Då det bara känns så här

Det är gott när livet bara plötsligt känns som den godaste kladdkakan med underbara hallon och grädde.

Och det spritter i kroppen som när jag fann min skänk i teak på second hand om sommaren. Och jag skickade precis den här bilden till sambon och sa att jag bara måste ha den, att det känns som att jag ska svimma av lycka. Den måste bli min. 

Då helt plötsligt känns det som när jag såg första tussilagon efter vår väg. 

Eller som när vi kunde plocka lingon varma av solen fulla handen. Som en skatt precis bara bakom huset. 

Och när det känns som att jag vill proppa munnen full av choklad och samtidigt hoppa i sängen det högsta jag kan. Hälla popcorn fulla sängen och fortsätta hoppa. 

Ja nog är det allt lite konstigt att helt plötsligt bara känns det så här. Och jag har inte en aning om varför. 

Min mamma och äpplena från Gävle

Jag tänkte på vår mamma som dog när jag var tolv år gammal. Hur skulle hon sett ut om hon fått leva. Jag tänkte på honom vi kallade Stor-Johan. Jag var liten och han kom hela vägen från Gävle upp till oss med doftande äppellådor. Han var den störste jag sett då medan jag ännu själv var som två äpplen höga. Stor-Johan med de grövsta handleder i mannaminne. Tycks jag minnas. 

Sedan sista gången jag träffade honom. Då hade äppellådorna för länge sedan slutat åka bil hela vägen från Gävle till fjällen. Då var jag 17 eller 18 år och jag var där hos honom istället. Hos Helge som var hans rätta namn. Den sista gången en lite mindre farbror märkt av ålder och misskött diabetes. Men med de grövsta handleder jag minns. Han pratade om mamma Britt och om hur hon alltid brukade steka de godaste köttfärsbiffar när vi var där. Han pratade om hur jag brukade pyssla med blommorna. 

Kanske tänker jag på mamma för att jag själv börjar vara i den ålder när sjukdomen satte klorna i henne. Svårt att veta helt säkert när de där klorna grävde sig in i henne. Kanske började jag tänka på Stor-Johan för att jag behöver varma sommarminnen av doftande äpplen från Gävle. Nu när regnet faller och snön smälter. Börjar jag vara gammal tro som tänker på mamma och äpplen från Gävle. 

Ett kort som dottern tagit. Hon tog en tugga av äpplet och fram kom ett hjärtan. Ett äpple och ett hjärta. Som livet bara.

Ann-Louise 

22 kg ren kärlek & höns

Tack för era kommentarer i förra inlägget! Ja visst är det så att man inte är mer än människa och att man ibland råkar göra saker som inte är meningen. Som att råka putta ner fina skepp t.ex. 

Jag hade styrt iväg hela sängen för att kunna få in en kontakt i uttaget och hade lastat massor med mjukisdjur på stolen. Jag blev irriterad för att det var så trångt och jag stötte in foten i ett hörn och höll på att slå huvudet i snedtaket. Typiskt mig med andra ord. Jag blev som sagt irriterad och styrde iväg stolen för hårt och hade glömt att skeppet faktiskt låg på stolen under alla mjukisdjur. Och det var jag som lagt den där för att jag städat i fönstret...

Ja visst är jag förlåten av sonen. Han blev aldrig arg på mig och han vet att det inte var meningen. Jag fick som vanligt en kram där han låg i sängen och log sömnigt. Han sa - "Åhh mamma vad det luktar gott i sängen. Godnatt, jag älskar dig!". Herregud så mycket kärlek det ryms i den där lilla kroppen på 22 kg.

Ni får se en liten filmsnutt på hönsen när de ska hitta sina platser på sittpinnarna om kvällen. Samma procedur varje kväll. De pickar på varandra, drar i fjädrarna, bråkar, skriker och puttar ner varandra. Men sen sitter de som små bollar och plirar med ögonen. Lite hönsskit-varning på väggen. Oboy om ni bara visste vad de klämmer ur sig ;)

Trevlig ny vecka!

Borde straffas

Jag städade sonens rum idag. Det doftade gott och jag tänkte på hur skönt det skulle bli för honom att krypa ner i en renbäddad säng i ett väldoftande rum. Ordning i hans rum men jag hittade inte tråden som jag skulle hänga upp helikoptern med. Han blev så glad och sken som en liten sol när vi bestämt var den skulle hänga. 

I nästa ögonblick grät han. Tårarna rann nedför de mjuka kinderna och droppade från den lilla nästippen. Varför? Jo, den klumpiga mamman rev ner ett litet skepp av porslin. Det gick i tusen bitar. Där satt han på golvet och försökte sätta ihop bitarna och det kändes som att mitt hjärta brast. Nu ligger skeppet i soppåsen. 

Jag är en klumpig klantig mamma. Borde straffas. 

Och inget kunde vara vackrare

Det känns som att plötsligt kom snön och jag hann inte vara med. Trodde den skulle smälta och försvinna men det kommer hela tiden mer. Världen blev olika nyanser av grå med blått. Och vitt som i snö. Stora tunga snöflingor faller vackert sakta ned. Precis som att de känner sig för om de ska stanna eller ej. Jag hör tupparna gala i hönshuset och tänker att vi har en lång tid framför oss av snö och kyla. 

Blöta stjärnor letar sig ner i nacken där jag går med blicken fäst på vägen för att undvika pölar av sörjigt vatten.  Hundarna bryr sig inte nämnvärt utan hoppar glatt i snön, kör ner nosen och plogar sig fram. Det är bra med hundar tänker jag. De är aldrig på dåligt humör. 

Men så hör jag korpen högt där ovanför mig. Både sorgesamt ensamt, lite kusligt men ändå väldigt vackert. Väldigt vackert en dag som denna när tunga snöflingor faller. Då står jag där på vägen och inget annat ljud stör. Inte ens ljud från stora vägen där på andra sidan skogen. De stora snöflingorna bestämmer sig för att de ska falla och inte stanna. Den enda som ser mig är korpen högt där ovanför.

Just nu. Just då. Och inget kunde vara vackrare. 

Trevlig helg önskar jag er! 

Liv, vaniljbullar och paletten

Jag tänker på liv och vaniljbullar. Och på den dagen jag satte avklippta nejlikor i den gamla gräddsnipan. Det blev ännu ett må-bra kort. Jag tänker på att jag är ledig de kommande tre dagarna och att jag ska fylla dem med finheter och godsaker. Även fast jag har mindre roliga saker som jag måste göra, som jag inte hinner annars,  ska jag fylla all annan tid med annat bättre. Ute smälter all snö som kom. Det är blött och mörkt. Jag behöver mer färg. De jag hade i min palett håller på att ta slut. Tror jag. Jag måste fylla på. Och ibland känns det som att jag inte hittar orden. 

Ann-Louise

Det är något med grönt

Och ibland behöver jag verkligen grönt. Träd och växter är grönt liv. Tyvärr har jag inga nya gröna kort.  Får se till att förnya mitt förråd. De här har jag visat förr. 

Just nu är en sådan stund jag behöver grönt. Jag känner mig trött och förkyld. Behöver vitt också. Turkos. Röd. Flera färger. Men ikväll grönt. 

Syre. Bubblor. Grönt. Mina trötthets-tankar. 

Grönt hjärta. Ännu ett av mina må-bra kort.

Duken virkad av en liten tant. Knallgrön. Vita ljus. 

Grönt och en sprakande energigivande orange blomma. Det bästa. 

God natt & Sov gott!

Godmorgon till er andra!