Fri

Har precis skrivit mitt längsta mail någonsin. Vi skriver om allt möjligt min vän och jag. Att skriva ger mig väldigt mycket. Tankar kommer och går. Mina tankar idag rörde sig bl.a om betydelsen av gravplats. Att ha en plats att gå till. 

Efter min mammas begravning när jag var 12 år gammal satte jag knappt min fot på kyrkogården på ca 15 år. De få gånger jag var där gick jag på grusgången rakt igenom kyrkogården eller en mycket kort stund på gräsmattan. Med flera år mellan varje besök. Numera går det betydligt bättre men det är ändå ingen plats jag söker mig till. Jag behöver inte gå dit för att ha min mamma och farmor hos mig. Kyrkogården är för mig en plats med vackra  blomsterplanteringar om sommaren. Rofylld och stilla. En plats att förvaras på när det innersta av oss blir fritt. 


Min mamma och farmor finns i mina minnen och i mitt hjärta. Det är min verkliga plats för dem. Jag skulle kunna vara var som helst i världen och jag bär dem med mig. De finns där också. För mig är de fria. Även om jag kan känna deras närvaro starkt på platser som förknippas med dem. Men kyrkogården är inte en av dessa platser. 

 Ann-Louise

Mitt fågelbo

Jag tänker aldrig måla ett tak till i hela mitt liv! Ryggen har gått av. Axlarna ur led och nacken vet jag inte var den tog vägen. På den här väggen som barnen målat på ska det vara tapet. Blir ju himla spännande att få dit den då....

Små sjuåringar har en enkel och okomplicerad syn på omvärlden. När jag borstade sonens tänder ikväll sa han - "Mamma nu menar jag nåt snällt men ditt hår ser ut som ett fågelbo där uppe, fast på ett snällt sätt alltså". Sedan log han sitt fina leende som får smör att smälta. 
Så nu vet ni hur det står ställt med mig - Ryggen har gått av, axlarna ur led och nacken borta. Och mitt hår ser ut som ett fågelbo. Tyvärr har han rätt också. 


Tjingeling!

Ett glatt hjärta

Jag målar taket och tänker att det snart är färdigt. Ser den fula garderoben och inser att den måste spacklas, putsas och målas också.  På spisen puttrar kalops i gjutjärnsgrytan. Det kommer att bli gott att äta till middag. Det är söndag. Ute faller snön för tredje dagen. 

Fri Kalops 

Vi har ätit en riktigt god söndagspaj. Olika bär. Den blev syrligt god av röda vinbär. Länge kvar innan röda lingon lyser i skogskanten bakom huset. Mina fötter lyser av de turkosa foppaskorna. Hittade dem på en hylla i garaget. Har dem på hela dagen. Fryser så om fötterna. Det är kallt och ruggigt ute. Tror kylan tränger sig in i varje vrå och skrymsle.

Länge kvar

Tänker på tapeter, färg och möbler. Planerar, bläddrar och kikar. Hjärtat blir glatt av att ha något att se fram emot. Det måste jag ha. En ny vecka är strax här. Hjärtat skulle bli än mer glatt av lite längre ledighet. 

Glatt hjärta

Önskar er en fin avslutning på söndagen och en bra ny vecka!

Ann-Louise

Renar, turkosa tånaglar och violblommor

Det har snöat i stort sett hela dagen. Precis som igår kväll när jag fotade renar genom sovrumsfönstret. De hittade tydligen något ätbart på de få ställen bakom huset som är utan snö. Nästan samtidigt sprang räven med yvig svans efter vägen och jag såg sedan att det var en ganska storfotad räv. 

En del bär på skatter i sin runda mage. Ser tungt ut att bära men trots det springer de med lätta steg genom skogen. Renen till vänster var rund som en hel hushållsost om sin mage och det är nog inte länge kvar tills kalven föds. 

Idag har jag och dottern varit på loppis och jag fick åter igen ångra att jag inte farit dit tidigare för då kanske hyllan i teak blivit min. Nu blev någon annan lycklig ägare till den. Jag målar i sonens rum. Trampade i färg och blev tvungen att ta av sockan. Insåg att jag väldigt många gånger går med en socka bara. Alltid trampar jag i något. Och inte tar jag fram nya sockar på en gång heller. 

Vi åt raggmunkar, bacon och lingonsylt till middag. Sedan klippte jag upp påsen med violblommor som vi smaskade på. 

Nu är det lite närmre kvällen och jag vet inte om jag ska måla mera. Tror jag ska ge hundarna mat och medan jag hör dem knapra på den ska jag dricka ett stort glas vatten och fundera på om jag ska ta och måla lite till ändå. 


Trevlig lördagskväll alla!

En hink av bubbligt sommarregn

Jag funderar på var den snigeln är. Den som brukar vara bland blommorna. Sist satt den på fönsterbläcket och de rosa blommorna föll som trattar på den. Några regndroppar föll visst också. Ibland efter en lång vinter är det inte lätt att minnas vad man gjort med alla ting. På hösten när det städas bort tycks det vara i noga uträknad ordning. När våren kommer är ordningen glömd. 

Ibland längtar jag efter de dagar när varmt stilla sommarregn faller. När det bara är stilla ro och man inte ens tänker på att gräsmattan växer ännu mer. Bara för att det kommer regn och det är varmt. Precis såna dagar när sinnet går ner i varv och ögat njuter av allt det blanka fina som regnet ger. 

Flera av de rosa trattarna föll för regnets tunga droppar. Det såg sorgligt vackert ut. Regnet föll och allt gult pollen sköljdes bort. Det hamnade på golvet och sedan under våra fötter en torr solig dag. Små hundnosar snokande efter kaksmulor blev också gula. 

Det gröna sköna blir än mer grönt av regn som sköljer rent. Guldstavens hjärtformade blad. Ett av mina favoriter. Ett av mina lyckokort. De stora Guldstavarna som gömmer små hönor under sina stora hjärtliga blad. 

Jag längtar efter de dagar det inte gör något att hinken fylls till bredden av sommarregn. De dagarna kan göra andra dagar bättre när det känns som att det är "droppen som får bägaren att rinna över".  Då tänker jag på en knallrosa hink fylld till bredden av syrerikt bubbligt sommarregn. Det vattnet kan man ju också använda en dag när solen torkar ut. Tänker jag. 


Ann-Louise

Är det värre?

Nej fy vad jag blir less på mig själv och ringbloms fröna är inte där de borde vara. Inget är där det borde vara. Det är bara smuts och grus på golven. Det är en död blomma i fönstret. När dog den. Hur hann den med det. Jag hinner ju inte ens fila fötterna i nån ordning. Tänker att det är dålig energi med både död blomma och ofilade fötter.

Jag kikar ut mellan persiennerna för jag hör nåt buller och säger för mig själv att så där gör man bara om man är bonnläpp. Ja då får det väl vara så då säger jag. Har börjat prata för mig själv också. Typiskt. 

Skulle duscha. Sa till min sambo medan jag gick förbi med trulig mun att om jag har tur försvinner jag ner i avloppet. Är det illa tro, att tycka att det skulle vara tur att sugas ner i avloppet. Eller är det värre att sambons svar var - "Neeej, sån tur har vi nog inte". 

Men annars har jag haft en himla bra dag faktiskt! 

En blomma till mina fina läsare! 

Som Olyckskorpar

Vi är är alltid noga med att låsa ytterdörren varje natt och när vi lämnar huset. Ingen av de fyra barnen har lämnats själva hemma längre stunder. De två mindre är ännu i den ålder när vi fortfarande lämnar dem korta stunder bara och har nyss börjat med det. Den minste som är sju år är aldrig själv hemma, bara en kort stund om storasyster 10 år är hemma. Storasyster skulle idag åka hem med skolbussen och vara själv hemma i två timmar. Hon kan ringa till oss på jobbet om det är något hon vill. 


Vi bor lite ensligt till men periodvis kan det ofta komma försäljare, bärplockare och andra som vi inte känner. Det känns otryggt att ha barnen själva hemma. Därför blir det väldigt sällan det händer. Samtidigt behöver de få det förtroendet och erfarenheten. 


Beroende på var man bor är det mer eller mindre tryggt och säkert för barn och vuxna. Men även fast jag vet att vi bor på ett tryggare ställe har vi alltid haft koll på barnen. De har blivit uppfostrade och lärda till att de ska stanna vid vår sida. De har inte fått springa runt i affären när vi handlar. Bara för att vi bor på ett mindre ställe innebär det inte att vi kan lita på alla eller att ingen gör något ont. Men risken att det ska hända är lägre. 


Vi vill inte vara olyckskorpar som kraxar men nog känns det som så när man pratar om faror med internet, inte kliva in i främlingars bilar, typer som vill prata, konstiga piller det kan bjudas på, folk som påstår sig känna mamma och pappa, andra som utger för att vara något de inte är, inte starta spisen eller vistas på olämpliga områden och massor massor med annat. Ni kanske förstår vad jag menar. Det gäller att ha lagom balans på information och förmaningar. 


Men hädanefter ska dottern låsa dörren när hon kommer hem och ingen annan är hemma. Har jag bestämt. Jag har sett en okänd man cykla omkring här. Ingen aning om vad han gör här en mil från samhället. Det finns inget här. Han ser ovårdad ut och har påsar hängande från cykeln. När jag kom hem från arbetet berättar dottern att det hade ringt på dörren. Hon öppnade och det var han. Hon förstod inte vad han sa. Han for igen och inget hände. Men jag har bestämt att hon ska låsa dörren och inte öppna för någon hon inte känner. Så är det bara.