Några ord letar sig fram genom det som inte jag kan namnet på. Ur snurret och det kantigt vassa. Ljusglimtar och värmande lågor med viskningar om att där finns. Att det kommer tillbaka. Tänker på dig som har sorg nu. Du som med din sorg ska trösta den med ännu större brännande sorg. Ibland är livet elakt. Inte bara grymt. Om jag kunde hjälpa dig skulle jag men jag är för långt bort. Så kan det bli. Att jag inget annat kan än skriva just idag. Annat än att jag beklagar att det elaka och grymma sliter hjärtan i strimlor. Era hjärtan. Och att jag tänker på er, Erika. 

Till er som läser vill jag säga - Var rädda om varandra och er själva. 

Snabbt kan livet förändras.