torsdag 3 oktober 2013
Bara jag i hela universum
Vi har haft dimma hela dagen och nu om kvällen försvann jag i den. Och mörkret. Åtminstone kändes det precis så. Bilarnas starka extralysen kastade spöklika skepnader från vägen tvärs över ängen och genom den nu glesa lövfattiga skogen. För ett ögonblick kändes det kusligt där jag gick ensam med två små hundar som intet bryr sig om dimma och kusligt sken.
Det ögonblicket var relativt kort i förhållande till hur lång den kunde varit. Jag var inte rädd i mörkret och skepnaderna som kastades över ängen var inte alls spöklika. Uppslukad av dimman. Känslan av bara jag i hela universum. I mörkret hörde jag löven falla. I tystnaden hörs varje ljud tydligt. Andas in dimma. Frisk och kylig. Jag tänkte att nu fastnar den i de små stråna i näsborrarna. Kanske bra. Då räcker den längre.
Sedan tänkte jag inget mer. Jag bara var.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Som vanligt är din text en utmaning. Jag läser och läser. SÅ vackert. Skriv en poesibok! Jag köper den direkt! Kramar
Lilla gumman så vackert du skriver.
Jag ser Dig framför mig, ute med hundarna i dimman.
Skicka in dina iakttagelser det är ju början på en dikt eller berättelse.
lycka till önskar Hajan
Härligt beskrivet av något som många tycker är läskigt eller obehagligt! Mörkret är inte farligt. Och speciellt inte i sällskap av två hundar...Men stora skuggor kan ändå verka skrämmande!
trevlig fredag, kram Maja
Skicka en kommentar