Prata och anförtro sig

"Men mamma, ska du inte ha några kort med nån gång?"

"Nej det får jag se, kanske, kanske inte, när jag vill och om jag vill, jag får se", svarar jag. Jag tar det som det kommer med andra ord. Jag känner mig för lite som det är nu och egentligen tycker jag att kort gör inlägget mer lättläst och finare. Lite mer varierande. När våren kommer brukar lusten att fotografera vakna till ordentligt. Våren.. Min finaste tid. 

Igår kväll hade jag och min dotter ett långt samtal om allt möjligt viktigt. Mina ögon gick i kors av trötthet men samtidigt är det viktigt att ibland få prata färdigt. Fast aldrig pratar man väl färdigt eller. Det får även mig att tänka till och fundera mera. Ofta pratar vi om relationer och förhållningssätt till händelser. Hur att förhålla sig. Det är inte lätt alla gånger. Människor och relationer. Det är väl bland det mest komplicerade som finns. Jag brukar säga att det många gånger inte är lätt som vuxen heller. 

Jag är glad att jag inte behöver leva om min egen tonårstid. Vissa saker var helt klart ganska jobbiga och inget jag vill göra om. Men en hel del var faktiskt väldigt roligt och bra också. En salig blandning tycker jag, som resten av livet ungefär. 

Jag är så glad att vi kan prata med varandra jag och min dotter. Att hon fortsätter känna att hon kan anförtro sig till mig. Jag hade ingen mamma att vända mig till. Det tror jag hade varit bra att ha. 

Trevlig kväll! Snart blir det melodifestival! 

♥

Fokusera innerligt

Tänkte skriva lite kort bara om hur jag upplever det här med att vara sjukskriven. Vi upplever det olika och på många vis också lika. Min chef sa till mig att jag gärna kunde komma och hälsa på, fika, träffa mina arbetskamrater om jag kände att jag behövde lite socialt. Jag har inte varit dit en enda gång på de här tre månaderna men flera av dem har jag pratat med eller varit i kontakt med på annat sätt. Tydligen enligt statistik blir många människor deprimerade eller av annan orsak får svårare att återgå till sitt arbete när de varit sjukskrivna några månader. För många blir det ett stort bortfall i den sociala biten och det håller jag delvis med om för min egen del. Jag har inte ett stort socialt behov och jag har flera vänner jag kan träffa om jag vill. Vänner utanför jobbet. Plus att jag har min familj och en sambo som ser och förstår. Det är väl där den viktigaste biten är. Att man får stöd och förståelse hemma. Tyvärr är det många som inte har det eller vänner. 

Jag känner ibland frustration och även att jag blir smått arg över att jag inte kan göra vad jag vill. Jag vill kunna arbeta med min kropp, måla, tapetsera och krypa på marken med kameran och fota utan att det känns som att jag håller på att dö kort sagt. Det är också en målbild som jag har, att jag ska bli i betydligt bättre form, att nacken blir bättre och huvudvärken mycket lindrigare. Jag har så mycket roligt jag vill göra. Det som är mina intressen och som får mig att må bra. Naturligtvis ska jag börja arbeta igen. Men det jag fokuserar innerligt på är att kunna börja göra det jag tycker om och orka med allt mycket bättre. För övrigt går det praktisera på en massa annat också. Innerligt fokuserande. 

Just idag när jag har hemsk huvudvärk och nacken känns som att den brutits av kan jag väl inte påstå att motivationen ligger på topp. Har börjat träning hos sjukgymnasten och det tar på kan jag berätta. Tyngderna är lätta men tillräckligt tunga för mig. Den här morgonen när jag låg i sängen och det bultade både i huvud och nacke tänkte jag - "Men hur ska jag kunna träna om jag blir så här, det går ju inte.."

Nu känner jag mig lite bättre och visst ska jag fara till träningen på måndag. Det är nog någon övning som behöver justeras till. Att få möjligheten att börja träna med kunnig hjälp är jag så tacksam för och jag är hoppfull. Hade tänkt skriva om hur jag som bara förhalat och skjutit upp det här med träning alla år en dag bestämde mig. Som att en lampa tändes. Men det tar jag en annan dag. 

Fick några kommentarer på mitt förra inlägg! Roligt!!

Ha det bra till den som kanske kikar in här! (Även du R som tidigt imorgon läser när du dricker kaffe och lusläser blocket) 

♥

Förändring

På flera vis är jag inne i förändring och eftertanke. Det kommer perioder då det blir mera kännbart och uppenbart att det faktiskt är så. Kanske beror det på att det ges tid till det. Både frivilligt och ofrivilligt, om man kan uttrycka det så. Jag tror att det är bra att vända och vrida på invanda tankar och omvärdera ibland. Inte stagnera och bli fast. Jag är fortfarande sjukskriven, har precis påbörjat min träning hos sjukgymnasten och det tar på kan jag berätta. Jag har ett bestämt mål nu. En målbild som ska hjälpa mig framåt. Mer om det en annan gång. 

För några veckor sedan tog jag bort min bloggadress som jag hade skrivit ut på instagram. Jag har flyttat om lite här, ändrat och tagit bort. Funderade faktiskt även på att ta bort möjligheten för andra att kommentera. Fler och fler slutar att blogga, läsa hos andra och kommentera. Jag gör det knappt själv. Har under en längre tid funderat på att starta en ny blogg istället, eventuellt en helt anonym. Istället gjorde jag lite förändringar på denna och ser hur det känns.

Det känns bra. Jag skriver mest för mig själv. När och om jag vill. En lättnad, för visst har jag genom åren tänkt lite på statistik och kommentarer. Det tänket försöker jag lägga bort helt och hållet. Naturligtvis uppskattar jag läsare och kommentarer. Det är inte det jag menar, att jag struntar i det. Om inte bloggdöden ska bli definitiv här måste jag släppa alla tankar och bara låta det bli som det blir. 

Ha det bra, ni som kanske tittar in här och tack för påhälsningen!

♥