Vi är är alltid noga med att låsa ytterdörren varje natt och när vi lämnar huset. Ingen av de fyra barnen har lämnats själva hemma längre stunder. De två mindre är ännu i den ålder när vi fortfarande lämnar dem korta stunder bara och har nyss börjat med det. Den minste som är sju år är aldrig själv hemma, bara en kort stund om storasyster 10 år är hemma. Storasyster skulle idag åka hem med skolbussen och vara själv hemma i två timmar. Hon kan ringa till oss på jobbet om det är något hon vill.
Vi bor lite ensligt till men periodvis kan det ofta komma försäljare, bärplockare och andra som vi inte känner. Det känns otryggt att ha barnen själva hemma. Därför blir det väldigt sällan det händer. Samtidigt behöver de få det förtroendet och erfarenheten.
Beroende på var man bor är det mer eller mindre tryggt och säkert för barn och vuxna. Men även fast jag vet att vi bor på ett tryggare ställe har vi alltid haft koll på barnen. De har blivit uppfostrade och lärda till att de ska stanna vid vår sida. De har inte fått springa runt i affären när vi handlar. Bara för att vi bor på ett mindre ställe innebär det inte att vi kan lita på alla eller att ingen gör något ont. Men risken att det ska hända är lägre.
Vi vill inte vara olyckskorpar som kraxar men nog känns det som så när man pratar om faror med internet, inte kliva in i främlingars bilar, typer som vill prata, konstiga piller det kan bjudas på, folk som påstår sig känna mamma och pappa, andra som utger för att vara något de inte är, inte starta spisen eller vistas på olämpliga områden och massor massor med annat. Ni kanske förstår vad jag menar. Det gäller att ha lagom balans på information och förmaningar.
Men hädanefter ska dottern låsa dörren när hon kommer hem och ingen annan är hemma. Har jag bestämt. Jag har sett en okänd man cykla omkring här. Ingen aning om vad han gör här en mil från samhället. Det finns inget här. Han ser ovårdad ut och har påsar hängande från cykeln. När jag kom hem från arbetet berättar dottern att det hade ringt på dörren. Hon öppnade och det var han. Hon förstod inte vad han sa. Han for igen och inget hände. Men jag har bestämt att hon ska låsa dörren och inte öppna för någon hon inte känner. Så är det bara.
20 kommentarer:
usch! Det är så jobbigt att inte våga lita på folk. Minns när vår äldsta dotter, som då var 7 år, kom hem och sa att en farbror hade velat ta med henne till affären och köpa choklad till henne. Vi blev så oroliga. Förmanade henne på ett så lagom sätt vi kunde att inte följa med främmande. Sen "spanade" min man i flera dagar på henne när hon gick från skolan utan att hon visste det, men för att se att det inte hände igen. Vi ville inte skrämma henne. Det hände inte fler gånger och det var en snäll gammal farbror som bara var lite ensam har vi konstaterat. Men känslan av att inte veta. Usch.
usch! Det är så jobbigt att inte våga lita på folk. Minns när vår äldsta dotter, som då var 7 år, kom hem och sa att en farbror hade velat ta med henne till affären och köpa choklad till henne. Vi blev så oroliga. Förmanade henne på ett så lagom sätt vi kunde att inte följa med främmande. Sen "spanade" min man i flera dagar på henne när hon gick från skolan utan att hon visste det, men för att se att det inte hände igen. Vi ville inte skrämma henne. Det hände inte fler gånger och det var en snäll gammal farbror som bara var lite ensam har vi konstaterat. Men känslan av att inte veta. Usch.
Man kan inte vara nog försiktig när det gäller ens barn. Förståndigt att tänka som ni gör...
kram
Karin
Åhhh stackars dottern inte kul att bli skrämd hemma : ( Tack för ett bra inlägg du fick mig att tänka till : ) och att komma ihåg att låsa : ) kram Sofia
otrevligt! Han sa inte vad han ville då? Man tycker att om man bor på landet så ska det vara säkert och tryggt för precis som du säger, vad ska dom där ute och göra. hm. inget trevligt alls. kram på dig och lilltjejen.
Det är en svår balansgång, detta att skydda sina barn utan att skrämma upp dem så att de mister all tillit till människor. Min yngsta försvann en dag när hon var fyra. Hon var kanske borta en kvart men mitt hjärta stannade. Till slut hittade vi henne hos grannfrun som hade släppt in Bella och hennes kompis i sitt kök. Trots att hon själv är dagisfröken hade hon inte kollat att vi visste var hon var. Slarvigt tyckte jag.
Jag tycker också att man ska tänka på att i de allra flesta fall det händer barn något så är det inte främlingar som gör dem något, utan faktiskt personer i deras närhet. En granne, någon kompis förälder eller ännu värre en medlem av den egna släkten. Jag tror att det är jätteviktigt att inte släppa barnen ur sikte förrän de är ganska stora, men också att lära dem att säga nej till sånt de inte vill. Och att lära dem att alltid berätta. Att det aldrig är deras fel om en vuxen är dum mot dem. Puh! Jag blir alldeles matt när jag tänker på allt som kan hända... Lång kommentar men jag blir så engagerad! Kramar till dig. Du är en toppenmamma - fortsätt med det!
Hu, vad obehagligt! Ja, det är verkligen svårt att ge lagom med förmaningar till barnen. Vem vet vad som är lagom? Och eftersom barn är olika kan ju det som skrämmer en kanske vara för lite för en annan.
Vi hade en man i en blå¨volvo i byn som smög runt och erbjöd skjuts till barn när vår yngsta var 8. Allas föräldrar både följde och hämtade sina barn hela det året.
Bilen slutade synas till ganska snabbt men ingen vågade lita på att den var borta.
Det var också väldigt obehagligt. Skolan slog larm, eftersom ett barn kom dit rädd och gråtande. Ett barn som visste att det var fel att stiga in i främmande bilar och hade blivit varnat av sina föräldrar. Som tur var.
Hemskt att det ska vara så. Och där uppe i tryggheten! Vad ville han egentligen tro? Någon annan som har haft besök av honom?
Har du sett att du har mail?
Kram ♥♥♥
Och där stannade hjärtat. Dotra går hem från skolan själv (sällan ensam på vägen, men väl hemma)och är hemma rätt länge vissa dagar. Vissa dagar med bror, andra dagar ensam. Låst dörr javisst! Ett måste! Men hur få dom att inte öppna det första dom gör så fort det knackar? Jag har sagt åt dem att kika i fönstret först, men vem vet om dom kommer ihåg? Jag förmanar och berättar, påminner. Men vill själv inte hamna i den sitsen där dom är rädda för allt. Men det där med affären är ett elände, med två pojkar som tycks satt sin själ på att vara överallt samtidigt medan man handlar. För visst tänker jag som du - hur vet jag att dom är kvar i affären när jag kommer till kassan? Och vem är dom med då? Eller har dom bara sprungit ut och kommit i vägen för en bil? Jag tappade yngste sonen på Coop inne i stan - världens största affär kändes det som, och definitivt dom fem längsta minuterna i hela mitt liv. För hur gör man om nåt händer? Hur klarar man det? Men rädslan är samtidigt nyttig, för vår rädsla gör att vi har bättre koll på våra barn. Så tror jag.
Och där stannade hjärtat. Dotra går hem från skolan själv (sällan ensam på vägen, men väl hemma)och är hemma rätt länge vissa dagar. Vissa dagar med bror, andra dagar ensam. Låst dörr javisst! Ett måste! Men hur få dom att inte öppna det första dom gör så fort det knackar? Jag har sagt åt dem att kika i fönstret först, men vem vet om dom kommer ihåg? Jag förmanar och berättar, påminner. Men vill själv inte hamna i den sitsen där dom är rädda för allt. Men det där med affären är ett elände, med två pojkar som tycks satt sin själ på att vara överallt samtidigt medan man handlar. För visst tänker jag som du - hur vet jag att dom är kvar i affären när jag kommer till kassan? Och vem är dom med då? Eller har dom bara sprungit ut och kommit i vägen för en bil? Jag tappade yngste sonen på Coop inne i stan - världens största affär kändes det som, och definitivt dom fem längsta minuterna i hela mitt liv. För hur gör man om nåt händer? Hur klarar man det? Men rädslan är samtidigt nyttig, för vår rädsla gör att vi har bättre koll på våra barn. Så tror jag.
Usch och fy vilka obehagligheter som finns! Hoppas att det slutar vid detta!! Visst är det jobbigt att veta var gränsen går, vad man kan säga utan att de blir rädda! Jag kommer ihåg när min dotter cyklade hem till mig själv från skolan, jag hade precis skilt mig och flyttat till en lägenhet i ett ganska ruggigt område... Det gick bra, men det var läskigt tyckte hon. Svårt att veta vad man ska gör, är det bäst att cykla ända fram till porten, eller ta bussen, då får man ju gå sista biten... Mycket men funderar på som mamma, nu har jag nya problem, hon har precis fyllt 18 och börjar gå ut på krogen........ ja, små barn, små problem, stora barn...m.m...
Ha en fin fortsättning på veckan, kram Jenny
Det är ju hela tiden en avvägning mellan att lära barnen att vara försiktiga inför främlingar. Mot att inte skrämma dom. När man har barn så oroar man sig ju ständigt när man inte själv är i närheten.
Oron lättar inte heller när dom blir äldre och får mer självständigt liv. Men man får trösta sig att dom flesta människor är goda och vill inte andra illa.
Nu har jag ju bara 2 tonåringar kvar hemma i mitt bo. I fjol var det första gången jag lämnade dom själva och åkte till mina äldre barn i Oslo. Dom hade stränga förmaningar om att låsa dörren noga och att inte skriva på Facebook eller berätta för andra att dom var själva hemma.
kram fina du
Ingrid
http://ingridchristina.bloggplatsen.se
Fy vad hemskt!
En sån man finns även här såklart. Med cykel, påsar och otvättat utseende. Dagen efter dottern student stod han och rotade i vår soptunna och jag sade vänligt till honom att gå eftersom det var privat gård. Provade både svenska och engelska. Inget gick fram. Han bara grävde och grävde. Inte ens när jag tog fram mobilen och ringde farbror blå slutade han. Samtidigt som jag hade luren i örat gick jag fram till honom, tog lätt på hans arm och bad honom lugnt gå eftersom jag pratade med polisen. Då knuffade han omkull mig på gräsmattan. Detta trots att jag hade två av mina vänner där. Dom är skoningslösa och otäcka. LÅS IN ER!!! Jag bor mitt i stan med massa människor omkring mig men tycker ändå det är obehagligt
Kära Pralin - kika in på min blogg för en award! För att du är du och för att du skriver så härligt, viktigt och bra! Kram!
Usch jag hade oxå tyckt att det var otrevligt... Bra om de låser ochINTE öppnar förrän de vet vem det är.. man kan aldrig veta.. I bostadsområdet vi bor i finns det parhus, villor, 6 familjshus & höghus. I ett sex familjshus där en mamma med ett litet barn var hemma öppnades ytterdörren & in steg en drogpåverkad man.. Det gäller att låsa om sig även i trappugång fick hon lära sig.. Nu gick det bra & polisen kom.. men FY vad otrevligt...
Ha en riktigt fin dag :-)
Kram
Vi bor som er, har också fyra barn, och samma känslor, funderingar och förmaningar. Kloka sådana tror jag, om man förmedlar det rätt. Inte förmedlar oro, utan säkerhet.
Har varit med om liknande saker, och gjort detsamma. Lita på din instinkt!
Kramis
I det lugnaste vatten kan allt hända!man vinner på att vara försiktig..o barna är man extra rädd om!kram kram Jessica
Åh vad obehagligt! :-(
Ja se till att hon låser och inte öppnar för någon.
KRAM
Vi bor mitt i stan, men jag känner igen dina känslor. Häromdagen fick vi hem en lapp från dotterns skola där killar i 5:an blivit kontaktade av en man via nätet och som när de velat avsluta kontakten börjat hota dem. Samhället är inte som det varit och det finns så mycket annat att oroa sig för än när vi var små.
Våra barn får vara själva längre stunder, de är 10 och 14 år i år, men jag vill att de låser om sig och inte öppnar för vem som helst.
Tråkigt när det blivit så där.
Kram
Fyy vad obehagligt. Jag är livrädd för det där och är också väldigt noga med att låsa dörrar, tala om för dottern att inte prata med någon hon inte känner och lämnar aldrig tvååringens sida. Det är min största skräck att mina barn skulle försvinna. Hu, jag kan inte ens tänka på det. Det är bättre att vara på den säkra sidan. Bra att dottern din låser dörren från och med nu.
kram
Nämen fy vad obehagligt!! :(
Det är svårt det där med att vara själv hemma, och att släppa barnen ur sikte.
I torsdags ville min 8-åring så gärna cykla till skolan själv. Han har inte varit så självständig tidigare så vi vill verkligen uppmuntra honom att stå på egna ben. Så han fick cykla iväg.
Vi har dessutom ungefär 4 km till skolan.
Lösningen blev att jag följde efter med bilen när han hade kommit en bit på väg. Kollade så att allt gick bra och så.
Och jag tror att han växte en decimeter den dagen för att han kunde själv.
Men det känns jobbigt att behöva ta det där samtalet om att man inte får följa med vuxna som man inte känner och allt det där. Precis när han har börjat ta för sig....
Barnen är hemma korta stunder själva ibland. T ex när min man är bortrest och jag behöver gå ut med hunden. Det handlar kanske om 20 minuter på sin höjd.
Usch vad svårt!
Men självklart ska hon låsa dörren!!
Ha en bra dag!
Kram
Skicka en kommentar