Hönor hönor hönor

Det haglade ute sedan kom regnet. Igår var det snöflingor. De är här nu, de små hönsen. Efterlängtade och kramade. Man kan säga att de kommit hem. För att de skulle hit var ju bara självklart. De två små minsta ömmar mitt hjärta extra för. Det är inte lätt att vara mycket yngre än de övriga nio. Ja det blev elva stycken istället för tio. Men vad annat kunde jag göra då en liten tufsig grå kikade fram. Jag sa - Du måste ju med hem till oss. Och så blev det. 

Den pyttelilla brunspräckliga flyr undan de stora. Flaxade upp på sonens axel. Det var ett säkert ställe. Den lilla silvergrå gömde sig under oss där vi satt. Nej, detta går inte tänkte jag. De två små måste få lugn och ro. Sova i lugn och ro, äta upp sig och växa lite till. Har en känsla av att de kommer att bli omåttligt bortskämda av två barn i vårt hus. 

Att fota höns som aldrig är still är inte lätt. De blev i sin iver över stort utrymme alldeles konstiga i knoppen, flaxade, hoppade och for runt i raketfart. Tror minsann de skrattade högt. Men vad annars kan det bli med ett gäng tonåringar blott 2 månader gamla. 

Bara suddiga bilder. Oj vad det kommer att röra på sig denna sommar. 

Och jag som skulle måla luckan och väggen där under vit men det hann jag inte med. Fast det spelar nog ingen roll alls, för hönsen. 

Här är den lilla. Vi hade en gång en höna som hette Hjärtrud. Denna lilla känns som en liten Hjärtrud också. 

Trygga i en stor lådan med mat och vatten. Där kan man sova i lugn och ro utan att någon stor pickar i nacken och drar en i fjädrarna. Ni kanske vet hur det är. När någon aldrig lämnar en ifred. Då känns det bra att få en egen plats för en stund. Sedan kommer man igen större och starkare. 

Ann-Louise

Jag ska

Jag promenerade på vår väg igår och tänkte att det vore roligt om jag fann ett renhorn. Fast det vet väl jag att det inte kommer att hända. Alla år som vi bott här och aldrig brukar det ligga renhorn på vägen. Idag låg det ett på vägen. Litet dock men väl ett renhorn. Vad konstigt att det ibland händer det man tänkt på. Mina andra önskningar får jag fortsätta jobba med själv. De dimper inte ner på en torr grusväg en dag i maj. Bara så där. 

Jag är fortfarande trött efter hemska huvudvärken igår och idag ska jag göra det sista färdigt i hönshuset. Om allt går som det är planerat hämtar vi hem ett gäng hönor imorgon. Jag ska hämta famnen full av åtta hönor och två tuppar. Barnen längtar och jag också. Denna sommar som ska bli min Ringblommesommar och våra tuppar som gal högt över ängen ska göra oss förnöjsamt glada. Jag ska ha turkost nagellack på mina tånaglar och fina vårdade hälar. Jag ska dricka kaffe ur de sköra gamla kopparna jag kommer att finna. Och aldrig tänker jag ha huvudvärk. 

Ann-Louise

Matprat

"Mat ska vara en fröjd både för gom och öga. Här hos oss äter vi alltid vacker och hälsosam mat. Tillagad med kärlek och glädje. Alla är goa och glada, ingen stressar och vi har hur mycket tid som helst med långkok och baka eget bröd. Barnen äter allt vi ställer fram på bordet och äter tacksamt med sol i blick". 

Ja, det hade ju varit underbart om det var sant. Sanningen är den att våra barn knappt tycker om någon mat överhuvudtaget och att den mat som serveras här ofta ur näringssynpunkt inte alls innehåller så värst mycket näring, tycker jag. Jag tycker om att laga mat så länge det inte bara är blodpudding, korv, pannkaka eller annat sånt. Jag önskar att våra barn åt ordentligt med mat och att jag då slapp oroa mig för dem. 

Men ikväll är jag lite nöjd. Vi vuxna åt lax med fetaostpesto ovanpå, potatis och en sallad bestående av gröna ärtor, gul paprika, salladslök, olika sallader, olivolja och några korn grovsalt. Ett barn åt bara lax. Ett barn åt potatis och köttbullar. Båda barnen är mjölkallergiker och att få i dem tillräckligt med fett har inte varit lätt genom åren. Att bara tillsätta extra fett i maten har inte varit nog. Numera finns det många produkter att välja på för den som behöver. 

Våra barn är nästan aldrig sjuka numera och är i stort sett aldrig på dåligt humör eller bråkiga. De är glada, trygga, tillfreds med livet och sover gott om natten. Ingen doktor anser det därför vara nödvändigt att göra något för att få upp dem i vikt. Inte nu när de är tio och sju år gamla. När de var små var det dock viktigt att hålla dem under kontroll och tillföra extra mat och näring. Då var livet tuffare mot dem. 

Servett med hönor. Vi längtar efter våra egna höns som kommer strax. Muggen har jag fått av min vän Karin

Som efterrätt åt vi jordgubbar och glass. Eller rättare sagt - vi vuxna åt det, sonen åt inget och dottern åt glass och den sockriga jordgubbslagen. I detta hus är det nästintill omöjligt att alla äter samma. 

Tackohejfrånmig!

Mattor åt änglarna

"Jag skulle vilja ha en liten vävstol. Men det är ju för sent nu. Jag ska inte väva mattor åt änglarna" sa den lilla tanten och log ett stillsamt leende.


Vet ni, det var det vackraste jag hört på länge. "Inte väva mattor åt änglarna". Känner ni att det egentligen är väldigt vackert. Och i mitt huvud började genast orden och raderna sväva runt och bilda de finaste tankar med betydelse. Ibland är jag bara extra tacksam över att alla de fina tankarna med betydelse ryms i mitt huvud och finner sin plats. Tänk vad mycket jag hade missat annars. Och tänk om det är precis det som änglar vandrar på. Vävda mattor av regnbågens alla färger. 


Ann-Louise

Om att se till att det händer

Hej! Helt plötsligt skrev jag inget inlägg på flera dagar. Jag har haft fullt upp med att leva livet som varit lite mer hektiskt än vanligt. Våren och familjen har fått omvårdnad och gödslats lite. Maj månad är verkligen härlig på många vis. Både hektisk och härlig. Det är mycket att göra utomhus nu. 


Visst blir jag vansinnigt trött men jag tänker även på hur bra det kommer att kännas sedan. Jag tänker på att saker och ting inte gör sig självt och att man måste jobba för att förverkliga det. Det är ju här vi bor och man kan inte bara prata om allt man vill. Det är bara vi som kan få det till att hända. Det är inga orealistiska ouppnåeliga önskningar det handlar om. 


När jag blir extra trött och det känns som att jag inte orkar ta ett enda steg till då stannar jag upp för en stund, slappnar av och andas. Jag vet att det är övergående och att lyckan jag sedan kommer att känna är värt allt. Vill man verkligen något får man se till att det händer. Vila, lugn och ro kommer också. Fast lite senare. Allt som blir gjort är ett framsteg och kan bockas av på listan. Jag skriver aldrig listor men har nog kanske en i mitt huvud trots allt. 


Det har varit morsdag idag och det har nästan varit en vilodag här. Jag har fått min efterlängtade Löjtnantshjärta och vi har ätit en riktigt jättegod middag och efterrätt hos Gullan. Det har varit en fin dag. Hoppas att ni också har haft en bra söndag!

Ann-Louise

Bullar och riktigt kokkaffe

Jag jobbade idag och det var så varmt. Vi har verkligen alltid för varmt på jobbet och sommaren har inte ens börjat. Lilla tanten jag promenerade med i sakta mak log och pekade på maskrosorna och sa - De ser ut som små solar. Ja, sa jag ska vi plocka några och ta med in? Medan jag plockade fick lilla tanten hålla sig i räcket. Några hårslingor av silver hade lossnat från hårspännet och låg mjukt över hennes panna. Hon försökte stryka undan dem med sin hand. Jag plockade maskrosor och sedan beundrade vi dem stående armkrok en stund innan vi gick vidare. Jag tänkte att det kanske skulle varit fint att få arbeta som sällskapsdam åt små snälla söta tanter som bjuder på hembakade bullar och riktigt kokkaffe. Ja det skulle varit fint att få dricka kaffe ur sköra gamla koppar med blommotiv. 


Ibland flyger och far tankar lika flyktigt som molnen den där fina sommardagen. Jag känner mig riktigt trött. Ännu en lång dag är slut och jag tror knappt jag suttit ner mer än några minuter. Det är så mycket som ska hinnas med men nu kryper jag till sängs. Jag tänker drömma om nybakade bullar och riktigt kokkaffe i sköra gamla koppar med blommotiv. 


Ann-Louise

Syrerikt bubbel jag andas

Oj så det forsar och jag blir bara väldigt väldigt glad. Min pappa överraskade mig genom att bygga pallkragar åt mig, för att köpa så många som jag behöver blir dyrt. Nu kan jag snabbare genomföra lite av mina små önskningar jag har. Min sambo har jobbat första dagen på nytt jobb och det är verkligen annat än vad han är van vid. På ett positivt vis. Ja det forsar sannerligen syrerikt bubbel idag. Solen skiner från stora valvet och barnen cyklar. Vissa dagar känns bara bättre än andra. 

Nu ska vi äta och sedan bär det iväg ut i solen. Och ja, jag kommer ihåg att andas ;)


Ann-Louise

Kvällen den fina

Om måndagen som var. Och jag jobbade en hel dag, kom hem och fick mig serverat grillat kött, potatissallad och god sallad. Solen sken och den värmde gott. Alldeles lagom gott. Barnen var så lyckliga i solen, kvällen och med luften som ännu är nästan utan flygfän. Bara jag hade mygg. Där jag stod var det mygg. För jag stod i backen och röjde ris, små granar och träd som växt upp en bra bit. Jag gjorde fint och öppet och barnen åt chokladglass. De åkte moped med den röda hjälmen på och de log. Höll sig hårt fast. 

Vårkrage 2011

På ängen sent om kvällen små renkalvar som nyss kommit till världen. På långa ostadiga ben skulle de ändå göra glädjeskutt och springa. Sedan snabbt tillbaka till sin mamma och tryggheten. Världen känns stor när man är alldeles ny. De ser sköra ut de små liven. Nya i den här världen och jag tänkte att de ser så glada ut de små. Nästan som att de log. Lyckligt ovetande om alla de faror som lurar. Livet kan vara skört som glas men om kvällen på en äng känns det långt borta. 

En förnöjsam tisdag önskar jag er!

Någon som vet?

Jag tänkte att nog är det väl väldigt fel och konstigt om det stämmer att kvinnor som opererat bort sitt/sina bröst p.g.a sjukdom själva måste betala sina nya bröst, om de vill ha några?! Jag pratar inte om s.k skönhetsoperationer. 


En alkoholist blir väl ställd i kö för ny lever när deras lägger av efter all spritförtäring eller? De behöver inte betala för en ny? En rökare med lungor fyllda av tjära blir väl ställd i kö för ny lunga? De behöver inte heller betala för en ny? 


Jag menar - Att drabbas av bröstcancer är ingen självförvållad sjukdom och bröst tillhör en mänsklig kvinnlig rättighet att önska ha. Jag säger inte att det är fel att hjälp finns att få, även i alla de fall av självförvållad sjukdom eller skada. Men jag tycker verkligen att om det stämmer att kvinnor ska betala själva är det åt skogen fel! 


Vill en kvinna ha bröst på sin bröstkorg såsom vi är skapade ska man ha samma rättigheter och möjligheter att kunna ha det om man önskar. Även om man blivit tvungen att operera bort dem på grund av sjukdom. Varför måste kvinnor betala det själva när så många andra både självförvållade och icke självförvållade sjukdomar/skador inte behöver det. 


Vet någon vad som stämmer?  


Ann-Louise

Hej hopp söndag!

Hej! Det är söndag och det kom snöblandat regn. Jag är trött på det. Jag är också trött på att varje gång jag tittar ut genom fönstret ser jag renrumpor som smiter runt husknuten. De är verkligen överallt och jag vill att de blir hämtade och fraktade iväg till fjälls där de ska vara nu. 

Visst är de fina också. Kanske beror det på att det är dåligt väder och att jag verkligen är urusel på att måla tak, som jag blir lite less idag. En del renar är nästintill vita. Många renar har tappat sina horn och många vandrar runt med ett horn bara. De ser ganska roliga ut med ett horn. Nej, jag är nog less på dem nu iaf. 

På köksbordet står små avklippta nejlikor i gräddsnipan. De står där som en liten glad färgklick och jag ska glädja min mage med tonfisksallad till lunch. Sambon jobbar. Inte bara fördelar med att vara inom vården båda. Det blir få lediga dagar tillsammans. Men strax är min pappa här och då ska tapeterna upp i sonens rum. Målet var att det skulle vara färdigt innan sommaren och det verkar lyckas. 

Jag vill också igen säga tack till er alla. Tack så väldans mycket till er som läser! Och tusen miljoners tack till er som skriver de finaste kommentarer man kan tänka sig. Ja, alla kommentarer överhuvudtaget!!  ♥

Ann-Louise

Den som spar hon har...

En del människor känner man saknad efter fast man bara mött dem ett kort ögonblick. Ett kort ögonblick enligt vår tideräkning. Det kan kännas som att man har känt dem hela livet fast det bara var ett kort ögonblick. En del väljer man att känna kort. 

Det kan kännas - Ja men där är du ju! Och man bara vet att man möts någon annanstans men inte precis i vår tideräkning. En del behöver man träffa flera gånger innan man vet. Något alls. Och med en del vet man genast att det aldrig blir. Inte i någons tideräkning alls. 

Jag kan ibland sakna känslan i ett möte där jag nästan hissar ögonbrynen av förvåning och glädje över vad den personen säger. Förvåning över en människa jag inte tidigare mött. Att den säger det jag tänkt men kanske aldrig sagt. Att den säger ord som jag alltid önskat att någon förståt. Att den bara vet allt det där. Allt det där som bara är. 

Men samtidigt är jag inte den som berättar allt det där. Allt är inte uppenbart med mig. Jag delar inte ut mig själv till vem som helst. Hur lätt som helst. Kanske finns det de som tror sig veta om mig. Då får de tro det. Huvudsaken jag själv vet. Jag går inte läsas som en öppen bok där alla sidor bläddras lätt. Min bok har betydligt fler sidor än så. 

Min bok rymmer alla de fina människor jag känner. De har alla varsitt blad som fylls på med vackra snirkliga bokstäver. Den som spar hon har tänker jag. 


Ann-Louise

Även små bubblor är bubblor

Hejsan! Vi har varit på handelsträdgården idag. Bland perennerna var det en dyster syn än så länge. Vi har nyss fått vår och det har inte kommit igång ordentligt. Ännu kan vi inte vara säkra på att minusgraderna inte kommer tillbaka. Ofta är de nära på nätterna. Där jag kommer ifrån, tolv mil härifrån ligger snön kvar. Dystert. Här hos oss fortsätter smältvattnet att forsa. 

På granngården finns det stora Löjntnantshjärtan att köpa. Men vad hjälper det när det är kallt och för tidigt att kunna plantera. Jag får vänta. Varje vår har jag planer på vad jag skulle vilja plantera och göra om. I år kommer lite av det att hända och det känns så roligt. Det är inte rabatter och stora planteringar jag önskar utan det är betydligt mindre saker men som kommer att ge stor glädje ändå.

Även små bubblor är bubblor tänkte jag den kvällen sonen blåste såpbubblor. Luften fylldes av virvlande små runda blanka såpbubblor som svepte iväg med vindarna. De stora en kort bit bara innan de tungt föll ner och gick sönder. Lite så kanske jag är. Jag tänker inte för stort utan blir glad för det lilla man kan göra. Visst har jag drömmar men att ha för stora orealistiska drömmar kan göra ont när de faller tungt och går sönder. Istället har jag många små runda blanka som virvlar med vindarna. De som jag kan förverkliga. 

Trevlig bubbelfredag!

Inte alltid löparsko

Jag sitter avslappnat vid bordet. Lite nonchalant slänger jag upp mina   långa slanka ben över bordskanten. De snygga nylonisarna av fint märke glittrar i solen. På mina fötter sitter mitt nya fynd - Sebastian: Burner med swarovski kristaller 7299 pix. Jag ler. Jag kastar in några geléhallon mellan mina onaturligt vita blekta tänder. 

www.brandos.se

Jag skrider fram över det blanka välputsade golvet där inte ett dammkorn hinner landa innan det fångas upp av my maid. Min klänning är ett böljande hav av miljoner silkestrådar. Mina Paris Hilton: Spelled 1799 svenska kronor är lika släta som mina nyvaxade ben.

www.brandos.se

Jag ska på party högst upp på toppen av Beverly Hills. Temat är budget och prickar. Regulary Swedish standard. Not so dyrt. My limo droppar av mig. Kvällen är lång och rolig i mina Irregular Choice: Aphrodite 849 kronor.

www.brandos.se

Men sanningen kära ni är att jag har inte har aning om blekta tänder, vaxade ben, dyra nylonstrumpor, hembiträden, limousiner och Beverly Hills. Jag har kommit hem från mitt högst oglamorösa arbete på ett boende för gravt dementa. Jag har huvudvärk. Ätit chokladfinger och har en trasig gammal fleecetröja på mig. På mina fötter sitter turkosa fuskfoppa köpt för 49 kr. Jag sitter på en ful köksstol med byxorna uppknäppta för magen svall upp av chokladfingrarna. Glamoröst? Nej, inte det minsta. 

www.brandos.se

Känner mig mer som Docksta toffel för 649 kr. Men jag mår ganska gott ändå. Lycklig i mina tofflor. Om jag ska vara en toffel vill jag iaf vara färggrann, lite påhittig och rolig så där. Ja det ordnar sig nog det här. Ena dagen toffel, andra dagen högklackat. Och annat däremellan. 

www.brandos.se

Man kan inte alltid vara löparsko. Därför ska jag ha en lugn fredag. 

Tackohejfrånmig!

En fin kväll i maj

Hej! Jag och barnen har haft en jättefin kväll. Vi har varit ute i det vackra majvädret och njutit av det vi har runt omkring oss. Ibland blir man bara extra påmind om det fina som vi har. 

Sonen blåste bubblor som vackert stannade till ett ögonblick lite här och där innan de med ett plopp sa adjö.

Barnen var eniga om att vi tyvärr har alltför mycket renlort på vår gård. Sopa bort det sa sonen. Inte lätt att sopa en gräsmatta och med krattan flyger de kors o tvärs istället. Nej, vi får vackert vänta på att gräsmattan äter upp dem.

Genom skogen ner för berget rinner allt smältvatten. Mossan ser mjuk och böljande ut. Verkligen vackert efter vår väg.

Små solar är de söta Tussilago. Medan fåglarna kvittrade och det brusade av vatten smög andra små skogsvarelser omkring. De sötaste jag vet. Hoppande och smygande fram. Livet kan verkligen vara underbart en helt vanlig tisdagskväll i maj. 

Jag är tillbaka på torsdag. Att arbeta hör tydligen till livet också. Ha det så gott alla!  Tackohejfrånmig!

Utmaning!

Jag har fått en rolig utmaning av Linda. Jag ska svara på 11 frågor och sedan skicka utmaningen vidare till 11 stycken. Men eftersom jag började tänka för mycket på vilka jag skulle skicka vidare till blev det inget av det. Men om någon känner sig manad skulle det vara kul. 


1. Vad hette din första kärlek? 


Svårt verkligen. Fast jag minns att vid 5-6 års ålder var jag väldigt kär i min storebrors kompis. Han var kring 20 år och jag tyckte att han var så fin. Kände mig blyg. Plågsamt var det. När jag var 7 år var en liten kort kille på 6 år kär i mig. Han hade en svart framtand och jag fick höra att det var för att han ätit råttor. Jag minns att jag tyckte att det var riktigt äckligt. En dag kom han hem till mig med en liten present han gjort själv. Jag hade svårt att bli glad, för han åt ju råttor... Ja vilka tider alltså. 


2. Baren eller dansgolvet?


Inget snack om saken - Dansgolvet förstås! Men nu är det länge sedan. Nu dansar jag hemma och barnen skrattar åt mig. 


3. Vad drömmer du om?


Oj, det var lite svårt. Mina drömmar om kärlek och barn har blivit uppfyllda men jag har har massor av andra drömmar. Några är att få möjlighet att resa både i Sverige och utomlands. Har en dröm om ett litet torp utan elektricitet dit vi kan fara och bara vara i stillhet och tystnad. 


4. Vad är du rädd för?


Den största rädslan är att något hemskt ska hända mina barn. Men för min egen del är jag rädd för att falla i vatten och plågsamt drunkna. Jag är rädd i mörka blåsiga och regniga höstkvällar där det lilla ljus som finns sugs upp av mörkret. Där björnar lurar...


5. Vad finns alltid i din handväska?


Är utan väska och väntar på att den rätta ska finna mig. Men jag vet att jag kommer bl.a att ha papper och penna, läppstift, lypsyl, tuggummi, kajalpenna, handkräm, handsprit och ballonger. 


6. Favoritfärg?


De färger som har varit mina favoriter länge är turkosa och gröna nyanser. Men rosa, orange och röd har tillkommit. Det beror på vad det handlar om. 


7. Din bästa vän?


Min sambo. Men jag är lyckligt lottad att ha några nära vänner vilket jag är mycket glad över. Fast jag försöker vara god vän åt mig själv. Tror att jag är lite för hård mot mig själv ibland. 


8. Något du är stolt över? 


Ibland känner jag mig stolt över den människa jag blev. Och jag är stolt över att jag kan erkänna mina brister, be om ursäkt om jag gör fel, att jag är rättvis och tar hand om mina barn på ett bra sätt. Det jag är mest stolt över är mina barn. 


9. Ditt favoritplagg?


Mjukisbyxorna som åker på direkt jag kommer hem.


10. Hur många par skor har du egentligen som är för små?


Va? Hahaha inga alls! 


11. Vad ger du dig själv för titel?


Vet inte. En poetisk verklighets drömmare, kanske ;)) Min sambo har många titlar på mig bl.a  Kommendora! :)) 

En riktigt himla bra måndag!

Hejsan! Det är måndag och jag är ledig. Jag har det just nu mer än bra. Huset är lugnt och stilla. Bara jag som sitter vid köksbordet med tända ljus och gott te i favoritmuggen. Jag ska ta på mig dotterns hörlurar och se något bra på svtplay på min lilla dator medan jag hugger in på mina goda smörgåsar. Ute är det regnigt, kallt och blåsigt. Men det gör inget. Här inne är det varmt och gott och jag tänker fortsätta ha det. Efter att ha jobbat helg tycker jag att jag är värd det. Jag ska ha en riktigt himla bra måndag! 

Ha en bra måndag ni också!

Inget att förtälja

Hej! Jag jobbar. Blir inget annat gjort. Finns inget att berätta om. Fast jag skrattar ganska mycket på jobbet turligt nog. Det kan jag ju berätta. Medan jag jobbar och sliter njuter vissa andra en lyxig tillvaro hemma. I knäet på lillmatte. Finns nog ingen hund som blir lika omhuldad som Abbe. Pepper gillar mattes knä bäst. Han väntar på att min jobbarhelg ska ta slut. 

Den lilla stund jag var hemma idag passade jag och dottern på att så ringblommor. Då hinner de växa till sig lite innan utplantering och blommar lite tidigare. Jag kommer att så på friland (?) också. Det blev 40 krukor med ringblommor och 23 krukor med ringkrage. Nu hoppas vi att de flesta tittar fram om några dagar. 

Hoppas att ni alla har trevlig helg! Återkommer på måndag.

Pappa; När du far ner från fjälle, kan du då ta med den stora "klippröjsaxen"?!. Nu rackarn ska jag ut igen och röja runt. Har hittat ett ställe jag kan rensa totalt. Det kommer att bli så roligt. 

Små glada höns och barfotabarn

Jag tänkte att livet är nog väldigt likt eld. Eldliv. Livseld. Vi behöver något som håller elden vid liv. Som håller värmen vid liv. Bränsle. Hos oss har  naturens livskraft börjat vakna till liv ordentligt och mitt liv också. Jag sa till min sambo - "Är det bara i maj jag lever?" Vet inte om jag känner livselden lika tydligt annan tid på året. 

Jag strosar runt efter vår lilla väg varje dag. All denna fågelsång och smältvatten. Eld och maj månad. Då lever jag alldeles extra och mina axlar släpps ner. Det känns som att jag har haft dem under mina öron och de sjunker sakta ända ner till mina knän. Mina lungor fylls av ren frisk luft och ger syre till lilla minsta kapillär i min kropp. Mina lungor blir fina, släta och utan rynkor. Att ett hjärta aldrig får rynkor har jag hört talas om. Kanske stämmer det på mitt hjärta. Och mina lungor.

Värme. Jag blir varm i hela min kropp. Som glöden längst in i elden. Jag tänker på farmors ringblommor som ska bli mina ringblommor i sommar. Min ringblommesommar. Jag tänker på faluröd färg. Vad fint det kommer att bli. Jag tänker på de små hönsen som ska flytta hit och att det snart blir sommarlov för barnen. Små glada höns och barfotabarn som hoppar runt i gräset. Eldliv. Livseld. 


Ann-Louise

Att räkna...

Fem myrstackar. Jag räknade till fem. Fast jag vet att det finns betydligt fler. Det har regnat mycket idag och av ängen syns det mer och mer. Snön smälter. Skogen kokar av liv. Jag står om kvällen på vägen och lyssnar på fågelsång och smältvatten som letar sig fram över marken genom skogen. Alla dessa ljud. Många olika. Under snön i diket både forsar, porlar och brusar det. Det bubblar. Vatten hittar alla vägar. Andra vägar än om sommaren vid regn. Nu är vattnet vilt och svårt att tygla. För det finner sin egen väg. Genom skogen över mossan. Det såg jag.  


Tänker att det är bättre att räkna myrstackar än att räkna det som inte är räknebart. Det finns så mycket att räkna och mycket som inte är att räkna med. Jag borde bli bättre på att inte räkna står jag där och tänker medan skogen kokar av liv och vattnet finner sin egen väg. Plötsligt kom vemod. Det där vemodet som kommer av att känna det som är vackert. Vemod kan nog vara vackert. Men varför känns ibland det vackra också sorgligt. 


Jag ska sova nu. Min kudde är inte vemod och mitt täcke är inte sorg. Jag ska försöka att inte räkna, mer kan jag inte lova mig själv. När jag blundar hör jag allt det vackra i det som ännu porlar där ute fast kvällen är sen. Jag hör fågelsången. Och jag räknar de fem myrstackarna för det är bättre än att räkna det som inte är räknebart. Vemod kan nog vara vackert. 


Ann-Louise

Om ansvar och om 112

En morgon när jag skulle på jobbet stod det en bil på trottoaren precis innan en ganska brant backe. Jag reagerade inte nämnvärt på det. Bilen kan ju gått sönder eller slut på bensin, tänkte jag. Men i bilen satt en ung kille på förarsidan. Han såg sovande ut med hakan ner mot bröstkorgen. Bilen var igång, vindrutetorkarna på högsta hastighet och musiken spelade. Inte en normal syn före klockan sju en fredagsmorgon. Inte normalt någon annan gång heller. 

Tänkte inte särskilt mycket medan jag gick fram till bilen, bara att jag skulle vara beredd på att personen kanske var död eller att den skulle kunna bli aggressiv. Jag knackade hårt på sidorutan men ingen reaktion från honom. Jag öppnade dörren bara precis så att jag kunde få in armen för att kunna skaka på honom. Utifall att om han skulle bli arg, då kunde jag smälla igen dörren. Ingen reaktion och han hörde inte att jag nästan skrek åt honom.

Till sist mumlade han något. Jag ropade - Hallå, hur är det? Du måste vakna! Bara nåt mummel till svar. Jag frågade om han hade diabetes. Nej, lyckades han få fram. Jag frågade om han druckit sprit. Ja, sa han. Sedan höll han på att försvinna in i nån slags sömn. 

Jag skakade honom i armen och pratade samtidigt om att det kommer att fixa sig och att han måste få hjälp. Krånglade fram min mobil ur fickan och försökte få upp knapplåset på den. Men hur lätt är det att låsa upp en toutchmobil men en hand, en tumme medan man skakar en människa med den andra. Skulle ringa 112. Då kom en annan kvinna också på väg till jobbet. Hon ringde 112. Jag böjde mig in i bilen över honom för att stänga av den och ta nyckeln. Tänkte tvärt att nu får jag mig väl en smäll i magen så jag tuppar av. Men det gick bra. 

Den här händelsen ger tankar och reflektioner. Dels hur illa det är att polisen fanns i kommunen flera mil bort och kunde inte komma. Tidigare fanns den stationerad här hela tiden men nu ska de täcka upp flera kommuner. Många många mil handlar det om. Det känns som att man hinner både få huset tömt och slagen ihjäl innan någon hjälp överhuvudtaget anländer. Ambulansen kom till sist. Ännu har vi den kvar. 

Sedan är det detta med att våga hjälpa någon annan. Den här gången gick det bra men skulle jag verkligen hjälpa någon som ligger på gatan i Stockholm. Skulle jag våga det. Risken är stor att den personen är narkotikapåverkad. Nej, jag tror inte det. Jag skulle ringa 112 men jag tror inte att jag skulle våga gå fram. Absolut inte om jag hade barnen med mig. Men ringa skulle jag.

En arbetskamrat berättade om ett TV-program hon sett där de hade ställt en bil på en enorm parkering utanför ett köpcentra. Solen gassade och värmen olidlig. De hade spelat in babyskrik. Rutan var lite öppen och en rosa filt hängde som skydd mot solen. Ingen vuxen i bilen . Bara en bebis som skriker oupphörligen. Hundratals människor passerar bilen.

Flera timmar gick och ingen gjorde något. Några stannade till vid bilen men gick vidare. Bebisen skrek. Det vet väl alla hur hett det blir i bilen med solen stekande. Ingen gjorde något åt det. Inget larm kom in om en bil på en parkering med en skrikande bebis däri. I sommarhetta med full sol. Hur sjukt är inte detta ?! Till sist efter flera timmar var den en! som gjorde något. 

Tänk alla dessa hundar som sitter instängda i bilar på parkeringar, vid stranden, hundutställningar, marknader och vid många andra platser. De dör en plågsam död. Det har hänt och kommer att hända igen denna sommar. Hur hett blir det i bilen. 50? 60?

Den unga kille jag försökte skaka liv i var 18 år och hade nyligen tagit körkortet. Han tappar det och får ta om det tidigast om två år enligt reglerna. Gudskelov verkar det som att han inte skadat någon under sin idiotiska "fyllstyrning"! Förhoppningsvis gör han inte om det... 

Ann-Louise

Fri

Har precis skrivit mitt längsta mail någonsin. Vi skriver om allt möjligt min vän och jag. Att skriva ger mig väldigt mycket. Tankar kommer och går. Mina tankar idag rörde sig bl.a om betydelsen av gravplats. Att ha en plats att gå till. 

Efter min mammas begravning när jag var 12 år gammal satte jag knappt min fot på kyrkogården på ca 15 år. De få gånger jag var där gick jag på grusgången rakt igenom kyrkogården eller en mycket kort stund på gräsmattan. Med flera år mellan varje besök. Numera går det betydligt bättre men det är ändå ingen plats jag söker mig till. Jag behöver inte gå dit för att ha min mamma och farmor hos mig. Kyrkogården är för mig en plats med vackra  blomsterplanteringar om sommaren. Rofylld och stilla. En plats att förvaras på när det innersta av oss blir fritt. 


Min mamma och farmor finns i mina minnen och i mitt hjärta. Det är min verkliga plats för dem. Jag skulle kunna vara var som helst i världen och jag bär dem med mig. De finns där också. För mig är de fria. Även om jag kan känna deras närvaro starkt på platser som förknippas med dem. Men kyrkogården är inte en av dessa platser. 

 Ann-Louise

Mitt fågelbo

Jag tänker aldrig måla ett tak till i hela mitt liv! Ryggen har gått av. Axlarna ur led och nacken vet jag inte var den tog vägen. På den här väggen som barnen målat på ska det vara tapet. Blir ju himla spännande att få dit den då....

Små sjuåringar har en enkel och okomplicerad syn på omvärlden. När jag borstade sonens tänder ikväll sa han - "Mamma nu menar jag nåt snällt men ditt hår ser ut som ett fågelbo där uppe, fast på ett snällt sätt alltså". Sedan log han sitt fina leende som får smör att smälta. 
Så nu vet ni hur det står ställt med mig - Ryggen har gått av, axlarna ur led och nacken borta. Och mitt hår ser ut som ett fågelbo. Tyvärr har han rätt också. 


Tjingeling!

Ett glatt hjärta

Jag målar taket och tänker att det snart är färdigt. Ser den fula garderoben och inser att den måste spacklas, putsas och målas också.  På spisen puttrar kalops i gjutjärnsgrytan. Det kommer att bli gott att äta till middag. Det är söndag. Ute faller snön för tredje dagen. 

Fri Kalops 

Vi har ätit en riktigt god söndagspaj. Olika bär. Den blev syrligt god av röda vinbär. Länge kvar innan röda lingon lyser i skogskanten bakom huset. Mina fötter lyser av de turkosa foppaskorna. Hittade dem på en hylla i garaget. Har dem på hela dagen. Fryser så om fötterna. Det är kallt och ruggigt ute. Tror kylan tränger sig in i varje vrå och skrymsle.

Länge kvar

Tänker på tapeter, färg och möbler. Planerar, bläddrar och kikar. Hjärtat blir glatt av att ha något att se fram emot. Det måste jag ha. En ny vecka är strax här. Hjärtat skulle bli än mer glatt av lite längre ledighet. 

Glatt hjärta

Önskar er en fin avslutning på söndagen och en bra ny vecka!

Ann-Louise

Renar, turkosa tånaglar och violblommor

Det har snöat i stort sett hela dagen. Precis som igår kväll när jag fotade renar genom sovrumsfönstret. De hittade tydligen något ätbart på de få ställen bakom huset som är utan snö. Nästan samtidigt sprang räven med yvig svans efter vägen och jag såg sedan att det var en ganska storfotad räv. 

En del bär på skatter i sin runda mage. Ser tungt ut att bära men trots det springer de med lätta steg genom skogen. Renen till vänster var rund som en hel hushållsost om sin mage och det är nog inte länge kvar tills kalven föds. 

Idag har jag och dottern varit på loppis och jag fick åter igen ångra att jag inte farit dit tidigare för då kanske hyllan i teak blivit min. Nu blev någon annan lycklig ägare till den. Jag målar i sonens rum. Trampade i färg och blev tvungen att ta av sockan. Insåg att jag väldigt många gånger går med en socka bara. Alltid trampar jag i något. Och inte tar jag fram nya sockar på en gång heller. 

Vi åt raggmunkar, bacon och lingonsylt till middag. Sedan klippte jag upp påsen med violblommor som vi smaskade på. 

Nu är det lite närmre kvällen och jag vet inte om jag ska måla mera. Tror jag ska ge hundarna mat och medan jag hör dem knapra på den ska jag dricka ett stort glas vatten och fundera på om jag ska ta och måla lite till ändå. 


Trevlig lördagskväll alla!

En hink av bubbligt sommarregn

Jag funderar på var den snigeln är. Den som brukar vara bland blommorna. Sist satt den på fönsterbläcket och de rosa blommorna föll som trattar på den. Några regndroppar föll visst också. Ibland efter en lång vinter är det inte lätt att minnas vad man gjort med alla ting. På hösten när det städas bort tycks det vara i noga uträknad ordning. När våren kommer är ordningen glömd. 

Ibland längtar jag efter de dagar när varmt stilla sommarregn faller. När det bara är stilla ro och man inte ens tänker på att gräsmattan växer ännu mer. Bara för att det kommer regn och det är varmt. Precis såna dagar när sinnet går ner i varv och ögat njuter av allt det blanka fina som regnet ger. 

Flera av de rosa trattarna föll för regnets tunga droppar. Det såg sorgligt vackert ut. Regnet föll och allt gult pollen sköljdes bort. Det hamnade på golvet och sedan under våra fötter en torr solig dag. Små hundnosar snokande efter kaksmulor blev också gula. 

Det gröna sköna blir än mer grönt av regn som sköljer rent. Guldstavens hjärtformade blad. Ett av mina favoriter. Ett av mina lyckokort. De stora Guldstavarna som gömmer små hönor under sina stora hjärtliga blad. 

Jag längtar efter de dagar det inte gör något att hinken fylls till bredden av sommarregn. De dagarna kan göra andra dagar bättre när det känns som att det är "droppen som får bägaren att rinna över".  Då tänker jag på en knallrosa hink fylld till bredden av syrerikt bubbligt sommarregn. Det vattnet kan man ju också använda en dag när solen torkar ut. Tänker jag. 


Ann-Louise