Oj oj vilken alldeles för spännande morgon det blev. Klockan 06:10 klev jag ut genom dörren med hundarna. Och vad ser jag? Jo förrymda kor! Min skräck! På vår gård dessutom. Plus att jag skulle ju på jobbet. Och när jag trodde ägaren hade fått fast dom och smög iväg med hundarna åt andra hållet och ägaren for hem men att jag ändå kände att detta stämmer inte. Mycket riktigt. Kor framför mitt på vägen och hundarna skällde som tokiga och korna blev rädda och sprang panikartat (till sist..) tillbaka och ut på ängen med svansarna rakt ut och vilda öron. De blir som spetsiga på något vis menar jag. Sen sprang de hela vägen hem som om de sett spöken. Och kvar stod jag på skakiga ben. Jag är verkligen rädd för lösa kor och vara mitt bland dem ingår inte i mina önskemål. Mina väldigt små hundar är mycket bra att ha ibland.
Detta var för några år sedan en hängkaragan. Min morsdagspresent. Då hade vi också besök av förrymda kor som tydligen tyckte att en hängkaragan var perfekt att klia sig mot. Alla grenar gick av. Till sist växte det upp från marken och det blev en stor buske av den istället. I morse gnuggade sig nån ko mot den och ja, nu är i princip alla grenar av. Nu sågar vi av allt och accepterar att nån karagan kan vi aldrig ha.
Det bästa av allt med den här dagen är att efter jobbet åt vi lite thaimat och sedan tog vi kaffe och gobit med oss och for iväg till ån. Ett litet gulligt dass stod en bit in i skogen.
Dessa ljuvligt vackra svampar som jag har turen att kunna fota. Ibland blir jag nästan överväldigad. Tänk att jag har möjlighet att göra ganska mycket av det jag vill. Som idag. Jobba, äta gott, ut i naturen, fika vid ån i solen och fotografera lite. Och bara känna hur skönt livet kan vara.
Dags att laga middag och sedan föräldramöte.
Ann-Louise
3 kommentarer:
Full rulle hos dej! Skicka lite energi till mej, jag saknar den...
Kram/Finas mammis
Haha, förlåt, men jag kan riktigt se dina små voffsar studsande när de skäller på de enorma kossorna :D Va du glad istället att de skäller, Zacco låter aldrig, möjligtvis ett morrande tre gånger om året, så kossorna gillar inte honom alls. Jag däremot är inte rädd för kor, men tillsammans med honom så är jag rätt snabb om man säger så ;)
Vad härligt det är att värdesätta det man har runt omkring sig, att se det stora i det lilla.
Önskar dig en fortsatt fin kväll, föräldramöte till trots ;)
Kramar
Läste ju om din upplevelse på instagram och jag skrattade (förlåt) mig halvt fördärvad när jag för mitt inre såg hur hundarna skällde korna på flykten....och du springande efter med viftande armar???? Hihi....
Lika kul att läsa här..skönt att eftermiddagen blev lite lugnare för dig. Ha det fortsatt gott och en önskan om att det ska dröja lääääänge innan du möter lösa kor igen....möjligen en åsna??? Fniss...
Skicka en kommentar