Över det lilla

Ibland är jag extra tacksam över hur "lättförnöjd" jag är. Vet inte om det ordet egentligen existerar men det lät bättre än lättroad. Dagen är grå. Inget ljus och nästan regnar det ispiggar. Kikar igenom gamla foton och finner detta och helt plötsligt spritter det till i livsnerven och det liksom tjolahoppa till lite av tanken på att det kommer en vår och jag åter igen får plantera en Bacopa (Snöflinga) i precis den krukan och vira en silvergirlang precis runt den stenen. Och precis åstadkom jag världens längsta mening utan ett enda punkt och ändå blev det läsbart. Nu var jag lättroad däremot. 

Strax iväg till jobbet. Först ta en lur i soffan. 

Ha en bra dag! 

En lugn dag

Hela förmiddagen gick och jag inget gjorde förutom att gå ut med hundarna, äta frukost, duscha och sedan äta igen. Det har varit ett underbart väder ute idag och det kändes så bra. Som att livet vaknade till igen. Åt melon som jag nog skulle låtit bli egentligen för det började nästan klia på tungan. Men fin var den där den låg på fatet. 

Åt årets onyttigaste lunch. Fast ägg är väl ändå ganska bra. Köpt jordgubbskräm fullproppad med socker tyvärr och till det bara måste jag ha massor av grädde. Se vad gott?! Grädde och en klick kräm...

Stolen som jag målade svart vid jul ser kall ut där den står. Tog den sista biten fuskpäls och la på sitsen. Får se om jag låter den ligga där.  

Ett suddigt kort från köket tagit i hast. För två veckor sedan kändes det som att jag skulle kvävas i köket. Ja inte kvävas på riktigt men känslan av för trångt, stökigt och för lite luft. Jag tog ner gardinerna och jag tänker inte hänga upp några heller. Nu får vi njuta av ljus och vacker utsikt ännu bättre. För många är det otänkbart att vara utan gardiner. 

Inga gardiner i vardagsrummet heller. Där i fåtöljen tillbringar min nyopererade sambo en stor del av dagen. Fötterna på fotpallen och lutad bakåt så gott det går. På lilla bordet i teak har han vattenflaska, filt, vantar för kalla händer och gångstavar för att gå rätt. Det går långsamt åt rätt håll. Ignorera alla kablar som ni ser. De ligger fortfarande kvar..

Nu iväg på föräldramöte. 

Trevlig kväll! 

Rätt melodi

Blommorna borde få ny jord. De få stackare jag har. Tar det när det lugnat ner sig lite med.. snöskottningen.. Precis. Men idag blev det en ljuvlig dag. Ja efter klockan tolv ungefär. Före klockan tolv kröp jag i djup snö för att ta mig upp till en liten grillstuga vi har uppe vid skogskanten bakom huset. Man blir arg av att krypa i djup snö och att sjunka ner till ljumskarna. Det var mycket snö på taket och risken är att den rasar av tyngden. Till sommaren ska den rivas. Det går snabbare att krypa i snö när det lutar nerför konstaterade jag. Men så bra det kändes när det var gjort och sedan hade jag det bra i soffan resten av dagen. Drack kaffe och hade lite gott på fatet. 

Jag håller fortfarande utkik efter en tavla till vardagsrummet. Väntar på att jag ska hitta den som känns rätt. Jag vill att det ska kännas rätt eller i alla fall nästan helt och hållet rätt. Det är väl som med det mesta annat man vill ha eller omge sig med. Vare sig det gäller materiella ting, vänner och annat nödvändigt. 

Det ska liksom slå an på rätt sträng eller hur jag ska säga. Kännas som rätt melodi. Om än just den här gitarren jag visar saknar några strängar. 

Imorgon är det måndag igen. Ska tänka ut rätt melodi att spela. 

Spela nåt bra ni också! 

Lite klagan och en väntan

Jag är så väldigt trött på snön som aldrig verkar sluta falla. Trött på att skotta och aldrig tidigare har jag önskat bort vintern så mycket som nu. Det gör ont i kroppen, värker och slits både här och där. Tur jag vet att det blir bättre. Till sist slutar det snöa och våren kommer. Nu är kvällen här och jag ska sätta mig i soffan. Då gäller det bara att hålla sig vaken. Det var nog svårt tidigare och de senaste två veckorna har definitivt gjort det svårare. 

Fjällen. Direkt snön smällt och det blir möjligt att gå mellan snöfläckarna. Ja. Då är det jag som åker dit. Där luften går att andas bäst och inget tar stopp. Bara där. 

Ljusen är tända, det är varmt och gott. Nu sätter jag mig i soffan. Får sällskap om en stund. 

Trevlig kväll till er! 

En fin dag på olika vis. Såna dagar behövs. 

Tänker att jag nog har tur. Ganska ofta ändå.  

Även om det ibland känns precis tvärt om. 

Inga nattugglor här nu

Tittar igenom gamla bilder och känner hur mycket kameran och att fotografera betyder för mig. Tid och rum försvinner med kameran i min hand. Stress, huvudvärk och hjärnkaos skjuts åt sidan och kan helt plötsligt vara borta. Men under förra veckan när min sambo var i Strängnäs för operationen hade jag inte lust med något alls. Inget fotograferande, ingen blogg och knappt instagram. Helt naturligt förstås. Plus att jag hade fullt upp med att sköta det vardagliga som barn, hemmet och arbete. Hundar och höns. Och denna eländes snö som bara vräkte blöt och tung ner. Turligt nog kom min pappa hit varje dag och hjälpte till men jag har fått min beskärda del av snöskottning ändå. 

Nu är jag ledig i flera dagar. Jag ska ta hand om min nyopererade sambo, vila och baka lite. Naturligtvis fota också. Ta det lite som det kommer. Det är en sån stor lättnad att han är hemma igen. Och jag känner att lite inspiration är på väg att komma tillbaka. Nu är det läggdags här. Nätterna är inte lätt för någon som har väldigt ont. Jag vaknar lika snabbt av ljud som jag gjorde när barnen var mindre och ännu sov i vårt sovrum. Skulle aldrig falla mig in att sova i annat rum. Behöver han hjälp ska jag finnas. 

Nå loppekassa! Som min norska väninna säger. 

Tack för era stöttande kommentarer på förra inlägget! 

Godnatt! 

En orolig vecka

På tisdag för en vecka sedan opererades min sambo. En stor ryggoperation. Han flög till Stockholm på söndagen för att ta tåget vidare till Strängnäs/Löt. Provtagning och samtal på måndag. Operation på tisdag. Jag har varit orolig och stressad hela veckan. Lite bättre kändes det två dagar efter hans operation då det började gå åt rätt håll. Jag har varit orolig och stressad. 

Man hinner verkligen tänka och känna mycket. Katastroftankarna nära. Vetskapen att jag och barnen aldrig skulle kunna komma till honom om något hände. Om det skulle bli komplikationer. Om han skulle dö. Vi skulle aldrig kunnat åka de sjuttio milen till honom. För så långt bort var han. Sjuttio mil enkel resa. Vi hade aldrig hunnit fram innan det var för sent. Det var jobbigt att veta. 

I söndags kom han hem. Jag trodde inte att han skulle kunna göra det med tanke på smärtorna och hur stor operationen var. Att han skulle åka de sjuttio milen hem. När jag såg honom i taxin som parkerade här utanför tänkte jag - Hur ska det här gå?...Hur ska han kunna komma ur bilen och upp för trappan in i huset?..

Äntligen var han hemma.