Jag ser ut över ängen som för att finna någon slags ro. Jag har varit arg för många gånger. På dörrar som åker igen, att bilder inte går överföra, knäppisar i trafiken eller folk som står och pratar mitt i vägen på affären så att alla måste gå en stor omväg runt om.
Där ute på ängen kommer dimman smygande mjukt och lockande. Det är något speciellt med dimma som lockar mig. Jag minns förra hösten. Den var lättare än denna. Ta på stövlarna och gå rakt ut hör jag mig själv säga fast inte hörbart. Jag som tycker om höst. Inte brukar jag vara sån här.
Det stormar inombords ibland och jag är arg mer än ibland. Känns det som. Men jag behöver inte ha dåligt samvete och det känns skönt. Jag är inte arg på min familj. Är ingen sura mamman. Jag skulle vilja resa iväg med min familj. Se och uppleva.
Och jag önskar mig lugn och ro. Lite frid i sinnet.
Ann-Louise
11 kommentarer:
Visst är det nödvändigt, befriande, och nyttigt att få öppna "ventilerna" ibland, få släppa på trycket en livsnödvändighet, tycker jag i allafall.
Tror inte dörren tog så illa vid sig.....hi...hi...
Ha det så fint
Ann-Louisekram
Haha, ja du. Arg är man lite nu som då tycker jag. På det mest triviala småsaker. Som att varorna i affären inte är prismärkta. Sånt retar mig till vansinne. Fast jag kan inte stoltsera med att jag inte är sura mamman eller skäller på min familj, det hinner jag också klämma in lite nu som då i agendan.
Men jag känner också igen det där andra. Längtan efter lugn och ro. Frid i sinnet och längtan att göra något annat med familjen. Det kommer oftare än förut tycker jag och stannar längre för varje gång. Jag brukar be om ett enklare liv. Inte för vad jag vet riktigt vad det skulle innebära helt och hållet, men det är vad jag önskar mig.
Lustigt att läsa dina rader just idag, efter en arg förmiddag hos mig...=/ Men det måste ju ut emellanåt...;)
Imorgon kanske vi strålar ikapp med solen båda två, vem vet...;)
Kram
Hej.
Jag hamnade här via en annan blogg.Tack för titten.
Ha det godt./Sölvi
Hej!:)
Det var längesen...och nu har jag läst och läst och läst ikapp. Du skriver helt otroligt underbart! inte alltid så lätt att kommentera(som du själv skrev) men så härligt att läsa.
Ibland är det bra att bli arg, att rensa...alla reaktioner tror jag är bra. Bland det värsta jag vet är när man inte får någon reaktion alls, inte ens en axelrycking, sånt irriterar mig. Jag har ett häftigt humör fast det har lugnat sig betydligt de sista åren...men jag blir arg på orättvisor, missunsamhet och avundsjuka, elaka människor, missnöjda människor, såna som inte är nöjda med nånting utan alltid tror att gräset är grönare på andra sidan staketet...osv.
Du ska se att du får lugn och ro och frid i sinnet när det stormat färdigt inombords, det kanske behöver ta lite tid.
Vet du? jag ÄR avundsjuk på din sovrumstapet, den är bara såå vacker, den skulle ge mig ro. Vi har också en blommig i sovrummet, fin men småblommig, tusen millioner små rosor överallt...ibland kan det bli för mycket.
Nu blev det så här igen...inte alls det jag skulle skriva...
Du får i alla fall ha det så bra och var rädd om dig.
kram Lisa
tur att det gick att fixa skafferidörren innan du blev helgalen & slog sönder den...
Du ni kanske skulle ta en weekend & bara njuta.. någonstans i Serieg/världen...
Ha en fin dag!
Kram
Det är bland det minst egoistiska vi kan önska oss.... lite frid och ro i sinnet. Kram ♥
Bättre att leva ut ilskan än att hålla den inne:)
Men ibland är det skönt att komma iväg-göra något annat för en stund, då uppskattar man hemmet mer när man är tillbaka, även en trilskande dörr:)
Kramar Susanne
Hi hi ja ibland blir man galen på saker som inte funkar stor kram Sofia
Ilska kan vara kreativt och förlösande. Det gäller bara att rikta den så att ingen oskyldig drabbas. Jag har ett häftigt humör åt båda hållen, kanske åt tre håll. Glad, arg, ledsen. Men jag är en klimakteriekärring och skyller just nu på hormonerna... Kram, min vän!
Jag hade en knirrande dörr på klädskåpet. Den har knirrat i flera år och ingen har liksom brytt sig om den. Men en dag då gjorde jag det. Det där jädra knirrandet var allt som fyllde mina öron. Så fort jag gick förbi lät det. Det och lego. Smutstvätt. Ungar som inte hör vad man säger. Stökigt och ratigt och inte var det nån som hade lagat mat heller. Till sist när jag var som mest färdig att spricka av ilska, sprang sambon efter en burk med nåt smörjmedel. Sen gick han över alla dörrar i vårt hem som knirrar. Välsignade man. Det kändes mycket bättre efter det. Och efter att vi hade ätit...
Skicka en kommentar