Det är inte ofta jag blir riktigt arg. Ni vet så arg att det känns som att skallen ska sprängas, det susar i öronen och det flimrar för ögonen. Ungefär så. Nej, gudskelov är det sällan. Men det har hänt.
Sist det hände, som jag minns, var förra hösten. Över ett år senare och jag kommer ihåg det som att det var igår. Det var helg och jag jobbade. Sambon hade den dagen fått kraftig magsjuka. När jag kom hem var köket ett bombnedslag med disk över hela bänken och ren disk i diskmaskinen. På övervåningen i sitt rum satt 18-åringen som vanligt vid datorn, bortkopplad från omvärlden och utan tanke på någon annan än sig själv. Än fast han visste att det fanns någon som var riktigt magsjuk och två småsyskon på nedervåningen.
Jag blev arg över att han inte kunde tänka på någon annan än sig själv som att fråga den sjuke om han ville ha något eller hjälpa sina småsyskon med mat eller annat. Bara kolla hur det är och kanske mot förmodan prata lite med dem. Plocka ur diskmaskinen och röja bort från en proppfull bänk. Nej det skulle jag göra när jag kom hem från jobbet.
Det var då. Då som jag blev så arg att skallen sprängdes, det susade i öronen och flimrade för ögonen. Det var då stora kretsloppet la ner och lilla kretsloppet fick ensam försörja de viktigaste organen. Som det kändes. För jag tappade känseln i armarna. Det händer när jag blir helt vansinnigt arg. Jag tänker att det är kroppens sätt att hålla mig vid liv då. Se till att hjärna, hjärta och lungor syresätts. Resten av kroppen får klara sig bäst den kan.
Jag säger bara - det är tur att det är sällan det händer.
7 kommentarer:
Jag vet precis hur du menar. Det hände mig senast när yngsta dottern färgat håret i badrummet dagen efter att det nya golvet var klart. Fläckarna efter hårfärgen gick aldrig bort och jag kan fortfarande känna hur blodet rusade genom mina ådror när jag upptäckte hennes slarv. Själv hade hon inte ens sett det. Hon hade ju fullt upp med Facebook osv. Hjälp vad arg jag var men det är preskriberat nu, så det skriver jag inte om på min egen blogg, bara här, haha! Kram!
Oj,vad det var länge sedan jag var så arg. Jag förstår verkligen din reaktion den där dagen för ett år sedan och jag skulle ha reagerat precis som du, men kanske inte lika kraftigt. Inte så att armarna domnar alltså;)
Har nog lugnat ner mig med åren, det tar helt enkelt för mycket energi att vara arg:)
Kramar! ♥♥♥
Där fanns en bra anledning att bli arg. Hoppas att det gav resultat på sikt.
Ja se tonåringar undrar helt stilla hur många hjärtinfarkter de utlöst på vår jord de där tonåringarna...
...känner samma som du ..men det är tur det händer så sällan att jag blir så där arg. Men när det händer känns det mer som om jag ska sprängas i bitar och att alla kroppens resurser går åt till att detonera en stor sprängladdning med en kraftig chockvåg!!
Ojoj då är jag inte att leka med...tur bara att det hinner gå över snabbt innan jag antänds....
Ha de gott vännen
Ann-Louisekram
Min mormor sa alltid
-"Att bli så arg är som att slå en spik i sin kista!"
Men ibland måste man låta energin ta sin väg ut och bli arg - annars kanske man slår i två spikar, tänker jag.
Det där skulle nog de flesta "tönnåringar" kunna göra men för det ska man ju inte blunda.
Ryta till är det bästa.
Hoppas inte du blivit lika arg idag??
kram till dig
Fia
Ursäkta men kunde inte låta bli att skratta när jag läste ditt inlägg. Beror inte på att du blev arg det hade du all rätt till. Beror helt enkelt på din beskrivning. Sååå underbar och sååå träffande!!
Jaa fy sjuttsingen för att bli såå arg och det är verkligen tur att det händer sällan!
KRam
oj vilken reaktion. Själv brusar jag upp hela tiden så jag laddar nog aldrig upp mig till en så rejäl urladdning
Skicka en kommentar