Lördagen som var Söndagen som är

Jag hade inte tänkt skriva om regn eller om det fasansfulla dådet som idag har årsdag. Inte mer än att det känns tröstlöst med 9 plusgrader kallt och att det goda i världen måste fortsätta ha övertaget över det onda. 


Jag tänker skriva om den fina dagen igår. En dag hos vännen Annelie med alla djuren, viken med bryggan och båten som rörde sig med vinden, hönsen som strosade och fåren som kom springande genom skogen. Jag skriver om fina hästen Ballerina som kikade på oss genom luggen och fjällkorna som skymtade bakom björkarna. Och 15 stycken väldigt små trynen som sussade nöjt. Mjuka, varma och alldeles underbara. 

Jag vill också skriva om den lilla kyrkan, den som det aldrig blivit av att jag sett. Byggd på en vacker plats vid vattnet. Där hos Annelie. 

Det blåste men solen kom fram. Och vi kom fram till lilla kyrkan, öppnade och gick in. Vi satte oss ner en stund och jag kände att här skulle jag kunna sitta hela dagen. Ute blåste det men lugnt och stilla där inne. Med träd och vatten som utsikt satt vi en stund och andades. 

Sonen somnade i bilen på väg hem trots att det inte alls är långt. Men en dag fylld av friska vindar och lek tar ut sin rätt. Vi blev alla trött och kvällen kom tidigt till vårt hus. En fin dag. Tack Annelie ♥

Nu är det söndag och vi sätter oss i bilen med destination svärmor/farmor och kaffekopp. Och förmodligen ett alldeles för stort kakfat. Om kakfat kan vara för stora?

Trevlig söndag till er också!