Glödlamporna och jag

Jag gör nåt som jag inte hört någon annan göra. Jag samlar nämligen på glödlamporna som inte längre tillverkas. De är vackra tycker jag! Jag har visat bilderna tidigare men jag har fler läsare nu än då och som inte sett dem och jag vet att ni andra glömt bort att jag visat dem. De blir nya för er också. 

Här är en av mina återbrukade glödlampor. Putsad, pyntad och klar. Tunn silvrig tråd och turkosa pärlor. Jag har denna pyntade lampa kvar och har utökat min samling med fler glödlampor. Som jag skrivit förr ska de putsas och läggas i en fin trälåda med träull däri. 

Hemnes-skåpet som jag beställde igår har förhoppningsvis påbörjat resan till oss. Kan ni tänka er hur snyggt det kommer att bli. Ett vackert skåp fullt med snygga glödlampor! och bara för att jag är lyckligt glad över skåpet som vi beställt visar jag det igen. Så att ni inte glömmer det ;)

Ann-Louise

Snö som yr och fikonmarmelad i tanken

Ute yr snön med väldig fart och det känns kallt. Inte särskilt varmt eller ombonat. Kylan tränger sig in i huset och jag tänder ett ljus. Ett litet ljus i det som känns som mörker. Tänk vad ett litet ljus värmer gott och mörkret flyr. Jag sitter på sängen och ser ut. Det yr, nästan att det väsnas. De har bråttom de där flingorna. Eller kanske är de bara väldigt glada. Jag tänker på fikonmarmeladen jag såg, att det nog är gott och att den ska jag köpa nästa gång jag handlar. Blir glad av bara tanken. 

Från köket ser vi ängen. Den som visar alla årstider och nu visar den att vintern inte bara knackat på dörren. Den har öppnat dörren med. Jag måste flytta på mina söta smultron som står där nere i högra hörnet. De fryser och vill ställas på en bättre plats och inte där det rasar ner från taket. Helgen kommer och jag försvinner in i jobb-dimman igen. Om inte förr tittar jag ut ur dimman vid måndagseftermiddagen. 

Och vet ni något annat som gör mig glad. Skåpet jag längtat efter en evighet är på väg nu, hem till oss. Mina gamla udda kaffekoppar,  alla gamla assietter, mammas parfymflaska, farmors lakan och det storblommiga 70-tals tyget kommer till sin rätta plats och de är alla lika glada som jag. Det är han med de finaste tummarna och vackraste ögonen som gör min skåplängtan till verklighet. 

Hemnes Ikea



Och jag önskar er den bästa av alla helger för det är ni värda!

Kram Ann-Louise

Award som skickas vidare

Jag har fått en Award. Faktiskt hela tre stycken inom loppet av några dagar. Ja visst är det helt makalöst roligt! Jag har fått tidigare också men aldrig talat om det för er. Men jag har glatt mig åt det ändå ska ni veta! Jag ska tacka för Awarden och skicka vidare till fem stycken. 

Jag säger tusen miljoners tack till de tre kvinnorna som förärat mig varsin Award! Tre fantastiska kvinnor som förgyller bloggvärlden. Alla på olika vis. De bjuder på allt från de vackraste foton, klokheter för själ och hjärta, ord med stor mening och humor. 

Tack till Emma - Livskrafter, Katarina - Fröken Kråknäs & Ann-Louise - Livets Guldkorn! 

Det är nu min tur att skicka Awarden vidare. Jag skickar den till följande fem än fast jag har fler jag önskat skicka den till. 

Karins värld - Jag missar nästintill aldrig ett inlägg hos henne. Hennes blogg får mig att må bra. Den är färggrann, naturlig och som livet självt. En god vän till mig med världens bästa humor och som jag kommer att träffa till våren. 

Fru Westman - Linda hade jag absolut valt till min Personal trainer om hon bott nära mig, om hon gått med på det förstås. Jag hade gärna både druckit kaffe med henne och blivit släpad runt i nåt spår eller plågad på gymmet. Hon skriver om allt från träning, kläder, inredning och det goda i livet. Och visar väldigt vackra foton förstås. Hon känns som en äkta virvelvind från Norrbotten. Det är alltid saker på gång hos henne varvat med fredagsmys. 

Erikas Funderingar - Ett mirakel när det gäller matlagning. Att bli bjuden på hennes mat är helt säkert en enorm smaksensation. Hon är lärare, pysslar och kan konsten att i ett och samma inlägg få in viktiga tankar om livet varvat med recept som får det att vattnas i munnen. Oavsett hur långa inlägg hon skriver tappar jag aldrig intresset. Erika är klok som ugglan, vacker och har ett hjärta som glittrar. 

Sofia Bakar - Åhh vilka kakor! Åhh vilka smilgropar! Man ler ju bara av att se henne. Hon är som en sockerbomb än fast hon  tränar och har tränat sig till en mage med rutor. Ett energipillar som jag tror skrattar större delen av dagen. Säkert skulle hon kunna lura i mig vilka kakor som helst och jag skulle tycka om dem. Underbara Sofia Bakar hade passat bättre. 

Fröken Pyssel - Ett pysselproffs! Vilka otroliga idéer och påhittighet. Att kika in hos henne gör en glad i hjärtat av allt det fina hon trollar fram, av alla fina färger och hennes hem som man ibland får se en skymt av. Om jag ens hade hälften av hennes pyssel-begåvning hade jag varit glad. 


Ni får själva välja hur ni önskar göra med Awarden. Antingen ge den vidare eller behålla den och glädjas åt den hoppas jag. Till alla er andra som jag brukar läsa och kommentera hos säger jag - Ni är alla värda en Award för ni är toppen! 

Ann-Louise
 

Då det bara känns så här

Det är gott när livet bara plötsligt känns som den godaste kladdkakan med underbara hallon och grädde.

Och det spritter i kroppen som när jag fann min skänk i teak på second hand om sommaren. Och jag skickade precis den här bilden till sambon och sa att jag bara måste ha den, att det känns som att jag ska svimma av lycka. Den måste bli min. 

Då helt plötsligt känns det som när jag såg första tussilagon efter vår väg. 

Eller som när vi kunde plocka lingon varma av solen fulla handen. Som en skatt precis bara bakom huset. 

Och när det känns som att jag vill proppa munnen full av choklad och samtidigt hoppa i sängen det högsta jag kan. Hälla popcorn fulla sängen och fortsätta hoppa. 

Ja nog är det allt lite konstigt att helt plötsligt bara känns det så här. Och jag har inte en aning om varför. 

Min mamma och äpplena från Gävle

Jag tänkte på vår mamma som dog när jag var tolv år gammal. Hur skulle hon sett ut om hon fått leva. Jag tänkte på honom vi kallade Stor-Johan. Jag var liten och han kom hela vägen från Gävle upp till oss med doftande äppellådor. Han var den störste jag sett då medan jag ännu själv var som två äpplen höga. Stor-Johan med de grövsta handleder i mannaminne. Tycks jag minnas. 

Sedan sista gången jag träffade honom. Då hade äppellådorna för länge sedan slutat åka bil hela vägen från Gävle till fjällen. Då var jag 17 eller 18 år och jag var där hos honom istället. Hos Helge som var hans rätta namn. Den sista gången en lite mindre farbror märkt av ålder och misskött diabetes. Men med de grövsta handleder jag minns. Han pratade om mamma Britt och om hur hon alltid brukade steka de godaste köttfärsbiffar när vi var där. Han pratade om hur jag brukade pyssla med blommorna. 

Kanske tänker jag på mamma för att jag själv börjar vara i den ålder när sjukdomen satte klorna i henne. Svårt att veta helt säkert när de där klorna grävde sig in i henne. Kanske började jag tänka på Stor-Johan för att jag behöver varma sommarminnen av doftande äpplen från Gävle. Nu när regnet faller och snön smälter. Börjar jag vara gammal tro som tänker på mamma och äpplen från Gävle. 

Ett kort som dottern tagit. Hon tog en tugga av äpplet och fram kom ett hjärtan. Ett äpple och ett hjärta. Som livet bara.

Ann-Louise 

22 kg ren kärlek & höns

Tack för era kommentarer i förra inlägget! Ja visst är det så att man inte är mer än människa och att man ibland råkar göra saker som inte är meningen. Som att råka putta ner fina skepp t.ex. 

Jag hade styrt iväg hela sängen för att kunna få in en kontakt i uttaget och hade lastat massor med mjukisdjur på stolen. Jag blev irriterad för att det var så trångt och jag stötte in foten i ett hörn och höll på att slå huvudet i snedtaket. Typiskt mig med andra ord. Jag blev som sagt irriterad och styrde iväg stolen för hårt och hade glömt att skeppet faktiskt låg på stolen under alla mjukisdjur. Och det var jag som lagt den där för att jag städat i fönstret...

Ja visst är jag förlåten av sonen. Han blev aldrig arg på mig och han vet att det inte var meningen. Jag fick som vanligt en kram där han låg i sängen och log sömnigt. Han sa - "Åhh mamma vad det luktar gott i sängen. Godnatt, jag älskar dig!". Herregud så mycket kärlek det ryms i den där lilla kroppen på 22 kg.

Ni får se en liten filmsnutt på hönsen när de ska hitta sina platser på sittpinnarna om kvällen. Samma procedur varje kväll. De pickar på varandra, drar i fjädrarna, bråkar, skriker och puttar ner varandra. Men sen sitter de som små bollar och plirar med ögonen. Lite hönsskit-varning på väggen. Oboy om ni bara visste vad de klämmer ur sig ;)

Trevlig ny vecka!

Borde straffas

Jag städade sonens rum idag. Det doftade gott och jag tänkte på hur skönt det skulle bli för honom att krypa ner i en renbäddad säng i ett väldoftande rum. Ordning i hans rum men jag hittade inte tråden som jag skulle hänga upp helikoptern med. Han blev så glad och sken som en liten sol när vi bestämt var den skulle hänga. 

I nästa ögonblick grät han. Tårarna rann nedför de mjuka kinderna och droppade från den lilla nästippen. Varför? Jo, den klumpiga mamman rev ner ett litet skepp av porslin. Det gick i tusen bitar. Där satt han på golvet och försökte sätta ihop bitarna och det kändes som att mitt hjärta brast. Nu ligger skeppet i soppåsen. 

Jag är en klumpig klantig mamma. Borde straffas.