♥
måndag 30 januari 2012
De går hand i hand
Det känns. Känns mycket av allt det där. Det alldeles extra och mycket mer än vad som ryms på jorden och i hela universum. Det som kan svämma hela hjärtat över. Som bomull runt hjärtat som bomull runt själen och ändå så sårbart. Nästan öppet tänker jag. Det man utan tvekan skulle offra sitt liv för. Sina barn som kommer från det innersta i hela själen och äger all kärlek mer än vad som ryms på jorden och i hela universum. De jag ger hela min kärlek. De jag vill ge hela alltet. Som jag ändå måste försäkra mig om att de andas där sovande i sin säng. De är större nu och friska, mår gott och är glada. Men jag måste ändå försäkra mig om att de andas där sovande i sin säng. För tänk om de plötsligt ändå inte gör det. Tänk om. Vill inte tänka på det men försäkrar mig ändå om att de andas. Trots att de inga små barn är längre. Tänk att de man älskar mest i hela världen också kan få den största rädslan att gro. Det är nog så med livet. De går hand i hand. Kärleken och rädslan går hand i hand.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
20 kommentarer:
Fint inlägg och så sant;)
För visst är det så, det finns alltid en liten rädlsa, oro för att det ska hända nåt, jag är jättebra på att tänka "om....", är barnen lyckliga o mår bra, då mår jag bra;))
kramizzzzz
å jag minns så väl när barnen var bebisar, då kollade jag och lyssnade jag på dem hela tiden.. nu är jag litegrann sådär med elsan..! :)
O litegran så med med mamma...tänk om hon inte mår så bra, det gör hon ju inte men jag kan inte hjälpa henne!
Det är så sant, antagligen för att de man älskar är man just livrädd att förlora.
Fint inlägg som vanligt:D
Känner en familj som miste ett barn i plötslig spädbarnsdöd. När de så småningoim fick en ny bebis så fick båda föräldrarna gå sjukskrivna i ett helt år. De kunde inte sova samtidigt och båda var totalt knäckta.
I det fallet var rädslan förvandlad till skräck, men vi andra lyckligt lottade som inte (de flesta barn överlever faktiskt sina nätter) behöver vara rädda. Vi oroar oss. Speciellt mammor, tror jag.
Sedan barnen flyttat ut kollar jag ofta att S verkligen andas på nätterna. Ibland hörs han ljudligt, men ibland får jag putta på honom för att se att han lever.
:D
Kram ♥
Känner igen den; den där känslan som kommer upp ibland då det finns fog för det. Då det händer något, tanken på vad som kunde ha hänt att man måste värdesätta varje minut man får tillsammans. Något annat kan man inte göra. För det glädjen och närheten kan man leva på länge...
Kärleken, oron och rädslan går aldrig över. Hur gamla dom än är. När tonåringarna, som bor hemma, är ute på vift, så kan jag inte lägga mig hur sena dom än blir. Först när dom är hemma igen kan jag slappna av och sova. Dom äldre utflyttade oroas jag också för när jag vet att dom är ute på vägarna eller annars också :-).
kram
Liksom kärlek och rädsla går hand i hand så går även lycka och sorg hand i hand. Det är det som kallas livet.
Kram ♥
Ja tänk att det känns som all världens både lycka och sorg ryms i mina barn, utan dem, inget!
Ha det fint, kram Marie-Louise
Så kloka ord !
Kärleken till sina barn finns alltid .
Oron för sina barn finns alltid .
Den växlar bara mellan olika saker .
Kram ♥
Ville göra ett avtryck att jag varit här och hälsat på :)
Tittar gärna in igen!!
Kram Lotta
Ja precis så är det... ♥
Ha en fin kväll!
Kram
Rädsla och kärlek till barnen finns med - alltid - oavsett hur gamla de är. Och när barnbarnen kommer är dte ännu mer rädsla och kärlek. Och glädje.
Vaknar och tassar upp bara för att få ro i själen av mina smås djupa lugna andetag. Både hemskt och skönt, att haft en helg för sig själv och inte funnits där, så nära..
Bara rädslan inte växer till oro som hindrar och förstör, en balansgång det där. Inte lätt att vara förälder inte, men det är så värt det:)
Du har så rätt vännen. De går hand i hand. Och jag tassar fortfarande in i tonåringarnas rum och stoppar om dem innan jag går och lägger mig och kollar så att de andas. Varghonan inom mig finns alltid närvarande.
Tack för ett fint inlägg!
Kram Lotta
ojoj vad sant kära du! får tårar i ögonen när jag läser dina ord, så vansinnigt känslig i dagarna..skör som bara den, men det är goda känslor ändå. jag kollar dem också mina små, men försöker att låta bli..kan ha sådana mardrömmar om nätterna att det ska hända något, särskilt med Liten, men det är ju som du säger att de går hand i hand..
här är gladare dagar, men jag längtar så svårt efter våren. vill visa gräset, vattnet och allt det andra för min Lille. vill dofta blommor ***
kramar en tisdag, Lycke
Hej! så sant som skrivet ♥
I bland svämmar nästan känslorna över o bubblar ut.. kram Jessica
Vad fint skrivet!
Njaaa... det behövs kanske inte så stora armmuskler... snarare ett stoooort tålamod :)
Kram
Jenny
Känner igen allt detta och det va skönt att se nån mer som satte det på print . Visst går det hand i hand. Men det gäller att lära sig att följa med vilket inte är lätt. Mycket bra skrivet.
Å så fint!
Så bra du uttrycker det.
Jag är också en sådan som går och kollar att de andas. Nu bor de inte hemma då de studerar, men då jag får ha dem hemma på loven så tar jag mig nog några extra svängar och tittar till dem.
Jag har två änglabarn, så jag vet vad rädsla är...
Du har så otroligt fina inlägg!
Ha en fin dag i morgon!
kram
Ja, inte blir det så mycket bättre med åren. När man slutat kolla om de andas drar de iväg och reser jorden runt och man frå hjärtinfarkt om de inte mailar eller hör av sig på annat sätt. Min dotter couchsurfade genom USA i somras i sex veckor. Stoltheten över att hon är så modig blandas med vetskapen om att jag inte längre kan skydda henne. Hjälp!
Skicka en kommentar