Hur finner man motivationen då?

Jag har flera gånger sagt att jag är mer än glad att jag inte har någon last, begär eller beroende som är svårt att bli av med. Som t.ex att sluta röka eller snusa, få huvudvärk av kaffebrist, shoppingtokig eller spelgalen, tröstäta, socker, alkohol eller narkotika. Eller kämpa för viktnedgång. Det finns hur många exempel som helst. 

Hur skulle jag klara av det. Jag som inte ens klarar av att låta bli chokladen som jag ändå får ont i magen av. Bedrövligt. Det gäller ju bara lite choklad men att nöja mig med två bitar går inte. För några år sedan smällde jag i mig två stora chokladkakor på kort stund, om vi hade hemma. De är på 200 gr de stora tror jag. 

Givetvis fick jag fasligt ont i magen och till sist satte jag stopp för frosseriet. Men varför i fridens dagar ska det vara så svårt att börja motionera, hålla kroppen i trim och få lite muskler. Jag kommer att få problem med rygg, nacke och axlar. Det har redan börjat för flera år sedan. Jag vet att när man väl startat och kommit igång känns det bra och man vill fortsätta men...

Jag finner icke motivationen. Var har jag lagt den?

Inget fräs...

Idag har jag inte ens varit som den där raketen som for upp med ett fräs för att plötsligt slockna. Inte heller tomtebloss. Nej det har aldrig börjat fräsa ens. Jag liksom bara slocknade ändå.  Men alla andra verkar hur pigga som helst. Som vanligt. 

Det bästa är nog bara att dra täcket över huvudet. Jag behöver sova. 

Godnatt och på återseende.

Jamen du vet att det fixar sig

Det blev lite ledsamt eller nej inte riktigt det. Det blev lite knip i mitt sinne i mitt hjärta. Just nu igår och dagen innan och lite till. Aldrig något år tidigare har det knipit så när jag tänker på den långa vintern. Det har gått bra förr och det gör det denna gång med men det kniper ändå. 

Jag vet inte varför men det känns inte bara helt lätt och roligt. Just nu. Det kom över mig en dag som en vanlig morgon när jag släppte ut hönsen och de liksom virvlade ut ur den lilla gluggen i väggen. Lyckliga. De virvlade som någon kastat dem ut med fjädrarna yrande och vingarna flaxande. Som små skrattande bollar yrde de runt. Då kände jag. Och räknade månaderna. 

Om ingen snö kommer i oktober. Jag räknade till för många månader instängda i hönshuset för att snön ligger meterdjup och nästan inte vill släppa taget. Jag tänker för mig själv att snälla nån låt oss få en tidigare vår nästa gång än den som var. Då när snön låg djup i hönsgården och solen nådde inte dit. Då känns det nästan som att jag vill flytta dit solen orkar värma och snön smälter före midsommar. 

Den där känslan. Som jag inte tycker om. Och den andra som är starkare. Den som säger att det är ok. Den som påminner mig och säger att jamen du vet, det fixar sig och så minns jag alla tända ljus och de varma tjocka strumporna och att huset fylls av goda dofter av paj, kladdkaka och vaniljbullar. Mitt i allt det där och oftare än annars. Jamen du vet att det fixar sig. Det gör ju det. 

Ann-Louise

Drar fram över jorden och söndrar

Det är lite sorgligt med berg som sprängs sönder bit för bit tänker jag. Berg som varit på den platsen alltid. Som våra gamla på hundra år minns från sin barndom. Stora berg. Små berg. Som de sprungit förbi och kanske försökt klättra på. Tänk vad mycket de kan ha sett de där bergen. Hur de kämpat mot väder och vind. De sprängs sönder för att ge plats för annat eller bli till annat. På ett ögonblick borta. Människan drar fram över jorden och söndrar. Så mycket. 

På väg hem till fjället precis vid vägen står ett berg. Det är rött och högt. Som en stor röd stenbumling någon tappat där. Oj vilka historier jag hört när jag var liten. Om varför det är rött. Det värsta jag hörde var att massor av renar skrämdes över kanten och deras blod färgade rött. Lite fundersamt tänkte jag att det nog inte var sant. 

Ann-Louise

Sova med mig i Rosenrummet

Många är de gångar jag ser på henne när hon inte vet. Tänker att vad snabbt tiden går och hon har blivit stor. Snart elva år sedan hon kom. Alla klokheter och finurliga tankar hon har hoppas jag stannar kvar. Hennes humor och lustiga uttryck. Hennes förståelse och mod. Bara snart elva år och med insikt mer än man kan tro. Ibland kan det vara jobbigt att förstå och veta mer än man kanske vill. När man snart bara är elva år. 

Men ännu vill hon låna min sko att använda som båt. Hon sa - "Mamma kan jag sova med dig i Rosenrummet?". Och vi skickar fadern upp till hennes säng att sova, för vi ska sova i Rosenrummet med rosor i nattmössan. Somna med finurliga leende på våra läppar och de rödaste rosor på insidan av ögonlocken. 

När morgonen kommer ligger vi kvar i sängen, gäspar, tittar på varandra trött och fnittrar lite. Fadern kommer nedför trappan med ont i ryggen efter en natt i en annan säng. Nästa natt är det hans tur att sova med mig i Rosenrummet... 

Ann-Louise

Om det här

"Jag skulle känna mig så tom, ja fattig om jag inte hade allt jag vill skriva, om jag inte fick det. Jag kan längta en hel dag efter att få komma hem och sätta mig vid datorn och låta allt komma ut". 

Ungefär det sa jag till en vän idag.  

Visst har jag flera intressen och annat jag vill göra men just skriva, alla orden, alla raderna. Känna hur det är alldeles fullt i huvudet att det nästan kokar. Det är näst bäst. Det bästa är att verkligen få skriva dem. 

Det mest privata skriver jag aldrig. Inte någonstans. Det behåller jag här inuti. För mig själv. 


Jag visste inte tidigare vilken betydelse det skulle komma att ha för mig. Jag visste och kände men inte lika mycket som nu. Jag kan tänka att varför fann jag inte det tidigare. Men jag vet att det började för flera år sedan. Bidade sin tid för att komma tillbaka för att finna sin rätta form. Den rätta tiden.  

Jag förstår att det kanske inte är lätt att kunna kommentera det jag skriver. Att många inte orkar läsa till slutet, kan jag också tänka mig. Att det är mycket lättare att kommentera inredning, resor, kläder eller annat mer "lättsamt". Men inget av det idag. 

Ann-Louise

Om att tjolahoppa och lite annat

Jag var själv hemma idag. Första gången sedan sommarlovet började och i två timmar varade det. Jag plockade ner ballonger och serpentiner från taket i köket. Vi hade kalas i söndags. Stod där på en köksstol och tänkte på min kompis mamma som brutit foten. Hon stod också på en stol och vinglade. Jag klev ner. 

Jag gick ut. Gick efter vår lilla väg med hundarna. Både jag och hundarna njöt av solen och den friska luften. Jag såg det på dem. Grannen körde förbi mig två gånger med koskit fulla skopan. Han såg nästan söt ut den lille mannen för den guppiga vägen fick honom till att skumpa till i traktorn och ratten såg stor ut.  

Skogen på båda sidor om lilla vägen. Jag stannade till flera gånger och bara njöt, andades lungorna fulla och släppte ner axlarna. De är mer än värdefulla de stunderna och ögonblicken när det bara känns så nära. När det känns som att varje sinne är helskärpt samtidigt totalt avslappnat. 

Vi satt och tittade på hönorna, hundarna och jag. Jag hoppades att tupparna skulle gala och solen inte gå i moln. Hundarna hoppades på att få komma in till hönorna. 

Jag sa till lille Pepper - Mmm..jag vet nog vad du tänker, du tänker att vad himla roligt det skulle varit att få skrämma livet ur hönsen en gång till? Och den lille Chihuahuan flinade, sneglade på mig och sa - Mmm..det skulle jag. 

Sedan gick vi lite på ängen och om inte grannen sett mig skulle jag tjolahoppat lite och provat gå baklänges också. Men jag andades lungorna fulla istället och tänkte att tjolahoppa på en äng gör man inte om grannen ser. 

Då kom alla hem igen. Alla surrade. Hundarna skällde och matoset spred sig. En sån dag som faktiskt var himla bra ändå. En liten vanlig dag. 

Tack för att du läste och glöm inte att tjolahoppa ibland. 

Ann-Louise

Inget faller ut

Samma låt om och om igen. Tänker så bra tänkte jag. Fast egentligen stod det still. Känns inte ens som att jag blinkar tänkte jag. Fast jag gjorde det. 

Skulle hoppat jämfota i sängen. Borde. Och det skulle förstås bli oreda även om. Men hur då. Och vad då.  

Jag kan ju skriva för mig själv. T som i trött. B som bara jag. K som i konstigt. Och vidare vidare vidare

Samma låt och en annan. Jag lägger in papper med vita prickar i de fula lådorna. Låda efter låda. Världen kan vara en underlig plats och vad som helst växer inte på träd. 

Om det växte på träd skulle jag plocka stora väskan full. 

Och knyta ett snöre runt

att inget faller ut

Det och lite till

Bara stjärnor nästan inga kockar

Jag gillar verkligen att äta gott. Att äta väl tillagad mat är en njutning och jag tycker att äter man på restaurang ska det vara hög kvalité. Det kostar en hel del att äta ute och jag vill att maten ska vara därefter. Jag är ingen gourmé (eller vad det heter) men jag vill åtminstone att min mat ska serveras varm, inte vara torr, seg och utan smak. Man äter sin mat utan att klaga. Man är ju bara glad över att få sätta sig vid dukat bord och få maten serverad, maten vi betalat för. Men vi har ju alla faktiskt rätt att säga till om maten inte motsvarade förväntningarna. 

Oj vilka goda måltider jag ätit hos vänner, familj och små matställen efter vägen. Det bästa. Men det skulle vara verkligt kul att få äta mat tillagad av en riktigt proffsig kock, varför inte en stjärnkock bara för att prova och förhoppningsvis förundras. För de kallas väl inte stjärnkock för ingenting. Jag vet inte. Där jag bor finns verkligen inga stjärnkockar. Stjärnor har vi i massor. Kockar är det värre med. 

Och jag älskar surströmming! Mina tår krullar ihop sig av lycka. 

Blogga skriva

Detta med att blogga. Jag tycker om det. Jag tycker om att skriva och kan längta till att få sätta mig vid datorn och låta en del av tankarna eller funderingarna få komma ut. Ibland känns det som en livsnödvändighet, ett måste att få skriva. Tidigare ikväll tänkte jag lite tvärt att äsch nu lägger jag av med bloggandet. Men i nästa sekund insåg jag att men var ska jag skriva då? För mig själv och ingen ska läsa? Nej det är inget alternativ heller. 

Jag kan ändå ibland känna behov av fler sätt att kunna uttrycka mig på. Det är inte tillräckligt med en liten blogg. Jag måste få känna att jag utvecklas, att det bär framåt och inte bakåt eller står still. Jag tänkte på förr och nu. Hur var jag tidigare då. Bara för ett år sen eller två. Jag kom fram till att jag har förändrats mycket, på flera olika vis. Kanske inte förändrats men lite till av annat och mindre av annat. Men att det troligast bara är jag som vet. 

Tack till er som läser! Utan er skulle det inte alls vara lika kul. Ett extra tack till er som jag ofta ser återkomma ♥

Och tack till Karin som förgyllt min kväll med goda skratt och annat nödvändigt :)

Ann-Louise

Krama ett träd om man är vilse

Hej! Det blev inget av tåviftandet utan något ännu bättre. Vi begav oss ut i skogen. Det var verkligen härligt och eftersom vi har skogen intill huset går det snabbt att ta sig dit. På med stövlar, öppna dörren och ut. 

Trollslem säger barnen om det gröna i vattensamlingarna. Vi rörde inget av trollslemmet för man vet aldrig vad som kan hända. Men allt annat rörde vi. Och trädstammar förstås. Dottern frågade om det är sant att man ska krama ett träd om man är vilse? Jag svarade att det kan stämma, för man kan vara vilsen på flera sätt och inte bara det att man inte hittar hem. 

Jag plockade blåbär men mest skräpet tror jag. Jag slogs med myggor samtidigt som riset dignade av bär. På vissa ställen var det verkligen massor. Men jag gav upp. Miljoner myggor och fuktig het luft jagade hem mig. 


Nu ska vi blåsa ballonger och kalasa till det för imorgon firar vi en liten åttaåring här hemma! 

Ann-Louise

Lördag med träd i sikte

Hej! Vet ni vad, solen gick upp och nu känns det bra igen. Har sovit gott i sovrummet med rosentapeten och idag behöver jag känna på några träd. Träd med sina rötter fast förankrade, skrovliga stammar och trädkronor nästan i himlen. Precis det behöver jag idag. 

Det blir en fin lördag med sol, barn, lördagsgodis, höns och lite tåviftande. 

Önskar er en förnöjsam lördag!

Och ner som en pannkaka

Upp som en sol och ner som en pannkaka. En ojämn dag. Mest bra men jag har varit som den där pannkakan ändå och mest troligast i onödan. Ibland har molnen skingrats och solen gick upp. Och så föll pannkakan ner igen. Och på vägen där vi bor ligger gula löv. Jag har ont i mina ben och det är lika bra att lägga sig. Världen behöver inga fler surpuppor. 

Imorgon är en annan dag. 

Lite köksprat

Blev trött på oredan i kryddskåpet där (tyvärr) inte bara kryddburkar trängs.  Jag sorterade och kastade. Genast kändes det mycket bättre. Jag har i olika omgångar tänkt på vad det är som gör att jag inte bakar oftare. Visst kan jag säga att jag inte hinner, att jag inte prioriterar eller något annat. 

Det stora "bekymret" är att köket inte känns fräscht. Det känns som att det i stort sett aldrig är rent och välstädat. Det känns flottigt och hundarnas strån finns både här och där. Och ändå är vi inga lortgrisar utan vi är alltid noga med hygien, diskborstar och disktrasor. Städar normalt ofta och håller undan. Hur bär sig alla andra åt för att ha ett välstädat kök? Lagar de aldrig mat eller städar och gnuggar de spis och skåpluckor varje dag? Jag vill inte städa bort all tid. Köket är från 1985. Skulle vara fint att byta ut det mot en nytt. Och lättstädat. 

Kvällen har tillbringats på stranden. En fördel med en trasig dator är att 19-åringen ser att det finns ett liv utanför sina fyra väggar och stängda dörr. Han följde med till stranden och händelsen förevigades. Här är han med sina småsyskon. 

Ann-Louise

Inget mer som göms i snö

Solen skiner och vi kör skräp till soptippen. Det gäller att passa på. En helt otroligt härlig känsla när skräpet förpassas till rätt ställe. Jag tänker på hur gott det kommer att kännas i vinter när jag vet att där under snön finns inget mer än marken. Ännu bättre känns det när jag tänker på nästa vår när snön börjar smälta. Det blir inget mer av "Det som göms i snö kommer fram vid tö"

Nu ska vi fika gott ute på altanen. Och äta solvarma smultron. De är få men naggande goda. 

Ann-Louise

Säga tack till sig själv

Om jag sovit bra i det nytapetserade sovrummet, i rosenrummet? Ja det har jag. Konstigt igår kväll. En känsla av både hemtrevligt lugn och en slags "Bed and breakfast". Fast utan ägg och bacon i morse. 

Hundarna är van att få sova på sängen. Det nya överkastet har inte kommit så de får ännu sova där. Med det nya överkastet blir det restriktioner angående det. Vill inte att de gräver sönder det nya överkastet också. Blir till att sätta gränser. 

Vi packade fikakorgen och begav oss till en å. Innan vi for bakade jag kladdiga chokladmuffins, stoppade ner dem i den gröna plåtburken och vi åt dem varma där vid vattnet. 

Denna gång gjorde vi ingen eld. Men vi hade tillräckligt mycket att njuta av. Det är verkligen många ljud i skog och mark. Hela himlen, luften, vattnet och skogen. Överallt lever det.

Jag tittade på sambons händer där på andra sidan muffinsburken. De ser äldre ut nu än då förstås. Det är ju ändå 16 år nu i sommar. Men hans tummar är fortfarande de finaste tummarna. Precis som då. 

Till sällskap hade vi 34 stycken stora fåglar som kom lugnt farandes från den lilla viken. Vackert att se dem komma i samlad trupp. De stannade en bit ifrån oss där de tvättade sig med ett fasligt plaskade och viftande med vingarna. Förbi oss där vi satt flöt vackra vita dun. 

En god dag för kropp och själ. Jag brukar ibland tänka att vem ska jag tacka för det som vi har. Men jag har nästan slutat tänka så. För mycket av det goda skapar vi själva. Ser till att skapa det. Kanske vi  borde säga tack till oss själva. 

Ann-Louise

Lite sovrum

Helt overkligt lyckligt sant. Tapeterna är på plats. 

Teakbyrå från min favorit Second hand butik där vi bor. Lampa Clas Ohlson. Ljuslykta Åhléns. Golvlisterna har vi inte satt dit och saker och ting flyttas runt. 

Gammal handgjord liten stol som tillhört min farmor. Hon berättade för mig att hon satt på den vid vedspisen och gjorde eld. Vasen är gammal och har sitt ursprung från sambons mamma. Blomman är från den enda rabatt vi har. 

Glödlampa som strax är ett minne blott. Jag sparar på dem. Jag har virat en tunn silvrig tråd med turkosa pärlor runt lampan. Den ligger på ett litet fat som liknar en blomma. Fick den av några arbetskamrater när jag var sjuk förra hösten. Golvlister skall köpas och kablar sättas fast. Har beställt ett nytt sängöverkast, taklampa och gardin som jag hoppas kommer snabbt. 

Sängen är renbäddad med nya sängkläder. Det är knappt jag tror detta är sant. Hur ska jag kunna sova. 

Ann-Louise

Det viktigaste

Att damma en trasmatta och hänga på altanräcket. Att se barnen i hönsgården tillsammans med nyfikna höns. En enkelhet och en storhet i sig. Att sitta i solen på altanen och dricka kaffe ur kopparna jag blev så glad över att jag fann. Att ha hela ängen och skogen mitt framför näsan. 

Att höra tupparna gala och traktorn köra med höga hölass. Äta nybakad sockerkaka med vanilj och citron. Dricka hallonsaft. Visst finns det annat jag också vill göra men som jag vet troligen inte kommer att bli. Men jag kan ändå njuta av det jag har. För det är ju det jag har. 

Men det viktigaste av allt har jag även utan allt det där.  

Min familj

Ta fram ur skåpen och använd

Hej! Varför ska saker och ting stå oanvända. Fina servisen och glas samlas i skåp. Plockas fram någon gång per år och kanske inte ens det. Jag har inte något sådant men den lilla plommon liknande vasen från Kosta Boda har jag inte använt en enda gång på dessa år. Den ser ensam ut där bakom glasdörren. Idag tog jag fram den och stoppade små söta blommor däri. Och jag sa - Men varför har jag inte gjort det tidigare? 

Lycka på 14 kvadratmeter

När sovrummet är klart tänker jag aldrig mer gå ut därifrån. 

Efter några dagars stillestånd har roller och pensel fått arbeta hårt. Rosentapeten väntar i lådan. Imorgon ska de upp och sovrummet kommer att lysa av de röda rosorna. Ikapp med mina ögon. 

Sen tänker jag aldrig mer gå ut därifrån.

Hur är det möjligt att kunna känna så mycket lycka över något sådant. 

Vad jag tänker göra i sovrummet alldeles själv?

Jo, jag ska skrattande hoppa i sängen och kasta mig runt i fluffiga väldoftande sängkläder. Jag ska njuta av rosorna, vifta på tårna och glamoröst mumsa på små delikata exklusiva chokladpraliner från Frankrike. Bara lite enkelt så där. 

Lycka på 14 kvm. Sovrummet. 

Den lediga tiden

Jag funderade lite på hur det känns att vara ledig från jobbet och vad jag vill göra då. Vad vill jag få ut av mina lediga dagar och brukar jag få det? Är jag i stort sett nöjd med de dagarna eller vill jag känna mig mera nöjd? 

Först av allt tänkte jag på vad jag verkligen gör när jag är ledig och varför. 

Sedan på vad jag skulle vilja göra mer av eller känna mer av. 

Och om det går göra något åt och hur jag ska göra det. 

Jag menar ungefär så här. Det kan ju vara att ibland känns det bra ändå att städa ordentligt på den lediga dagen. Men om man verkligen inte vill det egentligen, kan man göra det någon annan dag så att man inte behöver göra det på den lediga dagen som kanske bara är en?

Det började som en liten fundering om mina lediga dagar och slutade med större tankar om vad jag fyller mina dagar med överhuvudtaget. Ibland tycker jag att det känns bra att fundera och reflektera lite. 

Lite av tiden imorgon ska jag dricka kaffe i hönsgården. Sitta på en pall med kaffekopp och kaka. Får se om jag får sällskap av sambon. Han såg lite tveksam ut när jag föreslog en kaffekopp bland hönsen.

Ann-Louise 

"Nästan-ångesten"

Det känns inte roligt att min semester snart är slut. På måndag börjar min sista vecka. Jag försöker mota bort den där gnagande "nästan-ångesten". För även fast jag trivs på mitt jobb vill jag inte börja arbeta. Inte ännu. En vecka kvar. Visst ska det bli en bra vecka. Men den där "nästan-ångesten" kommer och stressar mig för ofta och jag blir arg att jag inte bättre kan mota bort den. Nu ska jag  sova och imorgon när jag vaknar har jag tagit ett beslut. Jag tänker inte slösa bort min sista semestervecka på att vara stressad. Nej, jag får helt enkelt lägga av med de dumheterna så att jag kan skriva något roligare imorgon. Och njuta av min sista semestervecka för detta år. 

Ann-Louise

Fler ben att stå på

Barnen fann en stor larv idag. Flera cm lång och massor med strån. Många fötter hade den och jag tänkte att den har nog inga problem  med att veta vilket ben den ska stå på när den hamnar i tveksamheter. Ni vet, ibland kan man hamna i situationer där man inte riktigt vet vilket ben man ska stå på och ibland vill man verkligen inte gå i någon annans skor. Om man har många ben och fötter kanske det blir lättare. Jag vet inte. Kanske svårare snarare. 

Jag har druckit kaffe med Kia idag. Vi drack kaffe ur de fina kopparna med blå blommor. Hon doppade pepparkakor i kaffet, log lyckligt och tappade talförmågan av smakupplevelsen. Sist Kia åt pepparkakor var på jul. Jag tycker att pepparkakor är värda att ätas när som helst. Även på sommaren. Burken jag köpte idag kommer inte att räcka länge.  


Ann-Louise

Pappa

Min pappa har opererat handen idag. Och jag fick ont i hjärtat när jag såg honom sitta där och vänta på sin tur. Lilla pappa. Tänkte att vilken tur att det "bara" är handen och inte något värre. Att operera handen är nog illa tycker jag. Det hjälps inte. Jag fick ont i hjärtat ändå. 

Pappa har alltid snygga skjortor och hans handleder är grova. Större delen av håret föll av för länge sedan men han säger att kvinnorna gillar det. Vilka kvinnor han syftar på har jag ingen aning om. För han har ju Gullan. Han retas, gillar godis och tycker själv att han är rolig. Han är en kunnig elektriker och brukar berätta hur många års prickfri bilkörning han har. Vilket är lika länge som alla år han har haft körkort säger han och nickar nöjt. Pappa är teknisk och klurig och kan laga nästan vad som helst och han ser jättekul ut när det lilla hår han har spretar. 

Men det hjälps inte. Man kan inte låta bli att ibland oroa sig för honom ändå. För det finns ingen åldersgräns för det. 

Ann-Louise

Bullelycka

Jag och dottern har haft kompisar på besök. Jag gjorde paj av rabarber som växt bredvid hönsgården och jordgubbar från Coop. Hönorna åt blåbär från skogen intill husknuten. Deras näbbar blev somrigt blå fast det mer känns som höst. De solar. Ligger skönt avslappnat i gräset och ibland går det knappt se hur många eller vad som är fram eller bak. 

Jag har beställt rosentapeterna idag och jag log. När sovrummet är klart ska jag baka vaniljbullar. Det var alltför länge sedan jag bakade bullar. Varför blir det så när det egentligen går ganska snabbt. Att ha bullar i frysen är bland det bästa som finns. Vardagslycka i bullform. 

Godnatt och godmorgon! 

♥

Vårat Pyttipanna rum

Jag bläddrar i tapetkatalogen och återkommer hela tiden till två. Det är verkligen konstigt hur det kan vara att det man först tror, inte alls är det som blir. Men det ska kännas rätt. Rätt är det när det hoppar till i hjärtat och det bara känns som att man måste le. Då är det rätt. Jag bläddrade i katalogen och plötsligt är den där. Tapeten. Röda rosor som jag vill ha men annars helt annat. Ljusgul botten med vita prickar och enorma stora röda rosor. Oj oj vilket solskens rum vi får. Lyckotapet. 

Jag pratade om mina gamla möbler i teak och farmors ännu äldre stol. Dottern undrade om jag inte vill ha nya möbler istället. Jag sa att ibland känns det bäst med gamla möbler och kanske ärvda från någon kär. Jag använder det jag tycker om och blandar som det känns rätt. Nej vårat sovrum blir mer likt Pyttipanna. Lite allt möjligt däri. Men gott blir det. 

Ann-Louise

Några små fåglar

När vi var på den lilla loppisen i skogen stod där på hyllan några väldigt små fåglar. De ser gamla ut och färgen lite matt. Det var egentligen kråkan näst längst bort på bilden som jag först fick syn på och ville ha. Tänkte på Kråkan som är kompis med Mamma Mu.

Men då fick jag syn på de andra och ville ha alla. Utom den som står närmast i bild, i högra hörnet. Den tycker jag inte om. Men vad gjorde jag. Jo jag köpte den också för att den såg ensam ut där på hyllan (?). Inte kunde jag väl lämna den kvar. Konstiga jag. Nu står den här tillsammans med de andra. Inte ska väl någon behöva vara ensam om den inte vill det förstås...


Nu lunch sedan iväg för att beställa tapeter. Ha en fin dag alla!


Ann-Louise

Rosentapet & kafferep

Jag målar. En gång kvar på taket och en gång kvar på väggarna. Det blir imorgon. Jag sitter på sängen som står lite konstigt mitt i sovrummet. Tänker på rummet, hur det såg ut och vad som kommer att bli. Barnen hoppar studsmatta. De skrattar gott. Sonen är förkyld och tupparna gal. 

Svårt att visa färgen som den egentligen är. Den heter "Äggskal" men det ska målas ett varv till. Taklampan är kastad. Jag tog ner den och sa Adjö med ett leende. Tog fram up-light lampan som var populär då på 90-talet. Något måste ju lysa upp när jag målar. När rummet är klart ställs lampan in i klädkammaren igen.  

På den gula väggen syns fläckarna av spackel. Jag är noga. Putsar, spacklar och putsar. Där ska rosentapeten upp. Av alla tapeter vann den enkla och vilsamma. Jag tror på den. Och dottern säger att det är den det ska vara. 


Och jag skrattade och myste på samma gång när jag läste vad söta Malin (klicka) gjort. Nu vet jag vad jag ska använda alla mina "loppis koppar" till. Jag ska naturligtvis ha kafferep jag också. Rosentapet och kafferep. 


Ann-Louise

Ett sorgligt sovrum

Det känns overkligt att sovrummet verkligen är på väg mot en ljusare framtid. Så här såg bården ut. Här håller jag på att ta bort den. Tapeterna var ljusgula och sänglamporna något som hängt med i mer än 15 år. Jag har varit rent ut sagt spyless på sovrummet och inget av det gav en fin känsla. Inget av det tyckte jag om. Jag stod inte ut helt enkelt. Jag har de senaste åren stått ut, för till en viss gräns kan man det, men nu blev det verkligen outhärdligt. Tänk vilken inverkan ett rum kan ha på sinnet. 

Jag tog inte några "före-kort". Taklampan var trasig. Hundvalpar som förstört tapeten. Annat som var trasigt. Nej, det går inte beskriva. Bara ett sorgligt sovrum där tiden stannat. Inget blir kvar i sovrummet. Allt byts ut förutom sängen. Det blir ljusa väggar. Äggskal hette färgen visst. Men färg vill jag ha så det blir en fondvägg vid huvudänden vid sängen och andra detaljer med färg.

Lycka säger jag bara. Man kan visst känna lycka över ett rum som får leva upp och bli till en plats som skänker frid till sinnet. Det är vad jag hoppas och tror att det kommer att bli. 


Ann-Louise

Din aura, sa den kvinnan

En alldeles konstig dag. Både alldeles konstig och precis som det ska vara. Kändes det som. Jag tänkte att jag ska prova något jag aldrig provat och göra något jag aldrig gjort. Jag tänkte mig en stund av healing. Och jag satte mig på en stol hos den kvinnan, blundade, andades och tänkte att jag ska öppna mitt sinne. Din aura, sa den kvinnan. Vilken dag. En alldeles vanlig ovanlig dag. 

Bilder från det stora växthuset vid strutsfarmen

Har tänkt på mina dagar och det jag har fyllt dem med. Vad jag fyller dem med. Visst har sommaren innehållit för mycket regn och för många blåsiga vindar, men oj vad jag har fyllt de dagarna med det som värmer hela hösten och hela vintern. 

Och jag förvandlar sovrummet och ler samtidigt. Jag arbetar flitigt som en myra när jag inte tar en paus förstås. För även myror behöver vila. På fredagen fortsätter jag att hjälpa sovrummet att bli glatt. Vet ni, vad det känns bra där innerst inne. 


Ann-Louise

Bara ord utan bild

Jag kom hem och plockade ner allt från sovrumsväggarna. Tänkte att nu börjar jag. Nu måste det trasiga bort och den fula färgen bytas till en fin som gör hjärtat glatt. Även fast hjärtat inte är sorgset. Därför plockade jag ner allt i en låda. Torsdag är en bra dag att börja på.


Arg blev jag när den ena hunden åt upp all mat för den andra. Varför är det som att man alltid måste vara både före och efter hela tiden och hålla koll. Nu ligger den fete hunden på sängen och suckar. Orkar inte röra sig och jag tänker på hur arg jag kommer att bli för att det glupska aset säkert måste ut mitt i natten också. 


Då tänker jag på vänskap. Att det kan förändras och inte alltid vara densamma och att det är ok det också. För människor förändras. En del mer och en del mindre. Och en del känner att de måste men de glömmer vilka det var de skulle förändras mot och väljer fel. 


Jag tänker på att slappna av och låta axlarna vila. Jag ska andas med hela kroppen. Den dag som kommer är torsdag och det är en bra dag både för människa och sovrum. Det är ju den dagen det trasiga ska bort och det ska beredas för en fin färg som gör hjärtat glatt. 


Och jag bara skrev och inte en endaste liten bild. 


Ann-Louise