Min mamma dog när jag var 12 år gammal. En mamma som tagit hand om en hel familj och skött allt. Det var på sommarlovet och jag skulle på hösten fylla 13. Efter det tog jag till största delen ansvar över mig själv och det som hade med mig att göra. Jag läste mina läxor och försökte hålla reda på vad som gällde. Jag tvättade kläder, städade och lagade mat. Var jag ledsen fick jag reda upp det själv eller ev prata med min kompis. De gångerna jag pratade med henne om min mammas död var lätträknade. Det var för svårt att prata om. Väldigt sällan pratade någon i min omgivning om vad som hänt. På ett vis kändes det bäst, för då behövde jag inte gråta inför andra. Lärarnas sätt att bemöta mig och hantera det var under all kritik. Jag förstod snabbt att den enda som fanns för mig var mig själv och att jag måste klara mig på något vis. Så upplevde jag det då. Och därefter levde jag.
Ibland funderar jag lite på vilken slags människa jag hade blivit utan de här erfarenheterna. Har jag blivit mer av något och mindre av något annat än vad som var tänkt. Mina förutsättningar ändrades och livet tog en annan väg än vad som kanske först var tanken. Vissa saker fick jag för tidigt lära mig och vissa saker gick mig förbi. De erfarenheter jag tvingades få förändrade troligen min personlighet en aning. Eller också utvecklades den på ett djupare plan.
Man kan aldrig veta vad som kommer att hända i livet och i framtiden. Men en sak vet jag och det är att jag vill ge mina barn en stabil grund att stå på, kärlek, trygghet och visdom att bära. Jag tror att resan som kallas livet blir lite enklare då.
Ann-Louise
15 kommentarer:
Mmmm, jag tror givetvis att du har påverkats av den upplevelse som du fick möta i så tidigt ålder. Du blev tvungen att bli vuxen för tidigt. Men jag tror att det onda då ända har stärkt dig som människa och mamma nu. Kaj Polack säger att vi får inte mer än vi klarar av. Inte för det är någon tröst i att du miste din mamma för tidigt, men man kan tänka att du har blivit en fantastisk människa. Go och fin. kram kram och tack för att du delar med dig.
Givetvis så har du danats efter dina erfarenheter. Du fick bli vuxen tidigare, så vuxen nu en 12 års flicka kan bli. Sorgen förändrar människan, oberoende av åldern, men att som så ung förlora den som betyder så mycket för en, måste göra avtryck på ett särskilt sätt. Ändå är jag så gott som övertygad om att du aldrig har känt att hon inte har funnits där likväl? Troligen har du känt stor närhet i din saknad och i din sorg. En känsla av trygghet trots allt som har burit dig över "mörka vatten".
Jag är övertygad om att det finns en orsak och en verkan i allt vi möter i livet.En mening i det hela som har stor betydelse för var och en av oss. Det gäller bara att ha tillit till det som händer, att det har en god verkan i endera riktningen...
Du beskriver allting så fint!
ha en fin måndag!
Kramar
Karin
Mycket fint skrivet och jag känner igen mig i dina tankar. trots att jag hade (har) en mamma men vid min uppväxt var hon allt annat än bra mamma, vilket jag nån dag kanske ska blogga om men då kommer tangentbordet att förstöras av många tårar..)
Du har blivit en klok och star kvinna av dina eftarenheter. Dina värderingar gällande barnen är samma som mina. och så bör det vara.
Måndags kram till dig <3
Det är våra erfarenheter och andra förutsättningar som formar oss... tror jag... och dig har livet format till en fantastisk blomma.
Tänk så viktigt det är att ens barn har en bra relation både med sin mamma & sin pappa för man vet ju inte vad som kan hända....
Självklart har denna upplevelse präglat dig hela ditt liv & den kommer säker prägla resten av ditt liv oxå..
Vilken svår sak att ta för en ung flicka som behöver sin mamma...
Hade inte du & din pappa ngn nära relation?
Jag tror säkert du lyckas med att ge dina barn trygghet, kärlek & visdom :-)
*stor kram*
Ett starkt och fint inlägg.. Jag kan inte annat än hålla med alla de andra här ovanför..
Kram
Maidi
Åå..fina du! blir mycket berörd..kan aldrig tänka mig in i det - att förlora en mamma så tidigt, eller just i den åldern, känner med dig *
och visst formas vi av våra upplevelser. jag av en Lilla som hänger med i ögonvrån vart jag går..annat..livet! kärlek är det enda som behövs tänker jag
många kramar Lycke
Så berörande att läsa .Tårarna kommer när jag läser . En sån tragisk händelse präglar ju såklart livet .
Du har en egen familj nu som får din kärlek . Jag tror du är bra på att leva här och nu , och ta tillvara på de fina du har .
Kramar ♥
Måste ha varit jättetufft att förlora sin mamma vid så unga år, ha det gott hälsar 3 tanter
Klart att du har präglats av en sån upplevelse och det måste ha varit svårt -speciellt som du inte verkar ha fått stöd av omgivningen på ett sätt som jag hoppas att man får idag... Just nu vill jag bara säga kram för jag kan inte tänka mig något värre och jag har ändå passerat 40 år
Självklart präglas vi av stora livshändelser. Hur vi hade blivit utan dem vet vi inte och kommer aldrig att få veta.
Men du har ju blivit en klok fin och varm människa som är rolig och poetisk och rak. En underbart härlig människa!
Att ge sina barn trygghet, kärlek och visdom är det bästa man kan göra. Som sagt om framtiden vet vi inget.
Maken förlorade sin far ungefär som du, medan jag var med om en uppslitande skilsmässa i samma ålder, med mycket trauma inblandat. Jag fick också sköta mat, disk och mig själv. Jag har lärt mig mycket av det. Men är också märkt och det kommer upp i olika situationer .
Vi båda värnar om familjen och barnen och drivs av samma känsla som du.
Ha det gott fina du. Du är klok som få.
Kram
Att behöva känna att man endast har sig själv och måste klara sig själv måste vara fruktansvärt att känna när man är så ung.
Kram
Jenny
En varm, varm klapp på din kind <3
Nog präglas vi av det som händer oss i livet, det är jag säker på, och att vi utvecklas genom detta.
Mina barn förlorade sin pappa när de var sex och tio år gammal. Jag blev änka som 34-åring. Livet tar sin egna vägar och det är så svårt att förstå hur det kan göra så ont ibland när det andra dagar kan vara så lyckligt.
Att förlora en förälder tidigt sätter djupa spår, som aldrig försvinner. Men man kan lära sig att hantera saknaden och sorgen. Man förändras och får ärr i själen. Men på något sät hittar man strategier för att själv överleva. Vissa får klara sig själva, vilket egentligen inga barn ska behöva.
Fina du - jag skickar en stor och varm kram från hjärtat! Du är en bra mamma och jag är säker på att dina barn får all den kärlek de behöver, och lite till.
Skicka en kommentar