Hönor hönor hönor

Det haglade ute sedan kom regnet. Igår var det snöflingor. De är här nu, de små hönsen. Efterlängtade och kramade. Man kan säga att de kommit hem. För att de skulle hit var ju bara självklart. De två små minsta ömmar mitt hjärta extra för. Det är inte lätt att vara mycket yngre än de övriga nio. Ja det blev elva stycken istället för tio. Men vad annat kunde jag göra då en liten tufsig grå kikade fram. Jag sa - Du måste ju med hem till oss. Och så blev det. 

Den pyttelilla brunspräckliga flyr undan de stora. Flaxade upp på sonens axel. Det var ett säkert ställe. Den lilla silvergrå gömde sig under oss där vi satt. Nej, detta går inte tänkte jag. De två små måste få lugn och ro. Sova i lugn och ro, äta upp sig och växa lite till. Har en känsla av att de kommer att bli omåttligt bortskämda av två barn i vårt hus. 

Att fota höns som aldrig är still är inte lätt. De blev i sin iver över stort utrymme alldeles konstiga i knoppen, flaxade, hoppade och for runt i raketfart. Tror minsann de skrattade högt. Men vad annars kan det bli med ett gäng tonåringar blott 2 månader gamla. 

Bara suddiga bilder. Oj vad det kommer att röra på sig denna sommar. 

Och jag som skulle måla luckan och väggen där under vit men det hann jag inte med. Fast det spelar nog ingen roll alls, för hönsen. 

Här är den lilla. Vi hade en gång en höna som hette Hjärtrud. Denna lilla känns som en liten Hjärtrud också. 

Trygga i en stor lådan med mat och vatten. Där kan man sova i lugn och ro utan att någon stor pickar i nacken och drar en i fjädrarna. Ni kanske vet hur det är. När någon aldrig lämnar en ifred. Då känns det bra att få en egen plats för en stund. Sedan kommer man igen större och starkare. 

Ann-Louise

Jag ska

Jag promenerade på vår väg igår och tänkte att det vore roligt om jag fann ett renhorn. Fast det vet väl jag att det inte kommer att hända. Alla år som vi bott här och aldrig brukar det ligga renhorn på vägen. Idag låg det ett på vägen. Litet dock men väl ett renhorn. Vad konstigt att det ibland händer det man tänkt på. Mina andra önskningar får jag fortsätta jobba med själv. De dimper inte ner på en torr grusväg en dag i maj. Bara så där. 

Jag är fortfarande trött efter hemska huvudvärken igår och idag ska jag göra det sista färdigt i hönshuset. Om allt går som det är planerat hämtar vi hem ett gäng hönor imorgon. Jag ska hämta famnen full av åtta hönor och två tuppar. Barnen längtar och jag också. Denna sommar som ska bli min Ringblommesommar och våra tuppar som gal högt över ängen ska göra oss förnöjsamt glada. Jag ska ha turkost nagellack på mina tånaglar och fina vårdade hälar. Jag ska dricka kaffe ur de sköra gamla kopparna jag kommer att finna. Och aldrig tänker jag ha huvudvärk. 

Ann-Louise

Matprat

"Mat ska vara en fröjd både för gom och öga. Här hos oss äter vi alltid vacker och hälsosam mat. Tillagad med kärlek och glädje. Alla är goa och glada, ingen stressar och vi har hur mycket tid som helst med långkok och baka eget bröd. Barnen äter allt vi ställer fram på bordet och äter tacksamt med sol i blick". 

Ja, det hade ju varit underbart om det var sant. Sanningen är den att våra barn knappt tycker om någon mat överhuvudtaget och att den mat som serveras här ofta ur näringssynpunkt inte alls innehåller så värst mycket näring, tycker jag. Jag tycker om att laga mat så länge det inte bara är blodpudding, korv, pannkaka eller annat sånt. Jag önskar att våra barn åt ordentligt med mat och att jag då slapp oroa mig för dem. 

Men ikväll är jag lite nöjd. Vi vuxna åt lax med fetaostpesto ovanpå, potatis och en sallad bestående av gröna ärtor, gul paprika, salladslök, olika sallader, olivolja och några korn grovsalt. Ett barn åt bara lax. Ett barn åt potatis och köttbullar. Båda barnen är mjölkallergiker och att få i dem tillräckligt med fett har inte varit lätt genom åren. Att bara tillsätta extra fett i maten har inte varit nog. Numera finns det många produkter att välja på för den som behöver. 

Våra barn är nästan aldrig sjuka numera och är i stort sett aldrig på dåligt humör eller bråkiga. De är glada, trygga, tillfreds med livet och sover gott om natten. Ingen doktor anser det därför vara nödvändigt att göra något för att få upp dem i vikt. Inte nu när de är tio och sju år gamla. När de var små var det dock viktigt att hålla dem under kontroll och tillföra extra mat och näring. Då var livet tuffare mot dem. 

Servett med hönor. Vi längtar efter våra egna höns som kommer strax. Muggen har jag fått av min vän Karin

Som efterrätt åt vi jordgubbar och glass. Eller rättare sagt - vi vuxna åt det, sonen åt inget och dottern åt glass och den sockriga jordgubbslagen. I detta hus är det nästintill omöjligt att alla äter samma. 

Tackohejfrånmig!

Mattor åt änglarna

"Jag skulle vilja ha en liten vävstol. Men det är ju för sent nu. Jag ska inte väva mattor åt änglarna" sa den lilla tanten och log ett stillsamt leende.


Vet ni, det var det vackraste jag hört på länge. "Inte väva mattor åt änglarna". Känner ni att det egentligen är väldigt vackert. Och i mitt huvud började genast orden och raderna sväva runt och bilda de finaste tankar med betydelse. Ibland är jag bara extra tacksam över att alla de fina tankarna med betydelse ryms i mitt huvud och finner sin plats. Tänk vad mycket jag hade missat annars. Och tänk om det är precis det som änglar vandrar på. Vävda mattor av regnbågens alla färger. 


Ann-Louise

Om att se till att det händer

Hej! Helt plötsligt skrev jag inget inlägg på flera dagar. Jag har haft fullt upp med att leva livet som varit lite mer hektiskt än vanligt. Våren och familjen har fått omvårdnad och gödslats lite. Maj månad är verkligen härlig på många vis. Både hektisk och härlig. Det är mycket att göra utomhus nu. 


Visst blir jag vansinnigt trött men jag tänker även på hur bra det kommer att kännas sedan. Jag tänker på att saker och ting inte gör sig självt och att man måste jobba för att förverkliga det. Det är ju här vi bor och man kan inte bara prata om allt man vill. Det är bara vi som kan få det till att hända. Det är inga orealistiska ouppnåeliga önskningar det handlar om. 


När jag blir extra trött och det känns som att jag inte orkar ta ett enda steg till då stannar jag upp för en stund, slappnar av och andas. Jag vet att det är övergående och att lyckan jag sedan kommer att känna är värt allt. Vill man verkligen något får man se till att det händer. Vila, lugn och ro kommer också. Fast lite senare. Allt som blir gjort är ett framsteg och kan bockas av på listan. Jag skriver aldrig listor men har nog kanske en i mitt huvud trots allt. 


Det har varit morsdag idag och det har nästan varit en vilodag här. Jag har fått min efterlängtade Löjtnantshjärta och vi har ätit en riktigt jättegod middag och efterrätt hos Gullan. Det har varit en fin dag. Hoppas att ni också har haft en bra söndag!

Ann-Louise

Bullar och riktigt kokkaffe

Jag jobbade idag och det var så varmt. Vi har verkligen alltid för varmt på jobbet och sommaren har inte ens börjat. Lilla tanten jag promenerade med i sakta mak log och pekade på maskrosorna och sa - De ser ut som små solar. Ja, sa jag ska vi plocka några och ta med in? Medan jag plockade fick lilla tanten hålla sig i räcket. Några hårslingor av silver hade lossnat från hårspännet och låg mjukt över hennes panna. Hon försökte stryka undan dem med sin hand. Jag plockade maskrosor och sedan beundrade vi dem stående armkrok en stund innan vi gick vidare. Jag tänkte att det kanske skulle varit fint att få arbeta som sällskapsdam åt små snälla söta tanter som bjuder på hembakade bullar och riktigt kokkaffe. Ja det skulle varit fint att få dricka kaffe ur sköra gamla koppar med blommotiv. 


Ibland flyger och far tankar lika flyktigt som molnen den där fina sommardagen. Jag känner mig riktigt trött. Ännu en lång dag är slut och jag tror knappt jag suttit ner mer än några minuter. Det är så mycket som ska hinnas med men nu kryper jag till sängs. Jag tänker drömma om nybakade bullar och riktigt kokkaffe i sköra gamla koppar med blommotiv. 


Ann-Louise

Syrerikt bubbel jag andas

Oj så det forsar och jag blir bara väldigt väldigt glad. Min pappa överraskade mig genom att bygga pallkragar åt mig, för att köpa så många som jag behöver blir dyrt. Nu kan jag snabbare genomföra lite av mina små önskningar jag har. Min sambo har jobbat första dagen på nytt jobb och det är verkligen annat än vad han är van vid. På ett positivt vis. Ja det forsar sannerligen syrerikt bubbel idag. Solen skiner från stora valvet och barnen cyklar. Vissa dagar känns bara bättre än andra. 

Nu ska vi äta och sedan bär det iväg ut i solen. Och ja, jag kommer ihåg att andas ;)


Ann-Louise