Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mina händer. Ska jag hålla ut mina händer och blotta mina handflator mot skyn. Ska jag hålla dem mot mitt hjärta. Ska jag knäppa dem. Ska jag knyta dem hårt. Vad ska jag göra när jag säger till någon. Till något. Att jag inte förstår hur jag skulle överleva om jag var den att bli ensam kvar. Det är bara så bottenlöst sorgligt och jag kan inget säga som hjälper.
Jag som skriver och stannar mitt i raderna. Tänker. Jag tänker på dig som jag nyss fann. Du som lagar den underbaraste mat och blandar med vackra ord som jag tycker om. Det har jag talat om för dig. Du som också vet att livet inte är snällt alla gånger. E.
Tog bort bilderna jag hade tänkt visa. Bilderna på alla hönsen som vill sitta på våra armar och ta sig en lur. De som vill vara knähöns och de som sover i en hög. De bilderna tog jag bort för att det inte passade in i vad jag skrev. Men sen tänkte jag att det gör de väl visst. Livet är inte alltid bara svart eller vitt. Bara upp eller ner. Bara sorg utan glädje och glädje utan sorg. Livet är ju allt. Och jag och dottern levde livet i hönshuset om kvällen.
Fyra hönor som flugit upp på min arm och en tupp på mitt ben. Jag tar stöd mot väggen och benet rakt ut för där sitter tuppen Benny och klurar. Och jag har inte så där stor näsa.
Knähöns hos vår dotter
Sju trötta små höns som tycker att ligga på nättaket till de mindre hönsen är mycket bra.
Tack för att ni läste!
13 kommentarer:
Goa dig :) I början hade jag svårt att förstå men jag tror jag förstår. Gillar ditt skrivande. Och hönsen är så fina. Så tama.
Kram till dig
Njut av hönsapönsorna, ta in det fina i livet och oroa dig inte för mycket.
Det som sker der sker även om man oroar sig, och för det mesta sker det inte och då har man oroat sig helt i onödan:)
Sorgligt är det så klart när någon som borde få vara frisk och leva inte får det. Men för inte över det i ditt eget liv för det är inte dina sorger. Medlidande är bra men får inte ta udden av din glädje över det du har.
Dina händer ska inte sträckas mot skyn för det hjälper inte. De ska möjligtvis knäppas, smeka dina barns huvuden i tacksamhet och hålla din livskamrats hand i lika stor tacksamhet. Ni har varandra. Nu. Hur var det med att leva dagen?
Kramar! ♥♥♥
PS: Underbara bilder - de hönorna har verkligen dragit högsta vinsten! :)
Det har gått mig förbi att du är en hönsmamma också :) Kul med höns!
Varje dag är en gåva...
Jag tycker så om det du skriver, du har en verklig begåvning i pennhållandet!
kram
Käraste du! Så fina ord. Nu kommer tårarna igen - jag visste inte att det fanns så många. Jag blev ju också ensam mitt i livet. För tretton år sedan. Med två små barn. Det gjorde ont. Så ont. Men det gick. Och nu går det ganska bra. Även om livet fortfarande "bjuder" på sorger och bedrövelser. Men också glädje. Att jag fann dig. Och att du ville finna mig. Vilken tröst och vilken glädje. Stor kram till dig, du underbara! Och tack för dina ord. De är balsam på min såriga själ.
Du skriver fint och innerligt och jag förstår att du tar in denna sorg och frågar dig varför och hur ? Men försök göra som Karin skriver. Var tacksam för det du har och vi kan inte ta in världens alla sorger i vårt liv. Men visst är det tråkigt och svårt. Jag har sagt det förut.. du är en fin människa med hjärtat på rätta stället. Det ser man bara på hur du tar hand om dina höns. kram på dig.
Vilka underbara bilder på er & era höns.. Ser så mysigt ut att ha "knähöns" ;-)
Livet är inte rättvis det har man ju förstått.. Vad skulle man göra om man blev ensam kvar.. hua hemska tanke.. Men man klarar det för livet går vidare & människan har en en förmåga att resa sig igen efter sorg eller misstag, men det tar tid...
Ha en riktigt fin nationaldag!
Kram
Tråkigt med sorg inpå livet. Men fantastiska tama fina höns ni fick tag i, de skänker ju glädje eller hur;) Kram på dig/Marie
Det är tur man inte vet vad som komma skall så man kan leva och njuta. Skickar några styrkekramar ♥
Varma kramar!
Ja kära du. Inte är livet rättvist. Eller gott. Eller bra. Inte alltid och inte för alla. Och det går aldrig att säga att man vet eller förstår vad en annan människa går igenom, för det är så unikt för varje människa. Så tror jag. Så var det för oss när vi inte visste hur det skulle bli. Men det du kan är att säga precis det: att man inte vet vad man ska säga. För då har man visat att man ser och att man bryr sig och det kan räcka så långt. Och samtidigt mitt i allt som är jobbigt så är ju livet, med sol och regn, knähöns, skratt, gråt och allt där emellan. För livet väntar ju inte, utan det är här, varje dag.
Underbart inlägg underbart! Du skriver så bra du har talang! varma kramar Sofia
Så vackert skrivet! Och livet är inte rättvist, även om vi vill att det ska vara det! Min dotters lärare är i samma situation, med små barn och en man som är svårt sjuk. Så unga, med livet framför sig, så orättvist! Och klart man oroar sig, men man måste leva medan man kan. Lätt att säga, svårare att göra.
Ha det fint!
Kram Suz
Så söta hönor! Otroligt lyxigt att kunna gå ut och hämta egna ägg.
Tack för alla fina kommentarer och kul att du gillar Elis namn. Det känns riktigt bra, men det fick värka fram ett tag :)
Kramar.
Skicka en kommentar