Sedan sista gången jag träffade honom. Då hade äppellådorna för länge sedan slutat åka bil hela vägen från Gävle till fjällen. Då var jag 17 eller 18 år och jag var där hos honom istället. Hos Helge som var hans rätta namn. Den sista gången en lite mindre farbror märkt av ålder och misskött diabetes. Men med de grövsta handleder jag minns. Han pratade om mamma Britt och om hur hon alltid brukade steka de godaste köttfärsbiffar när vi var där. Han pratade om hur jag brukade pyssla med blommorna.
Kanske tänker jag på mamma för att jag själv börjar vara i den ålder när sjukdomen satte klorna i henne. Svårt att veta helt säkert när de där klorna grävde sig in i henne. Kanske började jag tänka på Stor-Johan för att jag behöver varma sommarminnen av doftande äpplen från Gävle. Nu när regnet faller och snön smälter. Börjar jag vara gammal tro som tänker på mamma och äpplen från Gävle.
Ett kort som dottern tagit. Hon tog en tugga av äpplet och fram kom ett hjärtan. Ett äpple och ett hjärta. Som livet bara.
Ann-Louise
12 kommentarer:
Ryser! Såå sorgligt att förlora sin mamma i så unga år.
Äpplet och hjärtat är jättefint!
kram
Du börjar inte bli sååå gammal. Hon finns ju där. Alltid. Poppar upp när du tänker på äppel och annat. Det är fint att minnas så som du gör.
Kram Ann-Louise!
En riktigt varm sådan
Vilket vacker kort :-)
Minnet bär man med sig hela livet & det kan vara en doft en smak eller ngt annat som får minnet att sätta fart...
Ha en fin kväll!
Kram
Så länge man minns lever dom kvar. Värdefullt och sorgligt, skönt ändå att ha minnena.
Fint inlägg som vanligt♥
Våra mammor lever så länge vi minns dem. Så sa i alla fall min mamma...att så länge vi minns henne så finns hon kvar.
Och jag tror hon skyddade mig när jag föll i trappan, för jag borde ha slagit ihjäl mig då.
Du är inte gammal (vad är då jag?) och dina tankar är mycket naturliga. Som hela du :)
Kramar♥♥♥
Det är grymt att mista sin mor i så unga år :(
Vilken stor sorg du fick bära med dig i din uppväxt. Jag hoppas och tror att du har henne djupt i ditt hjärta och att du ändå kan känna henne bredvid dig på något sätt, genom livet.
Det är tur att du ändå hade fått några år med henne så du har minnen kvar av henne.
Ja tänk livet är så orättvist ibland.
Så fin hjärt-tugga det blev på äpplet...hi..hi...
Önskar dig en fin dag vännen.
Ann-Louisekram
Du skriver så fantastiskt vackert, Ann-Louise! Lova mig att du sätter dig ner en dag och skriver och skriver och reflekterar och reflekterar om livet, och så skickar du in det till ett förlag. JAG kommer i alla fall att köpa boken. Dina texter är som balsam för själen, vackra, sköra, fina rader om livet och döden. Bilden på äpplet är i världsklass! Önskar jag fick ha den på min blogg... Kramis från Bergen
Vad hemskt att förlora sin mamma så tidigt men vad underbart med så fina minnen av henne. Härligt det där hur minnen är sammanknippade till lukter, bilder, människor.
Väldigt fint foto!
kram kram
Vackert skrivet...
Dofter väcker gamla minnen hos mej också.
Och musik.
Om du inte hittar mej så är det för att jag bytt bloggadress till:
himlaverket.blogspot.com
Ha en fin fortsatt vecka, Kram Ulla
Så fint skrivet .
Förstår att det var en hemsk upplevelse att mista sin mamma när man själv är ett barn .
Apropå äpplen .....så har jag nyss gjort en äppelpaj , synd du bor så långt bort , annars hade du fått en bit ;)
Kram ♥
Gammal blir man i olika åldrar. Du är ett hav av visdom, så mycket klokare än många som levt i nittio år. Men gammal kommer du aldrig att bli. För du har barnasinnet i dig och poesin håller dina små grå i trim tills du blir hundra skulle jag tro.
Din mamma skulle fått stanna kvar här på jorden, men livet är inte rättvist. Hon måste ha varit en mycket vacker människa såväl inombords som till det yttre. Du brås säkert på henne; det kan jag slå vad om. Därför lever hon igenom dig. Men jag förstår att saknaden är stor. Kramar till dig, du underfundiga och härliga människa.
Vilken underbar bild på äpplet..
Förstår att du saknar och undrar henne.. en sak är säker, tror hon skulle varit mycket stolt över dig.
Kramar
Skicka en kommentar