Renarna åt upp vitlöksblasten i morse. Jag blev så arg. Frustrerad. Det nästan värsta är att jag hörde dom men inte förstod vad det var. Jag trodde det var från dotterns rum ljudet kom fast jag hörde henne i köket vilket jag förstås tyckte var konstigt. Jag satt i sängen och hörde när en ren fastnade med benet i snöret som var knutet runt rosenbusken. Den ryckte och slet och hoven slog in i pallkragen gång på gång. Men jag förstod inte det. När jag såg det lösryckta snöret och spår i den blöta backen, då förstod jag. Nu är det väv över både jordgubbsplantor och vitlök.
Den här dagen tog slut i en rekordfart. Hade en hel del att göra. Egentligen slöseri med en ledig dag, att springa runt och göra ärenden. Sitta under ett träd och fundera hade varit bättre. Nu kommer jag att jobba långa tre dagar. En dag i taget och räkna ner tiden. Gillar inte att jobba helg och de långa passen. På måndag är jag ledig. Jobba och räkna ner timmarna. Då är det snart måndag.
3 kommentarer:
Jösses springer det Renar så nära. Du har ju en egen liten Djurpark kan man säga.
Det är klart man bliver besviken
när man inte får ha det ifred.
kram Hajan
Att de inte bara kan låta det vara... Här är det rådjuren och kaninerna som envisas med att hålla till i trädgården! Fast kaninerna gräver mest - lika irriterande det!
Åh... så tråkigt med din vitlöksblast!!! Jag vet hur det kan kännas, ett år odlade vi mangold och jag hann bara tänka att det var dags för skörd så hade rådjuren varit där och ätit upp allt.
Ser att du har en jobbhelg framför dig... hoppas hoppas hoppas att du hinner vila också! Kanske sitta under ett träd och fundera! Bilden är sagolikt vacker och jag älskar verkligen ljuset! Det är magiskt!
Ta hand om dig du otroligt fina och härliga bloggvän!!!
Kram♥ Maria
Skicka en kommentar