Man kan säga att - Då kände jag livet i mig

Med ett lugnt tempo vandrade vi runt. Fjäll och vackra vyer blandades med mossa, lav och hela mattor av kråkbär. 

Renarna ser tjocka, blanka och välmående ut nu på hösten. Troligen har det varit gott om bete i fjället. Vilken skillnad på dem det är från i våras. Nu har de ätit upp sig. Snart är det dags för skiljning och att sålla ut de som ska slaktas. 

Turligt nog lättade dimman, molnen skingrades och solen kom fram. Helt otroligt vilken vacker dag i september. Tänka sig, det var 16 grader varmt på fjället! 

Större och mindre bäckar med det klaraste vatten. Och där står Annelie och njuter. 

 Jag fyllde min kupade hand och lät vattnet rinna mellan fingrarna. 

Mattor av kråkbär täckte stora delar av marken. 

De största blåbär fann vi. Jag stoppade munnen full om och om igen. Vi blev båda förvånade över vilka mängder av blåbär som fanns mitt i "ingenting". Kalfjäll. Men ändå är det allting. 

Skoterled. Tänkte på vintern. Hur lång den är. Snöstormar. Hur stark solen kan vara. Och hur vackert det är. 

Ja och så lyckotjutet förstås!

Det blåste. Det stormade i håret och fräste i öronen (vaxpropp i höger öra förvrängde ljudet) och skrek av lycka i hjärtat!

Förutom goda smörgåsar och drickbart åt vi annat gott också.  

Vad jag är glad att det verkligen blev av.