Fem myrstackar. Jag räknade till fem. Fast jag vet att det finns betydligt fler. Det har regnat mycket idag och av ängen syns det mer och mer. Snön smälter. Skogen kokar av liv. Jag står om kvällen på vägen och lyssnar på fågelsång och smältvatten som letar sig fram över marken genom skogen. Alla dessa ljud. Många olika. Under snön i diket både forsar, porlar och brusar det. Det bubblar. Vatten hittar alla vägar. Andra vägar än om sommaren vid regn. Nu är vattnet vilt och svårt att tygla. För det finner sin egen väg. Genom skogen över mossan. Det såg jag.
Tänker att det är bättre att räkna myrstackar än att räkna det som inte är räknebart. Det finns så mycket att räkna och mycket som inte är att räkna med. Jag borde bli bättre på att inte räkna står jag där och tänker medan skogen kokar av liv och vattnet finner sin egen väg. Plötsligt kom vemod. Det där vemodet som kommer av att känna det som är vackert. Vemod kan nog vara vackert. Men varför känns ibland det vackra också sorgligt.
Jag ska sova nu. Min kudde är inte vemod och mitt täcke är inte sorg. Jag ska försöka att inte räkna, mer kan jag inte lova mig själv. När jag blundar hör jag allt det vackra i det som ännu porlar där ute fast kvällen är sen. Jag hör fågelsången. Och jag räknar de fem myrstackarna för det är bättre än att räkna det som inte är räknebart. Vemod kan nog vara vackert.
Ann-Louise
12 kommentarer:
Det jag räknade med visade sig vara oräknebart och det tog visst hårdare än jag trodde det skulle göra. Det är nog mest för att det känns så oavslutat och konstigt på något vis. Och det jag inre räknade med, fast jag visste det skulle hända, blev avslutat och nåt annat blev istället. Jag skulle nog också behöva räkna mindre tror jag. Och lyssna mer på det som är runt om mig. I söndags kväll satt vi i köket och såg två rådjur gå förbi på gräsmattan. Jag matar fåglar så det står härliga till och som tack får vi högljudda konserter varje dag. Hemma går tranorna på lägdan och snart kommer vråken men den som alltid blev så glad över vårtecknen är inte längre så det är inte samma sak som förut. Och ändå är det ju det. Det är nog nyttigt att lyssna mer tror jag.
Det är litet så, tror jag, att när man lyssnar utåt på naturen i sin omgivning, lyssnar man inåt sig själv samtidigt....
Fint skrivet,som vanligt, njutbart
Ha en fin dag!
Kram
Karin
Mycket fint skrivet Ann-Louise.
Att räkna i naturen är bättre än att räkna bekymmer och dammråttor hemma hos mig, därför går jag helst ut i naturen...
Torsdagskram
åå så underbart skrivet. och jag känner igen det där så precis. tror det är alla känslor..som ligger inkapslade, många av dem, som sätts i rörelse av allt det vackra, i natturen..livet..särskilt rinnande vatten sätter igång mig också något alldeles särskilt..
kramar om, Lycke
Naturen är läkande för själen och vandra i allt det vackra kan få mig att känna ett slags sorg också... Kanske för allt är så vackert eller för jag vandrar lite i mig själv med...
Varma kramar
Du är själv som ett litet naturväsen med en förmåga att dela med dig utöver det vanliga. Att med tangentbordets hjälp sätta människor i olika stämningar. Du skriver så vackert ♥ Kan du inte försöka samla delar av det du skriver till en liten bok!? Det här bidraget är självklart med!
Är så glad att jag har hittat hit till dig! KRAM ♥♥♥
Vemodet kommer sig väl av att allt är förgängligt och ska tas ifrån oss. Tror jag. Det finns ett vemod i allt det vackra eftersom vi är människor och vet att när man mår som bäst väntar nya sorger runt hörnet. Jag tror, som en annan av dina läsare skrev, att vi skulle må bra av att lyssna mer. Inåt men också utåt. Leva i nuet. Njuta och inte oroa oss. I alla fall är det det jag gör. Oroar mig för det som ska komma. Jag missar en massa av det vackra och goda. Men din blogg missar jag inte, vacker och god som du. Härligt att läsa och att stanna till i vardagen Du får mig att tänka. Kram!
Vemodet är vackert. Bitterljuvt. Sött och salt.
Vatten, detta vatten. Va Kent, livsnödvändigt, gott och ursprunget till det mesta. Fantastiskt.
Myrstackarna, är det synd om dom? Eller har dedet underbart i sin hög av barr och gångar, mer komplext än det högsta skyskrapa. Fullt av hårt arbete, och snabba ben som skyndar. Undrar om de stannar och mediterar ibland ;-) ?
det är som bomull att läsa dina tankar vännen. Tack för det. kram
Du skriver som vanligt på ett magiskt och otroligt berörande sätt. Vacker är förgängligt som så mycket annat. Förgänglighet är kopplat till vemod och då kan man nog känna vemod i allt det vackra som kommer och går med livet.
Kramar!/Emma
Ett så jättefint och njutbart inlägg.
Kram Maidi
ja vemod kan vara vackert. Och lite sorgesamt.
Skicka en kommentar