey anar oråd. 

Ja visst. Naturligtvis vill lilla Hjärtrud ner i samma låda. Vad spelar det för roll att det finns tre ställen till att välja på. Smyger fram till lådan. Honey varnar - Kom inte hit!

Det struntar Hjärtrud i förstås. Fortsätter enligt planen. 

Honey fortsätter varna. 

Kliver upp och liksom "rinner" ner i lådan. Sakta och obemärkt. Nonchalerar varning. 

Inleder smygattack från baksidan. 

Bråk och skrik! Hjärtrud i underläge.

Hjärtrud försöker krypa in under magen på Honey som samtidigt skriker, sliter och drar i Hjärtruds redan hårt åtgångna nackfjädrar.

Bortkörd. Slaget är förlorat. För denna gång. 

Solen skiner. Vi ska iväg och köpa lördagsgodis och fina sudd. Och gamla kaffekoppar till mig förstås. Långsamt tempo gäller.  

Solig lördag till er också!

Med solsken till mig en regnig dag

Jag gick i regnet med hundarna. Vinterjacka, mössa och vantar. Tänkte att men nog är det väl ändå ganska fantastisk att jag bor där det växer lingon precis vid vägen. Fast jag har ju sett lingon på andra ställen så det är väl inget konstigt med det. Men det är stort i det lilla ändå. Bara kort från mobilen men det går lika bra. 

Jag tänkte på den dagen jag var hos Annelie och hon hade hängt havrekärvar på tork. Som ett konstverk hängde de där. Det är också stort i det lilla. 

Och jag åt fil med hallonsylt och finn crisp däri. Ur den lilla röda skålen med vita prickar. Fyra som jag tycker om. Hallonsylt. Finn crisp. Rött. Prickigt. Jag tittade på alla kablar och sa - "Det är för mycket kablar överallt". Kablar är något jag inte alls tycker om. 

Den kvällen på stranden. Solen värmde skönt och jag hade semester. Semester som värmde gott i hjärtat. Det var för mycket regn och jag behövde sol. Jag fyller på med annat som gör gott istället. Det måste man. Det tror jag. 

Jag tänker på hem. På fjäll och sus i björk. Saknar. 

Nu är det fredag. Och alla mina kommer hem strax. Jag tror de kommer med solsken till mig. Med popcorn och choklad också förstås. 

Ha det så bra alla och trevlig helg! 

Kuddarnas kudde!

Jag har inte haft feber idag. Det känns som att nu vänder det äntligen. Förutom att tänka på allt gott som finns att äta har jag även hunnit tänka på kuddar. Jag har hittat många fina kuddar på Jotex. Jag hade inte förväntat mig det men det fanns flera jag skulle kunna tänka mig och till ett överkomligt pris för min plånbok. 

Men kudden i mina drömmar är denna kuddarnas kudde. 

Mini Empire Owls kudde

Den kostar 459 kr för storlek 50x50 cm. På www.designonline.se finns att läsa att mönstret är en historia om ugglornas hemliga liv och om vad som egentligen pågår om natten i skogen. Jamen hör ni så underbart! Och ser ni så fin den är. Uggle-nörd som jag är. Designer är Jenny von Döbeln. Kudden är av 100 % bomullssatin med fjäderstoppning och lämpar sig inte alls hos mig. 

Ho Hooo på er och godnatt!

Ljusslingan och det om smöret

Min dag är bara att förpassa till handlingarna. Intet nytt. Bara förkylning, frossa och snor. Jag bestämde att ok nu är det höst och tog fram ljusslingan. Jag ska köpa flera fina ljusslingor. Tidigare tog jag fram ljusslingor till julen. Inte längre. Nu tar jag fram den när jag säger det. 

Tycker inte om den runda bollen där i fönstret. Inget liv i den. Bara plast och rund. Den får stå där till det mera rätta hittar mig. 

Den oerhört fula rislampan kastades när rosenrummet kom till. In flyttade en rund i tyg. Och jag har en stark lampa i den. Det lyser ända längst in i min skräpiga garderob. Jag tänder den, blinkar till, nickar och säger nöjt - Gillar! Så starkt ska det vara. 

Sött är det när barnen sitter vid datorn och liten hund hoppar upp på pallen. Ska alltid vara med. Under pallen står det ett namn och 6/4-56. Det syns lite blå färg här och där. En gång i tiden var den blå. Det knakar lite när man sätter sig på den. 

Jag ser tacksamt hela 25 kommentarer på mitt inlägg om smörfrågan. Tänker att smör är fina grejer och att jag borde baka en snickerskaka. 

Tack för era kommentarer då, nu och sedan! 

Ann-Louise

Smör eller margarin. Vad tar ni?

www.bakakaka.se

Kärleksmums! Åh vad jag tycker det är gott. Det var länge sedan. 

Hejsan! Här kommer lite kak-längtan från mig. Mest gillar jag mjuka kakor. Enkelt att göra i långpanna och ganska många blir det. Hade tänkt att denna vinter ska jag baka mera. Det är ju både ljuvliga dofter och en fröjd för både gom och öga. Plus att det är roligt att kunna bjuda på. 

www.bakakaka.se

Jag tänker på kakor. I mitt bedrövliga förkylda tillstånd ligger jag i soffan, tittar ut på trädtopparna och molnen och tänker på kakor. Se vilka ljuvliga Hallongrottor med färska hallon. Absolut att jag ska baka dem tänker jag. 

www.bakakaka.se

Morotskaka! Bland det bästa jag vet. Varför har jag inte tänkt på det tidigare att göra dem i muffinsformar. Självklart måste jag baka dem med. Till sist började molnen se ut som svävande kakor och bullar där uppe i skyn. 







Nu en fråga till er. Använder ni smör eller margarin i det ni bakar? Hur noga är ni?

Ann-Louise

Jag är förkyld och läser Emmas bok

Jag blev förkyld också. Ovanpå huvudvärk ligger förkylning och väger tungt. Jag som hade bestämt att jag aldrig mer skulle bli sjuk. Jag har vare sig tid eller råd att vara sjuk. Inte tänka så, jag vet, men ändå. 

I rosenrummet på det gamla skrivbordet ligger boken jag köpt. Den kom med posten idag. Den heter "Du behöver inte vara perfekt för att vara alldeles underbar". Författarinnan är Emma Karlsson. Kika in hos henne på Livskrafter (klicka). Jag tycker det är så kul för hennes skull. Tänka sig, en egen bok. 

Som varje kväll ligger kuddarna på de röda pallarna. Egentligen tycker jag inte om att dragkedjan sticker fram där under kudden, att den syns. Om jag inte varit förkyld hade jag tagit ett nytt kort. Men ikväll bryr jag mig inte.  

Vi släcker ljusen och säger godnatt åt varandra.

Om att ha en vän

Det var morgon och vi satt vid köksbordet. Det såg att ut bli en fin solig höstdag. Det närmsta idyll man nästan kan komma med sol över ängen där korna stod och mumsade, höns, tuppar och te ur favoritmuggen. Lördagsmorgon men med huvudvärken dunkande som en spade i pannan. Jag orkar inte med denna huvudvärk sa jag. 

Det känns som jag måste få fara till henne. Där jag kan gå bredvid och hon kan peka åt olika håll och hit och dit, tala om att där ska det göras så och där hade jag tänkt ha det. Peka med hela armen, berätta och visa. Skratta och surra. Prata och jag kan säga att det är skit och dynamit och hon inte tycker det är nåt vidare konstigt med det. 

Ring dit och hör om hon är hemma sa sambon. Nej sa jag och tänkte att hon har så himlarns mycket att göra, jag tar det en annan dag. 

Och helt plötsligt ringer telefonen och det är hon. Och jag blev alldeles paff över hur det kan vara, att hon ringer precis då. När det som bäst behövs. 

Och imorgon på söndag far jag till henne och alla blöta mular där. Jag far till Annelie och får mig en stunds annan verklighet på jorden. Som fjällkor, höns, grisar, häst och får. Glömmer huvudvärken för en stund och fyller huvudet med annat bättre. Bättre än huvudvärk. 

Det känns så in i rackarns bra och ännu bättre känns det att Annelie ringde mig precis när det som bäst behövdes. Att ha vänner är en stor rikedom. Och jag är verkligen jätterik. 

Ann-Louise

Och tusen miljoners tack för alla era kommentarer på förra inlägget!! ♥

Hon dansade en sommar

Det var en dag i augusti och hon tänkte sig en dans i det gröna. En stilig dans med snurr i kjol och lätta steg. För hon har ju sett de stora bloggerskorna visa kläder så snyggt med tårna lite chict pekande mot varandra. Hon förstår inte meningen med det, att tårna ska peka mot varandra. För hennes fötter pekar åt andra hållet. Att försöka få dem att peka inåt känns ju obekvämt tänkte hon och tog sig en tur runt på gräsmattan. Äsch sa hon för sig själv. Vad gör väl det att jag råkar ha randiga strumpor och gummistövlar på. Dansa går ju ändå sa hon och sprang med små skutt och utan att vare sig kunna vara smidig eller glamorös. 

Ja just ja. Jag har ju också köpt en sån gullig illustration av Carolina Grönholm. Tycker den var fin med de små djuren med hjärtan däri. Den klickade jag hem enkelt och bra från www.nordicdesigncollective.se

Och vill ni läsa de finaste snällaste orden om mig ska ni gå in här hos min vän Linda och läsa. Det hon skriver gör mig glad ända längst in i hjärtat. Tack Linda!

Trevlig helg kära ni!