Somliga har frosten runt sitt allt. Runt alltet. De fryser utan att de vet det. De vet men vill inte veta. Frost gör det kallt. Om alltet i allt det viktiga. Om alltet i allt det verkliga försvinner. Går det laga då. Blir det ett hål av sorgen eller försvinner en bit. Om det försvinner en bit blir det ojämnt. Tyngre på ena och lättare på den andra. Kanske.
Jag var bara ett barn med tolv levnadsår. Då kom den och tog hela mitt allt. Alltet tog den. Döden. Den döden som inte lämnar något tillbaka. Bara tar.
Den tog alltet men lämnade mig verkligheten för att lära om det viktiga.
Och lärde gjorde jag.
Ibland är lärdom smärtsam att lära sig bära. Utan den vore det inte jag.
Tidigt visste jag att redan innan döden skulle komma hade verkligheten om att lära det viktiga redan börjat.
Utan den vore det inte jag.
Mitt jag i alltet.
12 kommentarer:
<3
Så underbart vackert skrivet!
Sorgligt men ändå tacksamt.
Tur att du är du...och jag är jag:)
Ha en toppen kväll!
Kram Susanne
Kloka, vackra och tröstande ord ♥
Svar: Det är min dotter som sjunger samma hon sjöng på min pappas begravning i april ♥
Sååå vackert skrivet. Tårarna bränner i ögonen. Är extra känslig idag.
Kram
♥ Stor kram ♥
Hej vännen!
Resten av huset sover och jag sitter här och försöker ta igen lite bloggläsning som jag missat när jag har befunnit mig i skriv- och höstlovsbubbla och som alltid när jag kikar in hos dig så får du mig att känna, reagera, tycka och tänka. Hela registret! Och det är det jag tycker så mycket om med dig och din blogg. Att du berör. Att jag aldrig vet på förhand vad jag kommer att få läsa. Jag gillar att du inte är förutsägbar och att du skriver om högt som lågt, glädje och sorg. Du är en pärla!
Din text i detta inlägg går rakt in i hjärtat. Så vackert, sorgligt och smärtsamt. Kram till dig!
Och ett stort GRATTIS i efterskott på födelsedagen! Vilken härlig dag du hade och firad med stil. Visst är det härligt attvara med på denna galna och underbara resa som kallas livet. Njut av ditt år som 40 och slå dem med häpnad!
Stor kram till dig
Underbar text! Sorglig, men fin..
Kram
Tiden läker sår men mina ärr består...
kram
Javisst e de så.......men på nt sätt måste man gå vidare......
å missa nu inte...
B
L
O
G
G
P
A
R
T
Y
T
fortsätter........
redan 70 fina bloggar.
VÄLKOMMEN :)
Håkan
Hej! Har du kvar kaninburen som Tarzan hade? Vill du sälja den så köper jag den gärna :-) /Carola Sörlin
åh vad jag känner igen mej i det där, det är som att jag fastnat i nåt sorgligt och inte kommer mej ut! Otroligt vackert och så känslosamt..
Söndagskram ;-)
Ja du, det här med att tappa alltet. Fast man är vuxen och har familj kan det kännas precis så. Det trodde jag inte att det skulle göra riktigt. Fast det inte är samma ändå mot för att vara barn och tappa alltet. Jag har ett riktigt dåligt minne, minns varken folk eller fä men din mamma - henne minns jag. När vi lekte på ditt rum med dom vandrande pinnarna och en rymde/försvann/krossades/fastnade eller nåt, borta var den. Kommer du ihåg paniken? Som vi skuttade och skrek. Din mammas min då den minns jag :) Hon tyckte nog vi var en riktiga fjantfior..
Skicka en kommentar