Har precis skrivit mitt längsta mail någonsin. Vi skriver om allt möjligt min vän och jag. Att skriva ger mig väldigt mycket. Tankar kommer och går. Mina tankar idag rörde sig bl.a om betydelsen av gravplats. Att ha en plats att gå till.
Efter min mammas begravning när jag var 12 år gammal satte jag knappt min fot på kyrkogården på ca 15 år. De få gånger jag var där gick jag på grusgången rakt igenom kyrkogården eller en mycket kort stund på gräsmattan. Med flera år mellan varje besök. Numera går det betydligt bättre men det är ändå ingen plats jag söker mig till. Jag behöver inte gå dit för att ha min mamma och farmor hos mig. Kyrkogården är för mig en plats med vackra blomsterplanteringar om sommaren. Rofylld och stilla. En plats att förvaras på när det innersta av oss blir fritt.
Min mamma och farmor finns i mina minnen och i mitt hjärta. Det är min verkliga plats för dem. Jag skulle kunna vara var som helst i världen och jag bär dem med mig. De finns där också. För mig är de fria. Även om jag kan känna deras närvaro starkt på platser som förknippas med dem. Men kyrkogården är inte en av dessa platser.
Ann-Louise
22 kommentarer:
Jag känner mig nära pappa både hemma och på kyrkogården. Men det är som du skriver en rofylld plats där jag gärna kan sitta en stund. Å det känns skönt att få sätta vårens första vitsippor i en vas hos pappa eller plantera en doftande lavendel. Det är bara han och jag där (precis som hemma) men det är symboliskt. Han finns inom mig vart jag än befinner mig
Visst är det så. Vi har våra nära och kära med oss vart vi än går. Kyrkogården i all ära som en rofylld och vacker plats men många gånger känner man sina näras närvaro och sina egna tankar kring dem mer när man själv hittar en vacker och särskild plats för stunden. Minneslunden har nog kommit ur den känslan skulle jag tro.
Kramar/Emma
Jag besöker inte min pappas grav så ofta men han är med mig varje dag i hjärtat och det är mer betydelsefullt för mig och honom också. Jag vet att han tycker att vi inte ska vara "tvingade" att besöka hans grav.
Vacker blomma.
Varma kramar
Jag känner mig alltid nära min bror även har i sverige, flera tusen mil ifrån mitt föräldrahem. Jag bär på alla fina minnen. Men när jag åker hem det första jag gör är att gå till kyrkogården och sitta en stund vid hand grav och prata med honom om allt mellan himmel och jord. Men även här i sverige när jag tittar på fotot så ler jag ibland och säger nåt eller skickar en puss i luften. 34 år av saknad. <3
Så är min känsla också vad gäller gravgårdar. De döda finns inte där...
De är med mig när jag behöver dem och inte...de finns inom mig, var än jag är
Kram
Karin
Rakt in i mitt hjärta! Precis som att jag hade skrivit det själv.
/Anki
Du är så klok som vanligt!:) Det där med döden är inte helt lätt. Kan inte säga att jag sörjer min mamma för jag hade redan sörjt färdigt när hon dog. Hon hade inte varit sig själv på många, många år då. Man kan bli lite arg efteråt om man har varit plågad under en lång tid med att ställa upp i stort sett dagligen. Så att man känner när de somnar in att nu har jag gjort mitt, nu vill jag vara ifred. Och sedan kommer det där samvetet och gnager...
Kram ♥♥♥
Jag saknar min mormor ofta, trots att hon gick bort för fjorton år sen. På kyrkogården finns ingen närhet till henne, men vi möts i skogen istället. Mitt i villande blekingeskogen ryms min längtan som bäst. Där plockar vi blommor tillsammans. Eller så hjälper hon mig att hålla metspöet när jag metar aborre i viken. Fint att hitta platser där man kan minnas och glädjas åt det som varit. Sorgen har många vägar... Stor kram till dig!
Vi är nog olika när det gäller detta.....en del behöver en plats att gå till medan andra bär med sig alla fina minnen.
Det är bra att det går att välja....
Läste precis om min kommentar - den låter ju väldigt kallsinnig. Så är det naturligtvis inte. Jag älskade min mamma, men har fortfarande inte fått tillbaka den rättvisa bilden och känslan. Kanske något som bara en som har vårdat en mycket krävande demenssjuk förstår. Önskar så att det kunde raderas ut i mitt minne. För någonstans saknar jag ändå min "riktiga" mamma ♥ Och ibland förnimmer jag hennes närhet på olika sätt.
Jag håller med dig om att jag känner att jag bär med mig dem som har fått sin själ fri och gått vidare. De är med mig lite här och där, jag känner deras närvaro och är tacksam för den. Känner stor kärlek inom mig vid dessa tillfällen. Jag förstår din tanke med att det inte alls behöver vara en kyrkogård där man känner att det rätta stället att känna deras närvaro. Det är upp till varje person och göra som den känner är rätt. kram på dig.
Så fint du skriver...
Era kommentarer är väldigt intressanta att läsa. Jag tackar och bugar för dem! :)
Karin; Jag vet vad du menar iaf...Tycker inte alls att det ser kallsinnigt ut det du skrivit. :)
Ann-Louise
Kloka tankar du skriver om, för mej är gravplatsen viktig känner mej mer nära då.
Ha en fin kväll!
Kram Katha
Känner precis som du. Jag bär med mig min pappa jämt och behöver inte gå till kyrkogården för att känna närheten till honom. Jag är på kyrkogården och sätter blommor på hans grav typ tre gånger om året.
Kram
Vad fint du skriver!! Jag bär alltid min pappa och mina nära i mitt hjärta
Kram Lotta
Tack Ann-Louise:) Du känner ju människan bakom orden och vet även hur mycket den sjukdomen tär på de närstående...
KRAM ♥♥♥
jag håller med. Kyrkogården är en plats för sig, som man inte riktigt blir klok på. För min del finns pappa så oerhört mycket mer i vardagen än han någonsin känns där. Jag "småpratar" med honom var och varannan dag - jag vet ju på ett ungefär vad han skulle ha svarat :)
Och visst är det skönt att det är så?!
Tack för dina kommentarer hos mig - alltid kul att läsa. Och nu närmar det sig bebis med stormsteg! :)
kram.
Hej! så sant som sagt!jag tycker i bland att man får en känsla av att man är lite dålig om man inte går till gravarna,men som du skriver de finns inom en med en i vardagens villervalla!kram kram Jessica
Det är väl det som är så bra att man kan ära med sig dem i sitt hjärta, i sitt minne...
Det behöver inte finnas en speciell plats, det kan vara att man känner en doft & så minns man...
Ha en fin kväll!
Kram
Skönt att det finns fler som tänker som jag. Kyrkogården besöker jag sällan, mina nära och kära finns med mig i hjärtat.
Mycket fina och kloka ord.
Och jag kan förstå alla vinklar på det hela.
Jag får dåligt samvete om jag inte besöker pappas grav när jag ändå är till mamma i stan...fast jag VET att pappa skulle tycka att jag inte behöver vara dit.
Ändå är det på nät sätt både oerhört sorgligt att vara dit och samtidigt rofyllt...blir inte klok på saken..!
Och med mamma börjar det nästan kännas som att hon redan gått förlorad..fast hon kan ha flera år kvar..klurigt och sorgligt.
Skicka en kommentar