Mitt arbete med de gamla. Vi omvårdar till livets slut. Livet och döden. Samtidigt som någon dör föds det någon ny. Cirkel och allt hör ihop. Det finns de som är rädda för livet. Att vara rädd för livet är långt värre än att vara rädd för döden. Jag som hade ett hjärta klappande i skräck vid tanken på en död människa. Att jag skulle se, ta i en avliden. Jag gör det nu med vördnad och respekt. Ingen rädsla eller skräck. De är gamla inte unga. Jag stryker på ännu ej kall kind med ord om frid. Jag stryker på kall kind med ord om frid. Jag tänker att de är fria nu. Ingen smärta eller sjukdom. Jag tänker att vår kropp bara är ett färdmedel vi fått till förfogande, till låns att ta oss fram. Där inuti finns det som kommer att flyga fritt. Den jag tog adjö av idag hade ett ansikte märkt av tiden. Vacker frid. Påbörjat en annan resa.
Jag tänker på de som arbetar med sjuka barn och yngre människor. De som vårdar någons son eller dotter. De som vårdar någons mamma eller pappa. När döden är det mest orättvisa och grymma. Nej. Det kan jag bara inte. Hur skulle jag kunna stoppa det från att göra mig sorgsen. Det vet jag inte om jag skulle kunna. De är värda så mycket mer än de får, de tappra som kan.
Ann-Louise
12 kommentarer:
Ett underbart inlägg som vanligt! Lyckliga är de som får sluta sina dagar med dig i vårdpersonalen omkring sig.
De gamla som är sjuka och utan livsnjutning befrias snarare än att bara dö. På ett sätt blir de ju friska igen. Precis som du så tänker jag att "nu är du fri från sjukdomar och begränsningar, nu kan du sväva fritt"
Kram♥
Tack Karin ♥ Nu kommenterade vi nästan samtidigt igen :))
Ann-Louise
Ja det såg jag med inne hos mig! ♥
Tack själv! :D
Vackert inlägg och jag känner att våra inlägg och tankar även idag tangerar varandras. Härligt att se hur lika och olika vi uttrycker oss.
Passande och väldigt vacker bild
Kram Ingela
Så vackra ord.
Jag har inte arbetat med människor inom vården men jag tidigare arbetat på endokrin labb där vi fick ta hand om vävnadsprover/biopsier (mest av cancerpatienter) och dagarna rullade som vanligt. Men när det kom remis med person nr som tillhörde barn så blev vi alla väldigt nedstämda...
Kram
Livet är döden, döden är livet. Hand i hand. Vila är nödvändigt, att sova en stund för att vakna på nytt med annan insikt och erfarenhet.
Vackert skrivet Ann-Louise!
onsdagskram!
Karin
Med ditt stora hjärta, din vördnad och värme gör du mer nytta än du kan ana. De som ska lämna kan ofta inte meddela sig i slutet... men jag LOVAR... de känner din närvaro och dina mjuka händer ♥
Jag var vid min pappas sida hans 5 sista veckor. Pratade när det gick. Lät honom vila när han behövde. Matade. Baddade i pannan. Blötte i munnen. Höll i handen när han tog sitt sista andetag. Ofattbar sorg och saknar... men en enorm tacksamhet över att ha fått vara närvarande hela tiden. Jag är fullt övertygad om att han kände all kärlek
så sant och så vackert kära du! här är det fullt hus just nu. installerar ny tv..den där dumburken. ovanligt ha mannen hemma före kl 6. fint!
kramar om, Lycke
Ett nödvändigt ont för att uppskatta det vi har och det vi får under vår tid i livet.
Orättvis dock att vissa inte hinner utforska vår värld särskilt länge.
All heder till de som arbetar för att vi i vår sista stund ska finna frid! All heder åt de som hjälper oss att få möjligheten att leva lite längre än det var förutbestämt! Och sist men inte minst ALL heder åt dem som finns där med en hjälpande hand för de som finns kvar när en älskad lämnat denna jord!
Kram Susanne
Vackert!
så fint skrivet!
Vilken hjärtevarm person du är *ler*. Med dig vid sin sida så känner dom sig säkert trygga och respekterade.
Visst är det lite märkligt i dag att döden sätts på undantag och som att den inte existerar..förräns det händer. Förr i tiden så levde ju folk närmre varandra generationsvis och då var det nog inte lika skrämmande. Det enda vi vet säkert är ju att vi ska dö...folk säger ju...OM jag där..
kram
Skicka en kommentar