Att vårda en ros för att man vill

Hejsan! Förra sommaren hade jag en ros i finaste rosa. Den stod på bron där den blommade om och om igen. Tacksam och enkel var den, nöjd med lite vatten och näring. Helt enkelt en tålig tacksam ros. Precis en sån som jag behöver. Hösten kom för tidigt som den alltid gör här. Rosen kämpade in i det längsta tappert mot kylen som till sist blev den övermäktig.

En gång för flera år sedan tog min sambo rätt på en aprikosfärgad ros. Den låg oskyddad kastad på högen utan kruka med rötterna blottade. En hel vinter hade den legat där och överlevt. Underbart doftande och vackert blommande ändå. Där på sommaren efter en vinter med blottade rötter.

Till sist hamnde den då hos oss. Jag som ville göra det rätta och det säkra bestämde att jag skulle ta reda på hur jag bäst skulle ta hand om den då vintern kom. För visst ville jag uppleva en sådan blomsterprakt och vidunderligt god doft igen. Jag visste att den var tålig för vad annars överlever en höst, vinter och vår liggande öppet med rötterna blottade.

Jag gjorde som experterna skrev och den dog.

Kanske det är så att lagom är bäst och somligt inte ska behandlas med silkesvantar för att överleva. Det är nog inte bra att vilja för mycket. Den skulle fått leva som den var van vid. Varför pracka på något nytt till en som inte vill och som klarade sig ypperligt bra som det var. Det är nog lätt hänt att göra det, för att man bryr sig och tycker om. Man vill det bästa för någon men det kan lätt bli för mycket. Precis som med kärlek eller med vänskap. Det ska vårdas lagomt och även om man gör sitt bästa kan det gå åt skogen likväl.

Ann-Louise