min sambo är en stubbe. En typ av stubbe. Han är liksom grov och fyrkantig. Där uppe på toppen är det lite tuffsigt och han har förändrats med tiden. Det är nästan som att det har växt på honom också. Somligt har växt och somligt har försvunnit på honom. Ja ni vet. Precis som på trädstubbar.
När jag fann honom var han mer lik denna stubbe. Han var mer som den sorgliga stubben innan han gav liv till annan grönska. Annan grönska var ju jag. Han var den där stubben som jag såg att jag kunde slå rot med och möjlighet att utvecklas tillsammans med. Genom att jag gjorde det blev han ju en sån där stubbe som på första bilden tänker jag. Symbios där det ena ger det andra och det går runt. Man ger och tar. Tillsammans och var för sig.
Men jag har sagt åt honom att det är bäst att han passar sig för att bli den där stubbe nr två för då åker han ut tjohooooooooo
♥ Tackohejfrånmig ♥
11 kommentarer:
låter som du har hittat rätt i skogen:-)
Vet du vad som slår mig........du skulle skriva en bok, ja banne mig, den känslan får jag när jag läser dina inlägg;))
Härligt, nu kommer jag att tänka på dig o dina stubbar så fort jag ser en stubbe;))
Kramizzzz
Skriv böcker Ann-Louise!
Jag köper på direkten vid utgivningen!
Karin
Jag beundrar dig som kan skriva så fint om en stubbe och allt annat du skriver om här. Håller med dom andra här om att du borde skriva en bok och den köper jag direkt när du gett ut den :-)
Hej!
Hur gör du egentligen och var får du alla dina infall ifrån!? Ser du bilden först och får inspiration av den eller söker du en bild som passar till det du vill skriva om?
Ha en bra helg och sköt om dig och din gubbe...jag menar stubbe..:)
Kram ♥
Underbart!! Så kreativt och härligt:) Hälsa stubben;)
Kram
Jag älskar skogen även om jag inte vågar gå så långt in. Har nämligen jordens sämsta lokalsinne. Kan gå vilse i min egen ficka. Men du... en stubbe i form av tårta gör inte heller ont... ibland ;)
Precis som fröken Hulda tänkte jag på en stubb-tårta som jag gjorde en gång. Rulltårta fylld med glass, grädde ovanpå och noblesseplattor som garnering för att visa var de avsågade grenarna suttit ungefär. God var den i alla fall.
Du skriver härligt och jag känner som du - stubbar är fina, vackra och har en spännande historia bakom sig. I min skuggträdgård har jag en stubbe som vi släpat hem från skogen. Superfin och genuin.
Tack för hjärtat! Det pryder sin plats - väldigt fint!
Jättefin inslag! jag håller med Pettas! du måste börja skriva böcker.
Kram från en sliten stubbinna som försöker hålla sig vid liv :)
Målande beskrivning som alltid. Jag gillar också stubbar i skogen, vet inte varför. Kanske ska fundera på det någon dag. Kram kram
Du har en stubbe. Stubbar är fina. Dom gillas. Jag har en hässjtroe. Ja, för det var så min pappa kallade sin måg för. Hässjtroe, dom gillar jag också, dom är så fina där dom står och starka är dom också. Det som är bra är ju att det är helt naturliga ämnen både i stubbar och troen, inga konstigheter där inte. Om det inte går röta i träet förstås och ibland funderar jag faktiskt lite. Brukar skrapa lite här och där men hittar inget än ;)
Skicka en kommentar