Det är något vackert och längtansfullt med en grusväg genom byn där precis en stor gul väghyvel farit fram. Utan spår av människa, djur eller fordon slingrar den sin väg. Doft av blöt jord och fukt.
Orörd ser den ut men ändå helt rörd egentligen. Som att någon med bara handen strukit till den. Jämnat till och jämnat ut.
Innan regnet. Efter regn något helt annat.
7 kommentarer:
Läckert fångat och fotat.....hihi, nu blev jag nästan lite rolig, fotat....det är ju i fothöjd....
Jag älskar de där gamla grusvägarna som finns på landet.. Längtar till min Jämtlands-stuga när jag ser din bild..
Kram Maidi
Konstigt vad lika vi tänker du och jag....känner precis som du...så är det ju!! :)
Så vackert Ann-Louise :) (min namne..hiih..)
Kram Lollo
Vi har också en grusväg hos oss. En grusväg och en asfaltsväg men det är grusvägen som jag oftast går på om sommaren! Det är som mera rogivande att gå på den tycker jag!
Jag har inte hunnit med att titta in på andras bloggar på slutet så det var först nu jag såg den omklädda pallen! Så fin den blev!! Den handduken var som gjord för den och jag tycker inte alls att tyget ser ut att gå åt fel håll!
"En man som heter Ove" har jag inte läst men förstått att den ska vara jättebra! Såg att de ska släppa den som biofilm nästa år!
Hoppas solen skiner hos dig och att du får en riktigt fin tisdagskväll!
Kram /Maria
Åh, så fin bild mamma! ♥
Gillar bilden! Grusvägar känns nästan lite ovanliga. Kommer ihåg barndomens nyskrapade grusvägar... de var inte kul att cykla på, tungt eländigt och sladdrigt. Är det nån som cyklar nuförtiden?
/Anette
vilken härlig grusväg, där skulle även jag vilja vandra..
Skicka en kommentar