Tänkte inte särskilt mycket medan jag gick fram till bilen, bara att jag skulle vara beredd på att personen kanske var död eller att den skulle kunna bli aggressiv. Jag knackade hårt på sidorutan men ingen reaktion från honom. Jag öppnade dörren bara precis så att jag kunde få in armen för att kunna skaka på honom. Utifall att om han skulle bli arg, då kunde jag smälla igen dörren. Ingen reaktion och han hörde inte att jag nästan skrek åt honom.
Till sist mumlade han något. Jag ropade - Hallå, hur är det? Du måste vakna! Bara nåt mummel till svar. Jag frågade om han hade diabetes. Nej, lyckades han få fram. Jag frågade om han druckit sprit. Ja, sa han. Sedan höll han på att försvinna in i nån slags sömn.
Jag skakade honom i armen och pratade samtidigt om att det kommer att fixa sig och att han måste få hjälp. Krånglade fram min mobil ur fickan och försökte få upp knapplåset på den. Men hur lätt är det att låsa upp en toutchmobil men en hand, en tumme medan man skakar en människa med den andra. Skulle ringa 112. Då kom en annan kvinna också på väg till jobbet. Hon ringde 112. Jag böjde mig in i bilen över honom för att stänga av den och ta nyckeln. Tänkte tvärt att nu får jag mig väl en smäll i magen så jag tuppar av. Men det gick bra.
Den här händelsen ger tankar och reflektioner. Dels hur illa det är att polisen fanns i kommunen flera mil bort och kunde inte komma. Tidigare fanns den stationerad här hela tiden men nu ska de täcka upp flera kommuner. Många många mil handlar det om. Det känns som att man hinner både få huset tömt och slagen ihjäl innan någon hjälp överhuvudtaget anländer. Ambulansen kom till sist. Ännu har vi den kvar.
Sedan är det detta med att våga hjälpa någon annan. Den här gången gick det bra men skulle jag verkligen hjälpa någon som ligger på gatan i Stockholm. Skulle jag våga det. Risken är stor att den personen är narkotikapåverkad. Nej, jag tror inte det. Jag skulle ringa 112 men jag tror inte att jag skulle våga gå fram. Absolut inte om jag hade barnen med mig. Men ringa skulle jag.
En arbetskamrat berättade om ett TV-program hon sett där de hade ställt en bil på en enorm parkering utanför ett köpcentra. Solen gassade och värmen olidlig. De hade spelat in babyskrik. Rutan var lite öppen och en rosa filt hängde som skydd mot solen. Ingen vuxen i bilen . Bara en bebis som skriker oupphörligen. Hundratals människor passerar bilen.
Flera timmar gick och ingen gjorde något. Några stannade till vid bilen men gick vidare. Bebisen skrek. Det vet väl alla hur hett det blir i bilen med solen stekande. Ingen gjorde något åt det. Inget larm kom in om en bil på en parkering med en skrikande bebis däri. I sommarhetta med full sol. Hur sjukt är inte detta ?! Till sist efter flera timmar var den en! som gjorde något.
Tänk alla dessa hundar som sitter instängda i bilar på parkeringar, vid stranden, hundutställningar, marknader och vid många andra platser. De dör en plågsam död. Det har hänt och kommer att hända igen denna sommar. Hur hett blir det i bilen. 50? 60?
Den unga kille jag försökte skaka liv i var 18 år och hade nyligen tagit körkortet. Han tappar det och får ta om det tidigast om två år enligt reglerna. Gudskelov verkar det som att han inte skadat någon under sin idiotiska "fyllstyrning"! Förhoppningsvis gör han inte om det...
Ann-Louise
18 kommentarer:
Vilken tur att du finns Ann-Louise, som bryr dig och tar reda på och inte går förbi. Givetvis är man orolig för ev. aggressiva reaktioner som kan komma, att man blir inblandad i saker man inte vill vara med om men jag brukar tänka så att det kan vara mitt barn det handlar om, någon av mina allra käraste...man bara måste finnas som medmänniska. Inte gå förbi.
Men det är ju så som du också skriver, man har sina rädslor och det har blivit tokgalet i vårt samhälle när man inte spontant vågar gå fram längre utan att först tänka efter och känna en viss rädsla.
Nu får man hoppas att den unge mannen tar lärdom för livet av det här och kanske också någon annan som läser ditt blogginlägg.
varma kramar
Karin
Jag blir rörd och berörd av ditt inlägg. Det väcker många tankar... skulle jag gå fram och hjälpa ??? Jag vill ju tro det, jag blir väldigt illa berörd av hundar och barn i bilar. Jag blir rörd för att du är en sådan fin medmänniska och hjälpte denna stackars vilsna kille som nu får ta sig en funderare över sina val i livet. Men det kanske är tack vare dig som han lever. Han kanske var spritförgiftad eller skulle ha fortsatt sin färd om han vaknat till efter en stund och vad kunde då ha hänt. Tack gode gud för dig och ditt ingripande. Fler medmänniskor i världen. Men det är ju som du skriver också, man vet inte vad som väntar och många vågar därför inte ingripa... vilken tokig värld det blivit. Kram på dig fina goa du.
Applåder och visslingar! :)
Det var riktigt modigt och handlingskraftigt gjort! Och vilken tur för den killen att du fanns!
Jag var på väg in på Barnens Hus en gång när det var riktigt hett. Utanför butiken stod en bil med en typ 7-årig tjej och en skrikande bebis i. Med bildörren öppen, men ändå!
Jag marscherade faktiskt in i butiken och sa med hög röst till tjejen i kassan att det är ett barn som gråter i en bil här utanför. En kvinna som stod i närheten blängde surt på mig och sa att hon var faktiskt på väg ut dit.
Du kan ju gissa på ett ungefär hur arg jag var! :)
Men samtidigt är det som du säger - i vilka situationer vågar man ingripa?!
Bra inlägg!
Kram Linda
Bra gjort! Modigt! Jag vet inte om jag vågat gå fram men jag skulle absolut ringt. Det har jag gjort några gånger. Det lilla man gör kan betyda mycket
Ann-Louise, vilken insats du ändå gjorde för denna kille. Kanske han mår bäst av att vara utan körkort ett tag. Få lite perspektiv på vad han gjort och kunde utsatt sig själv och andra för.
Att vara medmänniska är inte så lätt och så självklart som man önskar i en optimal värld. Rädslan, stressen, och känslan av att "man inte ska lägga sig i" kommer ofta emellan. Rädd bör man nog också vara ibland, så man inte blir dumdristig i sin modighet.
Men något kan vi alla göra, ringa, ropa mm.
Kram till dig modiga kvinna
Egentligen är det fullständigt galet att vi som lämnar kommentarer, är så överväldigat lyckliga för att du är modig och går fram för att göra det som är mest naturligt i världen.
Ändå kan jag bara instämma med de tidigare, klimatet har hårdnat, alla är rädda för att "lägga sig i", ingen vill riskera något.
Bra gjort av dig.
Jag är antagligen dumdristig eller oerhört modig men jag har klivit rätt in i situationer där jag inte vetat något om motparten varit narkotikapåverkad, allmänt bindgalen eller bara skadad/sjuk.
Hittills har jag överlevt.
Jag vill gärna tro att de flesta faktiskt engagerar sig även om jag tyvärr tror på motsatsen.
Bra och strålande gjort!!!!
Tyvärr händer det nog alltför ofta att folk inte vågar, inte vill bli inblandade, är rädda osv. Jag var med om liknande på T-centralen i våras då jag hittade en kvinna på en bänk som bara ojade sig och såg så dålig ut. Ingen gjorde något och hon hade varit där i timmar. Vet inte i vilket skick hon gällande droger men hon var verkligen urdålig och fösvann snabbt i medvetande då jag fått ner henne i liggande. Hon var dessutom inte svensk och kanske pga språksvårigheter hade svårt att göra sig förstådd. Som tur var kom ambulansen ganska snabbt och hon for iväg. Vet dock inte hur det gick...
Tack så hemskt mycket för er positiva respons!! :) Men jag tycker helt ärligt att det inte var särskilt märkvärdigt eller modigt gjort...Jag bara gjorde det...
Ann-Louise
usch vad hemskt att se nåt sånt så tidigt på morgonen. Tur i oturen att han levde och att allt gick bra. Tänk om det va tvärtom...man ska ALLTID gå fram och se om man kan göra nåt. Man med dagens samhälle är vi ju såklart rädda. Tänk om föraren hade varit död och du hade gått förbi, hade du klarat av att leva med det? Sånt skulle man ju grubbla på då istället.
Jaja..svårt att veta hur man skulle reagera eller vad man skulle göra. Ja hittade en kille som låg på mage i gräset på kyrkogården kl 7 en morgon. Jag och kollegan gick fram och försökte väcka honom, efter ett tag vaknade han. Jag trodde faktiskt att han va död först när jag såg honom och blev väldigt rädd. Han hade somnat på vägen hem från krogen, sjukt men så va det tydligen. Det roliga är att kyrkogården inte är en genomfart direkt utan på en udde vid vattnet.
H/Malin
Vad BRA att du VÅGA ingripa! Det var rådigt gjort :-)
Men visst har tyvärr samhället blivit sådant att man är lite rädd för konstiga situationer... Vi, jag & maken var ute med hunden en kväll för 2 år sedan. Mötte 4 killar i olika berusningsgrad som vi stannade & pratade med. Vi kände instinktivt att något inte var rätt.... Under tiden vi pratar ramlar en av killarna ihop. Jag & maken säger kom killar så går vi upp i ljuset från gatlyktan, de stod i mörker... Tänkte flera ggr, de är fler än oss det KAN vara farligt osv... Då säger en av killarna.. Men vi måste vänta på Jonte.. Ok Var är Jonte då? DÄR säger killen & pekar i ett vattenfyllt dike.... Den kille Jonte svävade sen mellan liv & död på IVA den natten, överlevde :-) & den andra killen som ramlade hamnade oxå på akuten över natten. Vi fick ringt föräldrar.. Men det tar tid innan ungdomarna lämnar nummer till föräldrar..., Nåja 3 blev hämtade av en mamma & två på akuten :-) TUR ATT VI VÅGADE GÅ FRAM :-) Fick blommor av deras familjer sen, de var sååå tacksamma. Killarna var 15&16år
BRA GJORT AV DIG IDAG!
Ha en fin kväll!
Kram
Vilken lycka att det finns sådanna som dig Ann-Louise heja heja heja. Jag hoppas att jag gjort samma sak jag tror det. Vad det regnar idag gahhhhh det vräker ner kram Sofia i Hjo heja heja
Självklart val tycker jag:) Klart att man måste våga ställa upp för sina medmänniskor! Det kan faktiskt betyda skillnaden mellan liv och död.
Naturligtvis ska man tänka på sin egen säkerhet också, men man kan ju inte lämna en sjuk/nerslagen/asfull människa åt sitt öde! Då vinner det ruttna i samhället en promenadseger!
Bra gjort Ann-Louise!♥♥♥
Skönt att du är mer än genomsnittet till befolkning!! All heder till dig.
Jag vet inte vad det är med folk nuförtiden, blir rädd av det kyliga sinne som verkar råda. Och hur i fridens dagar kan man passera en bil med ett skrikande barn i??!
Bra gjort! Och vilken tur att det kom förbi en kvinna med en telefon, de här touch skärmarna är inte alltid toppenbra... ;-)
förstår dina tankar. Otäckt att man verkligen inte vågar gå fram till vem som helst i rädsla för att de ska ge sig på en. Jag skulle också tveka. Däremot inte om det vore en ensam bebis i en stekhet bil! Samma sak gällande en hund. Vid 22 grader i temp ute och solen skiner blir det 85 grader inne i bilen.....
Vilken tur att du ingrep .
Men du har helt rätt i allt du skriver om , och man önskar ju att alla skulle reagera så bra som du gjorde .
Historien om den fejkade babyn i bilen är ju fruktansvärd !!
Kram ♥
Tragiskt för den unga killen, men så bra gjort av dej.
Jag har också hjälpt en man en gång som kört in i en stolpe, men han hade fått ett epileptiskt anfall. Man blir rätt skakis av det där, men tacksam för att man är medmänniska. Stora kramen och guldstjärna!!!!!!
Ulla
Vad fint gjort av dig att du vågade ingripa och var en fantastisk medmänniska även om jag förstår att många tankar kommer under tiden.
Kram Lotta
Vad du är modig!
Jag vet inte om jag hade vågat mig fram i en liknande situation, för som i dina tankar surrar det - är det en fälla? Är han farlig? Jag skulle helt enkelt bli rädd.
Men ringa det skulle jag absolut göra. Tänk om min rädsla hade hindrat mig från att rädda ett liv..ja, den känslan hade jagat mig för evigt.
Jag hoppas att jag då kan lita på min intuition-och göra som du gjorde - HEDERSVÄRT!!
Tur att han inte hunnit skada någon och hoppas för guds skull att han lärde sig något av händelsen, så han absolut inte gör om det!!!
Kram Susanne
Skicka en kommentar