Som den där rabarbern jag inte visste vad jag skulle göra av. Den kastade jag in i skogen bredvid en kompost. Helt plötsligt en gynnsam sommar visserligen fanns den största och saftigaste rabarbern där inne i skogen.
Eller som alla andra blommor jag lagt någonstans som väntat på annan för mig bättre plats. Den jag fick av grannen. Hög, kraftig och med gula blommor. Den som jag hade stora planer för men som jag la på gräset nere vid förrådet. Den är efter några år ännu kvar och växer otroligt nog bra.
Det är alltså så jag ska göra. Kasta dem på backen bara och de växer bättre än då jag planterar efter konstens alla regler. De fick de sämsta förutsättningar men kan ändå bli till de vackraste blommor. Lite som med människor på nåt vis tänker jag. Att de som prövas hårt blir ödmjukt vacker och samtidigt stark som de små fjällbjörkarna som står stadigt när snöstormen yr.
Ann-Louise
7 kommentarer:
Det är ju ofta så att de växter som verkligen vill växa ofta gör det där man minst anar och har tänkt sig det. Då vet man att de trivs. De är fria..vet inte om du förstår hur jag tänker nu, tror så
kram
Karin
så vackert du får i hop det. Men jag håller med dig om att det blir lite ödmjukt vackert om man får kämpa för sin plats i livet. kram på dig.
lite som med "maskrosbarn".
Ja de blommorna är lika förgängliga som midsommarblomster och smörblommor:) Ingen idé att plocka in...
Du skulle se så fint det blommar på min kompost;)
Kram ;D
Ja, de bortkastade kan växa sig starka om de bara får bra jordmån. Det gör inte så mycket var de växer, men utan näring blir det inget. Samma med människor men visst är det skönt att det finns hopp även för de bortkastade! Kram!
Åh så fint skrivet och vilken härlig jämförelse!:)
Ska nog testa din planteringsvariant:)
Tack för att du delar med dig! Kör i din takt!
Kram du goa
Vacker blomma. Jag har jättefina Iris i mina rabatter och dom har blommar kanske max 3 dagar sen börjar dom vissna.
Kram
Skicka en kommentar