Hönor hönor hönor

Det haglade ute sedan kom regnet. Igår var det snöflingor. De är här nu, de små hönsen. Efterlängtade och kramade. Man kan säga att de kommit hem. För att de skulle hit var ju bara självklart. De två små minsta ömmar mitt hjärta extra för. Det är inte lätt att vara mycket yngre än de övriga nio. Ja det blev elva stycken istället för tio. Men vad annat kunde jag göra då en liten tufsig grå kikade fram. Jag sa - Du måste ju med hem till oss. Och så blev det. 

Den pyttelilla brunspräckliga flyr undan de stora. Flaxade upp på sonens axel. Det var ett säkert ställe. Den lilla silvergrå gömde sig under oss där vi satt. Nej, detta går inte tänkte jag. De två små måste få lugn och ro. Sova i lugn och ro, äta upp sig och växa lite till. Har en känsla av att de kommer att bli omåttligt bortskämda av två barn i vårt hus. 

Att fota höns som aldrig är still är inte lätt. De blev i sin iver över stort utrymme alldeles konstiga i knoppen, flaxade, hoppade och for runt i raketfart. Tror minsann de skrattade högt. Men vad annars kan det bli med ett gäng tonåringar blott 2 månader gamla. 

Bara suddiga bilder. Oj vad det kommer att röra på sig denna sommar. 

Och jag som skulle måla luckan och väggen där under vit men det hann jag inte med. Fast det spelar nog ingen roll alls, för hönsen. 

Här är den lilla. Vi hade en gång en höna som hette Hjärtrud. Denna lilla känns som en liten Hjärtrud också. 

Trygga i en stor lådan med mat och vatten. Där kan man sova i lugn och ro utan att någon stor pickar i nacken och drar en i fjädrarna. Ni kanske vet hur det är. När någon aldrig lämnar en ifred. Då känns det bra att få en egen plats för en stund. Sedan kommer man igen större och starkare. 

Ann-Louise