En fin kväll i maj

Hej! Jag och barnen har haft en jättefin kväll. Vi har varit ute i det vackra majvädret och njutit av det vi har runt omkring oss. Ibland blir man bara extra påmind om det fina som vi har. 

Sonen blåste bubblor som vackert stannade till ett ögonblick lite här och där innan de med ett plopp sa adjö.

Barnen var eniga om att vi tyvärr har alltför mycket renlort på vår gård. Sopa bort det sa sonen. Inte lätt att sopa en gräsmatta och med krattan flyger de kors o tvärs istället. Nej, vi får vackert vänta på att gräsmattan äter upp dem.

Genom skogen ner för berget rinner allt smältvatten. Mossan ser mjuk och böljande ut. Verkligen vackert efter vår väg.

Små solar är de söta Tussilago. Medan fåglarna kvittrade och det brusade av vatten smög andra små skogsvarelser omkring. De sötaste jag vet. Hoppande och smygande fram. Livet kan verkligen vara underbart en helt vanlig tisdagskväll i maj. 

Jag är tillbaka på torsdag. Att arbeta hör tydligen till livet också. Ha det så gott alla!  Tackohejfrånmig!

Utmaning!

Jag har fått en rolig utmaning av Linda. Jag ska svara på 11 frågor och sedan skicka utmaningen vidare till 11 stycken. Men eftersom jag började tänka för mycket på vilka jag skulle skicka vidare till blev det inget av det. Men om någon känner sig manad skulle det vara kul. 


1. Vad hette din första kärlek? 


Svårt verkligen. Fast jag minns att vid 5-6 års ålder var jag väldigt kär i min storebrors kompis. Han var kring 20 år och jag tyckte att han var så fin. Kände mig blyg. Plågsamt var det. När jag var 7 år var en liten kort kille på 6 år kär i mig. Han hade en svart framtand och jag fick höra att det var för att han ätit råttor. Jag minns att jag tyckte att det var riktigt äckligt. En dag kom han hem till mig med en liten present han gjort själv. Jag hade svårt att bli glad, för han åt ju råttor... Ja vilka tider alltså. 


2. Baren eller dansgolvet?


Inget snack om saken - Dansgolvet förstås! Men nu är det länge sedan. Nu dansar jag hemma och barnen skrattar åt mig. 


3. Vad drömmer du om?


Oj, det var lite svårt. Mina drömmar om kärlek och barn har blivit uppfyllda men jag har har massor av andra drömmar. Några är att få möjlighet att resa både i Sverige och utomlands. Har en dröm om ett litet torp utan elektricitet dit vi kan fara och bara vara i stillhet och tystnad. 


4. Vad är du rädd för?


Den största rädslan är att något hemskt ska hända mina barn. Men för min egen del är jag rädd för att falla i vatten och plågsamt drunkna. Jag är rädd i mörka blåsiga och regniga höstkvällar där det lilla ljus som finns sugs upp av mörkret. Där björnar lurar...


5. Vad finns alltid i din handväska?


Är utan väska och väntar på att den rätta ska finna mig. Men jag vet att jag kommer bl.a att ha papper och penna, läppstift, lypsyl, tuggummi, kajalpenna, handkräm, handsprit och ballonger. 


6. Favoritfärg?


De färger som har varit mina favoriter länge är turkosa och gröna nyanser. Men rosa, orange och röd har tillkommit. Det beror på vad det handlar om. 


7. Din bästa vän?


Min sambo. Men jag är lyckligt lottad att ha några nära vänner vilket jag är mycket glad över. Fast jag försöker vara god vän åt mig själv. Tror att jag är lite för hård mot mig själv ibland. 


8. Något du är stolt över? 


Ibland känner jag mig stolt över den människa jag blev. Och jag är stolt över att jag kan erkänna mina brister, be om ursäkt om jag gör fel, att jag är rättvis och tar hand om mina barn på ett bra sätt. Det jag är mest stolt över är mina barn. 


9. Ditt favoritplagg?


Mjukisbyxorna som åker på direkt jag kommer hem.


10. Hur många par skor har du egentligen som är för små?


Va? Hahaha inga alls! 


11. Vad ger du dig själv för titel?


Vet inte. En poetisk verklighets drömmare, kanske ;)) Min sambo har många titlar på mig bl.a  Kommendora! :)) 

En riktigt himla bra måndag!

Hejsan! Det är måndag och jag är ledig. Jag har det just nu mer än bra. Huset är lugnt och stilla. Bara jag som sitter vid köksbordet med tända ljus och gott te i favoritmuggen. Jag ska ta på mig dotterns hörlurar och se något bra på svtplay på min lilla dator medan jag hugger in på mina goda smörgåsar. Ute är det regnigt, kallt och blåsigt. Men det gör inget. Här inne är det varmt och gott och jag tänker fortsätta ha det. Efter att ha jobbat helg tycker jag att jag är värd det. Jag ska ha en riktigt himla bra måndag! 

Ha en bra måndag ni också!

Inget att förtälja

Hej! Jag jobbar. Blir inget annat gjort. Finns inget att berätta om. Fast jag skrattar ganska mycket på jobbet turligt nog. Det kan jag ju berätta. Medan jag jobbar och sliter njuter vissa andra en lyxig tillvaro hemma. I knäet på lillmatte. Finns nog ingen hund som blir lika omhuldad som Abbe. Pepper gillar mattes knä bäst. Han väntar på att min jobbarhelg ska ta slut. 

Den lilla stund jag var hemma idag passade jag och dottern på att så ringblommor. Då hinner de växa till sig lite innan utplantering och blommar lite tidigare. Jag kommer att så på friland (?) också. Det blev 40 krukor med ringblommor och 23 krukor med ringkrage. Nu hoppas vi att de flesta tittar fram om några dagar. 

Hoppas att ni alla har trevlig helg! Återkommer på måndag.

Pappa; När du far ner från fjälle, kan du då ta med den stora "klippröjsaxen"?!. Nu rackarn ska jag ut igen och röja runt. Har hittat ett ställe jag kan rensa totalt. Det kommer att bli så roligt. 

Små glada höns och barfotabarn

Jag tänkte att livet är nog väldigt likt eld. Eldliv. Livseld. Vi behöver något som håller elden vid liv. Som håller värmen vid liv. Bränsle. Hos oss har  naturens livskraft börjat vakna till liv ordentligt och mitt liv också. Jag sa till min sambo - "Är det bara i maj jag lever?" Vet inte om jag känner livselden lika tydligt annan tid på året. 

Jag strosar runt efter vår lilla väg varje dag. All denna fågelsång och smältvatten. Eld och maj månad. Då lever jag alldeles extra och mina axlar släpps ner. Det känns som att jag har haft dem under mina öron och de sjunker sakta ända ner till mina knän. Mina lungor fylls av ren frisk luft och ger syre till lilla minsta kapillär i min kropp. Mina lungor blir fina, släta och utan rynkor. Att ett hjärta aldrig får rynkor har jag hört talas om. Kanske stämmer det på mitt hjärta. Och mina lungor.

Värme. Jag blir varm i hela min kropp. Som glöden längst in i elden. Jag tänker på farmors ringblommor som ska bli mina ringblommor i sommar. Min ringblommesommar. Jag tänker på faluröd färg. Vad fint det kommer att bli. Jag tänker på de små hönsen som ska flytta hit och att det snart blir sommarlov för barnen. Små glada höns och barfotabarn som hoppar runt i gräset. Eldliv. Livseld. 


Ann-Louise

Att räkna...

Fem myrstackar. Jag räknade till fem. Fast jag vet att det finns betydligt fler. Det har regnat mycket idag och av ängen syns det mer och mer. Snön smälter. Skogen kokar av liv. Jag står om kvällen på vägen och lyssnar på fågelsång och smältvatten som letar sig fram över marken genom skogen. Alla dessa ljud. Många olika. Under snön i diket både forsar, porlar och brusar det. Det bubblar. Vatten hittar alla vägar. Andra vägar än om sommaren vid regn. Nu är vattnet vilt och svårt att tygla. För det finner sin egen väg. Genom skogen över mossan. Det såg jag.  


Tänker att det är bättre att räkna myrstackar än att räkna det som inte är räknebart. Det finns så mycket att räkna och mycket som inte är att räkna med. Jag borde bli bättre på att inte räkna står jag där och tänker medan skogen kokar av liv och vattnet finner sin egen väg. Plötsligt kom vemod. Det där vemodet som kommer av att känna det som är vackert. Vemod kan nog vara vackert. Men varför känns ibland det vackra också sorgligt. 


Jag ska sova nu. Min kudde är inte vemod och mitt täcke är inte sorg. Jag ska försöka att inte räkna, mer kan jag inte lova mig själv. När jag blundar hör jag allt det vackra i det som ännu porlar där ute fast kvällen är sen. Jag hör fågelsången. Och jag räknar de fem myrstackarna för det är bättre än att räkna det som inte är räknebart. Vemod kan nog vara vackert. 


Ann-Louise

Om ansvar och om 112

En morgon när jag skulle på jobbet stod det en bil på trottoaren precis innan en ganska brant backe. Jag reagerade inte nämnvärt på det. Bilen kan ju gått sönder eller slut på bensin, tänkte jag. Men i bilen satt en ung kille på förarsidan. Han såg sovande ut med hakan ner mot bröstkorgen. Bilen var igång, vindrutetorkarna på högsta hastighet och musiken spelade. Inte en normal syn före klockan sju en fredagsmorgon. Inte normalt någon annan gång heller. 

Tänkte inte särskilt mycket medan jag gick fram till bilen, bara att jag skulle vara beredd på att personen kanske var död eller att den skulle kunna bli aggressiv. Jag knackade hårt på sidorutan men ingen reaktion från honom. Jag öppnade dörren bara precis så att jag kunde få in armen för att kunna skaka på honom. Utifall att om han skulle bli arg, då kunde jag smälla igen dörren. Ingen reaktion och han hörde inte att jag nästan skrek åt honom.

Till sist mumlade han något. Jag ropade - Hallå, hur är det? Du måste vakna! Bara nåt mummel till svar. Jag frågade om han hade diabetes. Nej, lyckades han få fram. Jag frågade om han druckit sprit. Ja, sa han. Sedan höll han på att försvinna in i nån slags sömn. 

Jag skakade honom i armen och pratade samtidigt om att det kommer att fixa sig och att han måste få hjälp. Krånglade fram min mobil ur fickan och försökte få upp knapplåset på den. Men hur lätt är det att låsa upp en toutchmobil men en hand, en tumme medan man skakar en människa med den andra. Skulle ringa 112. Då kom en annan kvinna också på väg till jobbet. Hon ringde 112. Jag böjde mig in i bilen över honom för att stänga av den och ta nyckeln. Tänkte tvärt att nu får jag mig väl en smäll i magen så jag tuppar av. Men det gick bra. 

Den här händelsen ger tankar och reflektioner. Dels hur illa det är att polisen fanns i kommunen flera mil bort och kunde inte komma. Tidigare fanns den stationerad här hela tiden men nu ska de täcka upp flera kommuner. Många många mil handlar det om. Det känns som att man hinner både få huset tömt och slagen ihjäl innan någon hjälp överhuvudtaget anländer. Ambulansen kom till sist. Ännu har vi den kvar. 

Sedan är det detta med att våga hjälpa någon annan. Den här gången gick det bra men skulle jag verkligen hjälpa någon som ligger på gatan i Stockholm. Skulle jag våga det. Risken är stor att den personen är narkotikapåverkad. Nej, jag tror inte det. Jag skulle ringa 112 men jag tror inte att jag skulle våga gå fram. Absolut inte om jag hade barnen med mig. Men ringa skulle jag.

En arbetskamrat berättade om ett TV-program hon sett där de hade ställt en bil på en enorm parkering utanför ett köpcentra. Solen gassade och värmen olidlig. De hade spelat in babyskrik. Rutan var lite öppen och en rosa filt hängde som skydd mot solen. Ingen vuxen i bilen . Bara en bebis som skriker oupphörligen. Hundratals människor passerar bilen.

Flera timmar gick och ingen gjorde något. Några stannade till vid bilen men gick vidare. Bebisen skrek. Det vet väl alla hur hett det blir i bilen med solen stekande. Ingen gjorde något åt det. Inget larm kom in om en bil på en parkering med en skrikande bebis däri. I sommarhetta med full sol. Hur sjukt är inte detta ?! Till sist efter flera timmar var den en! som gjorde något. 

Tänk alla dessa hundar som sitter instängda i bilar på parkeringar, vid stranden, hundutställningar, marknader och vid många andra platser. De dör en plågsam död. Det har hänt och kommer att hända igen denna sommar. Hur hett blir det i bilen. 50? 60?

Den unga kille jag försökte skaka liv i var 18 år och hade nyligen tagit körkortet. Han tappar det och får ta om det tidigast om två år enligt reglerna. Gudskelov verkar det som att han inte skadat någon under sin idiotiska "fyllstyrning"! Förhoppningsvis gör han inte om det... 

Ann-Louise