Grannen har avverkat några träd efter vägen och jag och dottern gick dit för att fotografera lite. Det enda som är grönt här är lingonriset. Inget annat har börjat grönska. Men efter vägen och på många ställen i skogen har snön försvunnit.
Det är något med stubbar. Nedsågade eller omkullblåsta träd. Både fint och lite vemodigt på något vis. Det doftar färskt av det blöta sågspånet som ligger på backen. När solen kikade fram blev det behagligt men utan vinterjacka gick det inte vara.
De små smala träden hade han lagt i en trave och det spretande nävret försökte jag fota riktigt nära.
Solen sken på mossan där det också låg spån.
Vägen är så hemskt blöt och lerig. Gissa hur roligt det är med hundar som ska ut flera gånger om dagen. Vi torkar dem noga när vi kommer in men usch säger jag bara. Inomhus ser det ut som att vi inte torkat dem alls.
Jag kan tyvärr inte säga att vi har vår ännu. Vårvinter är det. Men vi närmar oss och fortsätter värmen ökar snösmältningen.
Och jag kommer närmare den ljuvliga tid då jag efter arbetsdagens slut tar kameran i handen och stövlar på fötterna och försvinner ut för en stunds fotograferande. Då när hela naturen lever, växer och frodas. När allt exploderar av liv. Som jag har väntat.
1 kommentar:
Tänk att det kan vara så olika i samma land! Men det är ju ett stort land vi bor i. Jag önskar att jag kunde komma och pussa dig på pannan och dricka kaffe med dig i vårvintersolen. Just i dag. Eller att du satt här på min altan i 15 graders värme och drack morgonkaffet med mig. Utan lera. En dag gör vi det. Men just nu finns ingen ork till annat än att bara vara. Här och nu. För de närmaste. Men du ska veta att jag längtar efter dig. Kram!
Skicka en kommentar