Lite om levandet men inte om människor precis

Tror aldrig att man kan se sig nöjd på små kycklingar och dess mödrar. Som de små liven kämpar. Och goda mödrar som av djupt rotad instinkt gör så gott de kan. Ett samspel för att en ny generation ska överleva. 

Igår höll jag en liten i mina kupade händer för att värma den lille kroppen som var starkt nerkyld. Den hade inte kunnat ta sig tillbaka till sin mor och låg en bit ifrån. Jag var helt säker på att den var död. Plötsligt öppnade sig näbben och värmen från mina händer och en droppe ljummet vatten fick livsandarna att återvända. Barnen torkade sina tårar. Ni förstår, att även en liten kyckling skulle sörjas stort vid bortgång. Efter en timme stoppade jag den pipande kycklingen in under vingen hos sin mor. Den lever ännu men verkar inte ha någon lust att kämpa. Naturen får ha sin gång. 

Vi har nu fyra svarta med lite gult i sina dun och två helt gula. De gula är vilda, modiga och hungriga. De svarta är jättesmå, kinkiga och vill inte visa sig. Än så länge. 

Det mesta kretsar kring små kycklingar nu. Men idag har vi faktiskt varit lite sociala med goda vänner på besök. Det kändes gott att få surra och skratta och länge dessutom. Ännu en liten kyckling har vi räddat idag. Den kläcktes senare än de andra och låg där blöt och kall medan mamman lockade på sina små från en annan plats. Jag fick helt enkelt ge den lift och stoppa in den under hennes vinge. 

Inga kort har jag kunnat ta. Vi hoppas att kycklingarna är mera kavata och pigga imorgon. Då ska vi ta kort. De är enormt söta och det minsta man sett. Det är dvärghöns vi har och kycklingarna blir därefter. Fast också med de största fötter. 

Tänk -  ett helt långt inlägg utan bilder bara en massa prat om kycklingar. Men man hinner tänka en hel del om livet och levandet när man har det nära inpå...