Det är enklare att förstå en död fluga

Barnen kvällsfikade och vi satt och pratade om allt möjligt. Sonen säger - "Jag dör sist för jag är minst. Om jag inte blir sjuk förstås....". Dottern säger att vi ska inte prata om sånt där för det är inte roligt...

- "Nej, säger jag. Döden är inte rolig att prata om, men ibland måste man". 

Dottern som är äldre har större och djupare tankar kring döden. Men det är svårt för henne att tänka sig in i det att deras mormor, min mamma, dog när jag var tolv år gammal. En gång när vi pratade om just det sa hon betänksamt - Och jag är 10 år nu....

Förra sommaren begravde de en spyfluga i sandlådan. De gjorde ett kors, grävde ner flugan och begravde den helt enkelt. Den var ju död. Att en fluga dör är mycket enklare att förstå sig på. Svårare saker än så ska ett sommarlov inte behöva innehålla. Mitt sommarlov innehöll att min mamma dog. Den hösten kändes det jobbigt att börja skolan igen för jag visste att alla visste.

Ann-Louise

We Take Care Of Our Own - Bruce Springsteen

Hejsan! Tråkigt väder med blåst och lite snöfall. Jag försvann i Bruce Springsteen världen med både gamla och nya låtar. De som vet mera om honom säger att han är en jordnära och trygg man som trots enorm berömmelse och miljoner alltid förblivit den samme. Inga skandaler eller missbruk. Är nog inte särskilt vanligt inom kändisvärlden troligen. 

Helt plötsligt gick klockan i ett rasande tempo och jag måste skynda mig till Eva-Maria. Ha en bra dag alla!  

Min stubbe och jag

Jag tycker om stubbar. Har gjort det under lång tid. Jag menar stubbar som i trädstubbar. Det är något fint med dem. Först sorgligt att de vält av naturens krafter eller av människans våld. Men sedan ger de liv till annan grönska. De fortsätter leva i lite annan form och ger annat liv möjlighet att utvecklas. Det ena ger det andra och allt går runt. Har funderat på vad det mera är med stubbar som gör att de ligger mig varmt om hjärtat. Plötsligt en dag kom jag på det. Det är nämligen så att....

min sambo är en stubbe. En typ av stubbe. Han är liksom grov och fyrkantig. Där uppe på toppen är det lite tuffsigt och han har förändrats med tiden. Det är nästan som att det har växt på honom också. Somligt har växt och somligt har försvunnit på honom. Ja ni vet. Precis som på trädstubbar.

När jag fann honom var han mer lik denna stubbe. Han var mer som den sorgliga stubben innan han gav liv till annan grönska. Annan grönska var ju jag. Han var den där stubben som jag såg att jag kunde slå rot med och möjlighet att utvecklas tillsammans med. Genom att jag gjorde det blev han ju en sån där stubbe som på första bilden tänker jag. Symbios där det ena ger det andra och det går runt. Man ger och tar. Tillsammans och var för sig.

Men jag har sagt åt honom att det är bäst att han passar sig för att bli den där stubbe nr två för då åker han ut tjohooooooooo

♥ Tackohejfrånmig ♥

Vill ha bananskal lite oftare

Tycker ibland att saker och ting inte är rättvist och att jag också borde få åka på ett bananskal eller det där med räkmacka. Men bananskalet fick flugor och räkorna blev förbjudna för de håller på att utrotas. Silverfatet måste putsas och guldet försvann någonstans in i gröna skogen. Ugglorna är fortfarande kvar i mossen och räven killar mig bakom örat.

Alla stunder kan inte vara en dans på rosor. 

♥ Solen skiner och det är en fin dag! ♥

Åldersgräns på tatuering?

Idag pratade jag med en kvinna som snart är 70 år. Vi pratade länge och mycket om allt möjligt. Både allvar och skoj. Hon är vältränad och spänstig i kroppen. Mån om sitt utseende. Hennes veckor består till stor del av att simma, yoga och styrketräning. Hon träffar väninnor och njuter av livet.  Visst låter det toppen? En glad pensionär som lever livet till fullo, njuter och uppskattar.

Hon berättade att hon ska tatuera sig. För första gången. Och vet ni vad, det tycker jag är otroligt roligt att höra! Hon vill och vågar. Jag gratulerade henne och sa att det kommer att bli jättesnyggt. Vi pratade kring detta med hennes ålder och om en del andras syn på att hon ska tatuera sig. Snart 70 år och göra så..Är det åldersnoja eller annan kris av nåt slag undrar säkert någon. För många människor är det högst opassande att tatuera sig i hennes ålder och att göra det när man är kvinna desto värre. Ung som äldre. Och det har de väl rätt att tycka också. Kan man tänka.

Jag sa till henne  - Men herregud, när ska man få bestämma själv då?! När är man nog vuxen om man inte ens vid 70 år får göra det man vill utan att man ska tänka på vad andra tycker?!

Självklart ska hon tatuera sig om hon vill, säger jag. Är det så himla illa då. Verkar som en väldigt liten sak att bli upprörd över när världen ser ut som den gör. Världen är full av idiotiska saker som man hellre kan lägga ner sin energi på. Inte på att en liten kvinna på 70 år vågar göra det hon vill. Det hon gör är girlpower helt enkelt!

Hoppas ni har en fin dag och en rooooomantisk alla hjärtans dag för er som firar det! Här har sambon köpt rosa tulpaner till mig och chokladhjärtan till barnen tre. Själv jobbar han men jag ska krafsa lite på ryggen hans när han kommer hem  ;)

♥ Tackohejfrånmig ♥

Chockad av en dansk

Ja så här gick det. Ni som läst några inlägg vet att jag fick bihåleinflammation och att den stressade danske doktorn var lagomt service inriktad, om man säger så. Han hade ju dessutom skrivit ut för lite penicillin. Jag ringde dit idag och påtalade detta. Sedan for jag på jobbet. Utan möjlighet att kunna kolla på apoteket om jag fått mera. Penicillinet tog slut idag.  

Vid kl 17:30 ringde telefonen på jobbet och jag svarade. Det var den danske doktorn som ville prata med mig! Han var oerhört trevlig, ostressad och pratade så att jag hörde vad han sa. Jag hamnade i tvivel, ja närmast i chock. 

Han sa - Jag hade tänkt gå hem nu. Jag kommer till dig på jobbet med tre penicillin så att du har. Jag har skrivit ett nytt recept.

Förstår ni vad jag skriver?! Doktorn skulle hem från sjukstugan, körde en omväg till mitt jobb, klev ur bilen, in i hissen till våning tre. Till mig med min penicillin!! Han log och sa - Ha det så bra!....

Och där stod jag och gapade som en fågelholk.

Att vårda en ros för att man vill

Hejsan! Förra sommaren hade jag en ros i finaste rosa. Den stod på bron där den blommade om och om igen. Tacksam och enkel var den, nöjd med lite vatten och näring. Helt enkelt en tålig tacksam ros. Precis en sån som jag behöver. Hösten kom för tidigt som den alltid gör här. Rosen kämpade in i det längsta tappert mot kylen som till sist blev den övermäktig.

En gång för flera år sedan tog min sambo rätt på en aprikosfärgad ros. Den låg oskyddad kastad på högen utan kruka med rötterna blottade. En hel vinter hade den legat där och överlevt. Underbart doftande och vackert blommande ändå. Där på sommaren efter en vinter med blottade rötter.

Till sist hamnde den då hos oss. Jag som ville göra det rätta och det säkra bestämde att jag skulle ta reda på hur jag bäst skulle ta hand om den då vintern kom. För visst ville jag uppleva en sådan blomsterprakt och vidunderligt god doft igen. Jag visste att den var tålig för vad annars överlever en höst, vinter och vår liggande öppet med rötterna blottade.

Jag gjorde som experterna skrev och den dog.

Kanske det är så att lagom är bäst och somligt inte ska behandlas med silkesvantar för att överleva. Det är nog inte bra att vilja för mycket. Den skulle fått leva som den var van vid. Varför pracka på något nytt till en som inte vill och som klarade sig ypperligt bra som det var. Det är nog lätt hänt att göra det, för att man bryr sig och tycker om. Man vill det bästa för någon men det kan lätt bli för mycket. Precis som med kärlek eller med vänskap. Det ska vårdas lagomt och även om man gör sitt bästa kan det gå åt skogen likväl.

Ann-Louise