En hel predikan! Orkar du? ;)

Ibland funderar jag lite på det här med att blogga. Varför började jag med det egentligen och hur länge fortsätter jag? Blir det som med Facebook? Det tog lång tid innan jag "gick med" i fb och det första året tyckte jag att det verkligen var kul. Till sist tyckte jag att det inte hände något, att ingen skrev roliga saker. Det blev bara samma sak hela tiden med alla dessa tester och dagens horoskop plus massor av annat ointressant. Nyhetens behag kanske? Numera kan det gå flera dagar innan jag kikar in där.

Då är det ju detta med bloggar. Jag har tittat väldigt lite på bloggar och har inte alls haft koll egentligen på vad det handlar om. Jag har grejat med annat och har inte intresserat mig. Hörde många kommentarer och åsikter från andra. Både negativa och positiva sådana. Det började "ploppa" fram bloggar runt omkring mig. Människor man vet vilka de är för att man bor på samma lilla samhälle men inte känner personligen. En del var bra och en del gräsligt dåliga. Vad man tycker är bra och dåligt är ju olika för alla.

Av någon anledning fick jag för mig att jag också skulle ha en egen blogg. Ville väl prova något nytt och annat. Var kluven till detta eftersom jag egentligen är en väldigt privat person. Jag bestämde mig för att ha den lösenordsskyddad och bara för de jag bjöd in. Det var ett ytterst fåtal som hade tillgång till den. Det var en helt ny värld som öppnade sig för mig som inte visste hur jag skulle göra. Det blev till att fixa och trixa. Tycker fortfarande att det är svårt och jag kan inte göra det jag vill med den. Kan inte få den att se ut som jag vill. Stor okunskap. Lider antagligen av allvarlig tidsbrist också.

Men. Mina ytterst få läsare läste sällan eller aldrig och kommenterade i stort sett aldrig heller. Nu har jag ju sett av det finns många bloggar med betydligt fler läsare än vad jag hade som inte heller har just några kommentarer. För mig blir allt mer och många eftersom jag inga hade, i stort sett. Till sist tappade jag inspirationen helt enkelt. Varför skriva något när ingen vill läsa. För så himla värdelöst dåligt kan det väl ändå inte vara tänkte jag....

Då började jag fundera på att ha den öppen. Och funderat har jag gjort länge. Vill jag verkligen att de jag inte känner ska läsa? Ja, annars hade jag tänkt sluta. Jag har inte talat om för de som hade tillgång till den tidigare att den är öppen och inte heller har jag tex tipsat mina "vänner" på facebook att jag har en blogg. Tycker på något konstigt vis att det känns mer ok att de som inte vet vem jag är läser. När man bor i ett litet samhälle vet de flesta, eller många iaf, vem man är. Jag skriver inte hemligheter eller känsliga saker så för de flesta spelar det ju ingen roll men det är så jag känner.

Dagen jag bestämde mig för att öppna den var enormt spännande. Tänk att något sådant kan vara pirrigt :) Jag har inte ännu ångrat mig att jag tog det beslutet. Nu har jag fler läsare och kommentarer än jag någonsin haft. Det är som jag skrev en gång tidigare - Litet för andra men stort för mig! Många många av de bloggar jag läser har fler online än vad jag har läsare på en hel dag! Men det är stort för mig. Tänk att det finns människor i avlånga Sverige och andra länder som faktiskt vill läsa min blogg och återkommer. Det är stort för mig.

Jag skriver mina enkla rader och visar mina enkla kort från en uråldrig skoldator. Kort tagna med en enkel digitalkamera. Ett bildredigerings program är inte att tänka på för det "orkar" inte den här gamla datorn med. Tack till er som läser mina enkla rader och som läste hela predikan idag ;)