Har tänkt flera gånger idag på om jag verkligen ska skriva detta inlägg. Det känns som att det egentligen borde räcka med det jag skrev igår. Både räcka och inte. Men det finns så mycket som jag skulle kunna skriva. Mycket att säga om de som lever kvar och ska klara av att fortsätta sitt liv.Vill inte att min blogg ska handla om jobbiga saker. Till sist bestämde jag att skriva. Skriva kort fast det kan bli hur långt som helst. Somligt i livet kan inte bli kort.
När man pratar om döden, någon dör och människor sörjer och saknar, blir det av helt naturliga skäl de efterlevande man pratar om. Det jag tänker på är också hur det är, hur det känns för den som vet om att den kommer att avlida eller löper stor risk att göra det. Det var först i vuxen ålder jag började tänka på hur min mamma troligen kände det, att lämna oss alla. Att vara riktigt allvarligt sjuk och ändå måste få saker och ting att fungera.
Om jag skulle få det beskedet att jag inte kommer att få fortsätta leva skulle jag givetvis först hamna i chock. Mina barn. Ska jag lämna mina barn. Inte få vara hos dem, se dem växa upp, hjälpa och stötta. Inte få leva med dem. Vem ska krama dem. Hur ska det gå för dem.Vill inte att de ska få känna en sådan overklig obeskrivlig smärta. Det är bara en liten del av alla känslor som skulle komma. Svårt att beskriva. Smärtsamt att tänka på.
Oavsett vad jag skriver är det ändå för lite och otillräckligt. Kan omöjligt få med alla mina tankar. Det finns så mycket mer.
Jag vill inte tänka på om jag själv blir kvar. Bara jag och barnen. Utan honom. Mina barn. Tankar. Gode gud låt våra barn få vara friska och aldrig råka ut för någon olycka. Tänker på dig som skrev att du var 34 år och ensam kvar med små barn. Hur klarade du det...
Nu blev det för långt ändå. Jag som skulle skriva kort. Men det gick inte. Somligt i livet kan ju inte bli kort. Och än hur mycket jag skulle skriva skulle det ändå bli för kort. Men nu avslutar jag. LyckligaPraliner var inte tänkt till att bli sorglig.
11 kommentarer:
LyckligaPraliner,
inte är inlägget sorgligt! Det berör endast den verklighet i livet som vi annars inte nämner särskilt ofta, av just de orsaker som du indirekt har nämnt. Talar man inte om döden så kanske den inte finns, men den vandrar med oss hand i hand, varje dag. Att som ung lämna sina barn, att förlora ett barn, sin man, någon i familjen är det allra sista man önskar sig. Ändå tror jag, att om man är medveten om att det kan hända också mig, inte bara andra, så tar man vara på stunderna på ett annat sätt. Man får ju sina stunder när de tankarna kommer för en, inte alltför glada men ändå nödvändiga.
Du vet hur det känns så det är mycket naturligt att du inte vill att det skall hända dina barn, din man.
Jag brukar tänka på ett ordstäv, klokt sådant, att man inte får bära mera än vad man orkar bära.
Precis som du skriver så kan man skriva hur mycket som helst i ämnet...
Ha en finfin lördag
Kram från ett begynnande blåsvädersÅland, nu med rimfrost
Karin
Tack för att du delar med dig Lippe. Tankar och känslor som du beskriver är en del av tankar och känslor som vi cancersjuka har och upplever. Livet förändras på en sekund när man får ett besked. Sorgen är obeskrivlig samtidigt som vi måste ta oss samman och försöka få dagen att fungera som vanligt för våra barns skull. Jag har ofta försökt tränga dessa känslor för det gör så ont. Men dessa känslor finns ändå. Det är bra att forskningen går framåt och fler överlever och kan leva i många år trots sjukdomen.
Kraaam hela vägen från nordigaste Uppland <3
Tack för att du delar med dig och jag tycker inte heller att det var ett sorgligt inlägg. Mer tankar som finns för alla som har blivit föräldrer. Nu har du också erfarenhet av att mista din mamma som ung så det förstärker givetvis. Men just den känslan som du kom på som vuxen att din mamma troligtvis kände när hon skulle lämna dig, den känslan har jag haft så stark när mina barn var små. Den kunde inskränka på min sömn och jag fick en önskan att hämta mina barn och lägga dem bredvid mig i sängen, allt för att skydda dem från allt ont i livet. Jag hade dödsångest i några år där ... Skräcken att lämna och tankar om hur de skulle klara sig utan en stöttande och omvårdande mamma. Som sagt jag tror alla känner så som blivit förälder. Men att sedan stå inför faktum, ojoj precis som du skriver går inte att tänka på. Den andra saken du tog upp att missta sin andra hälft, också tragiskt.... går inte att tänka sig in i detta.
Men jag misste mitt liv vid skilsmässan, inte sorg över att han dog men dock en stor sorg som tog mig många år att komma över. Ensam med barnen, vänner som väljer sidor, traditioner som försvinner, jag sjuk och utmattad. Svårt och stor sorg.... men trots detta, så överlever man och lever vidare.... (Jag menar inte att jämföra med ett dödsfall, men för mig var detta också en stor sorg)
Ha en skön lördag. Kram
Ibland så kommer dessa tankar såklart, döden är ju en del av livet, oundvikligt liksom...
Ha en mysig helg, kram Jenny
Detta var inte sorgligt utan fint skrivet o tack för att du delar med dig. Ibland känner man bara för att ventilera sina tankar.
Vetskapen om att saker kan inträffa gör mig ibland alldeles knäsvag, jag kan inte tänka tanken klart om detta skulle hända mig.
Vad gör jag om det händer min gube någonting, fixar jag det??????
Att det skulle hända barn o barnbarn någonting känns så skrämmande, det får inte hända!!
Slutar denna kommentar med en varm o go kram till dig;)
Alla skriver så klokt och fint, jag kan bara instämma i allt!!! Har själv ett inlägg idag som jag inte riktigt visste hur jag skulle tackla. Man vill ju inte vara ledsen/gnällig..Skulle kunna skrivit så mycket mer om mina känslor runt allt och alla..MEN allt det där ingår ju faktiskt i livet!! Kan hellre bli trött på vissa bloggar där det avverkas hotell efter hotell, festligheter, nya spännande jobb, partaj hit o dit, så ytligt så glatt men vad är det för ett robot liv?? Allt kan inte vara på topp jämnt, ingen går sorglös genom livet...Jag har på nåt sätt blivit stärkt av alla motgångar också, jag vet att jag klarar av allt. Jag klarar mej själv, jag kan hjälpa mina barn, det finns bra vård om en dödlig sjukdom även kommer min väg..kanske lite negativt, men starkt. Om du förstår. Tack för ett, nej flera fina inlägg! :-)
Kramar!
Käraste du!
Inte är dom lätta, dom här tankarna. Men eftersom dom ändå finns där, vare sig vi vill eller inte, är det nog lika bra att ventilera dom. För annars tror jag det blir som en tryckkokare, dom ligger där och bubblar under ytan tills dom inte ryms längre. Och när man lättat på trycket brukar det kännas bättre. Tills nästa gång dom dyker upp, då får man börja om. Kanske kändes det bättre för dig när du väl lagt ut din text? Efter att ha funderat länge på det. Eller när du läser kommentarerna? Du har lättat lite på trycket. Och snart kommer annat - nåt roligt barnen säger, en oväntad present, sol som gnistrar över snön eller doften av vår i luften. Och då tänker man på annat. En stund. För med livet är det ju så, det enda vi vet med säkerhet är att vi en dag ska dö. Och när man då ser på allt man har omkring sig så känns det ju som en helt overklig ekvation, att man inte ska vara en del av allt det. Allt som missas, allt som saknas, allt som blir tomt för att jag/han/barnet/nån av dom nära inte finns. Men det går ju. På ett eller annat sätt hittar man tillbaka igen, efteråt. För livet är ju så mycket mer än det jobbiga. Min pappa var sjuk länge, 19 år. Många av dom åren visste vi ju att det det inte skulle gå bra. Så det blev en slags väntan på det där ofattbara. Men va mycket roligt vi ändå haft under resans gång. Mycket har varit jobbigt, alldeles för jobbigt egentligen och kan var det än, men vi hade mycket kul. Kanske just för att vi visste? Ett tag kändes det som det enda jag tänkte på var Döden! När barnen var mindre än nu. När pappa var som sjukast. När olyckan hände. Kändes nästan lite sinnessjukt, man var helt fokuserad på allt det jobbiga. Överallt var det död och elände. Och visst tänker jag på det fortfarande. Vi pratar om det hemma när barnen frågar. Men när jag vänt och vridit på dom där tankarna ett tag, vädrat dom, skakat ur dom dammet - då försöker jag vika ihop dom och lägga in dom på hyllan igen. Så det andra få komma fram ett tag, allt det där man njuter av, stort som smått.
Ha nu en underbar helg!
Måste skynda till tåget så jag har inte tid att formulera en bra kommentar. Ett fint och mänskligt inlägg som vanligt hos dig:) Tror att alla som har barn upplever den känsla som du talar om. Du är inte ensam, men du har båda sidorna av saken - du vet hur det känns att vara barnet som blir kvar. Vilket säkert förstärker känslan:) Sköt om dig nu och tänk positiva tankar!
Du lever. Du är frisk. Familjen mår bra!
Kramar om♥
Jo, lite sorgligt är det nog men också det är en del av livet! Min pappa är sjuk nu och jag kan verkligen känna att även om det är jobbigt så är vi så otroligt närvarande med varandra, alla vi runt omkring. Att döden finns gör ju märkligt nog livet mer levande, iaf när man fått uppleva sorg på riktigt. Viktigt också att låta barn ta del av tankar, de stänger in sina känslor så lätt när det blir för stort för dem.
Hoppas du får en bra lördag, kram Marie-Louise
Får mig får du skriva precis om vilka ämnen du vill. Jag läser dem ändå. Lyckliga praliner får lov att vara annat än lycklig ibland.
Min mans mamma dog innan hon hade fyllt 50 år. Jag hann inte träffa henne. En stor sorg för alla i familjen och vi saknar en farmor. Hon som dessutom hade längtat så mycket efter barnbarn.
Jag har också funderat på vad hon tänkte innan hon dog. Hur det är att veta att man ska dö och lämna familjen kvar.
Jag ber en bön att vi aldrig ska behöva uppleva det!!
Skicka en kommentar