Självhjälp

Den här tiden för elva år sedan låg jag i en säng på BB. Vår dotter som var några timmar då var i säkert förvar hos sin pappa. Jag var inte närvarande i verkligheten. Tänk vad man klarar av och överlever  fast man ibland ligger risigt till. 

Något annat som ofta känns övermäktigt är min huvudvärk. Läkaren jag var till sist frågade om jag någon gång röntgat nacken. Nej sa jag. Han sa- Jaha, men jag har inte tid nu. Jag har rast. Sedan tog han av sig den vita rocken.

Jag får försöka hjälpa mig själv då. Igen. Och jag tänker inte säga att jag inte har tid för jag har rast. 

Ann-Louise

Tapeterna som kväver mig

Ni får se det ändå. Än fast känslan är att tapeterna håller på att lossna, falla över och kväva mig. De där terracottafärgade tapeterna som kvävt mig år ut och år in. Bokhyllan är äntligen borta och skänken fick flytta in. Kändes som att jag skulle dö av lycka. Om det är möjligt att kunna det. Det är så mycket med vardagsrummet. Mycket som är fult. Och jag kan helt enkelt inte må bra där. 

Se istället de vita väggarna, fårskinnet i farmors gungstol som målats vit, på skänken ljus i mängder och kära ting jag tycker om, annan gardinstång med vackra gardiner som fladdrar i mitt hjärta precis som för vinden i öppet fönster. Färger jag tycker om. Ja. Precis så. Och plötsligt kändes det helt rätt att lyssna på denna.

Ann-Louise

Det var då

Ett minne kom över mig från min barndom. Jag såg min mamma stå vid köksbordet och baka ut den största mjukaste vetedegen jag någonsin sett. Det var stora degar för vi var många som bullarna skulle räcka till. Jag brukade känna på degen och knåda den med mina små händer. Jag minns än idag känslan av hur varm och mjuk den var. Ibland pratade hon i telefonen medan den jäste. Då jäste den sakta över kanten. Jag minns att det var både roligt och skrämmande att se den sakta röra sig.

Då poppade man popcorn i en gryta och den blev alltid svart i botten. Jag hällde ofta i för mycket och det poppade över. Det såg väldigt gott ut när det vällde upp ur grytan och locket hade inte en chans. Inga pet-flaskor med dricka. Nej, det var den godaste drickan ur stora glasflaskor. Och på mjölkförpackningen stod det  hur man skulle öppna - "Öppna upp, vik tillbaka, skjut fram. Eller nåt liknade. 

Med bara två kanaler, en gång i veckan Tom & Jerry på Lilla Sportspegeln och ingen dator eller mobiltelefon tillbringades vintertiden i slalombacken. När vi åkt klart susade vi bara nedför backen så var vi hemma. Då gjorde mamma varm choklad på kakao  och socker och vi åt det goda brödet hon brukade baka. På den tiden hade pappa Kungen av Danmark på insidan bildörren på sin välputsade Mercedes med stjärnan i perfekt lutning. 

Ibland känns det inte alls som så länge sedan. 

Ann-Louise

Tack

Tack för denna helg som varit bland de bästa på länge.
Tack för att jag inte har stressat och jäktat. 
Tack för att jag varit snäll med mig själv och lyssnat på mig själv. 
Tack för att jag träffade min fina vän. 
Tack för min familj och det vi har. 
Tack för att jag har skrattat och sett film med barnen. 
Tack för att jag tog mig tid att se min sambos fina ögon.
Och tack för att bokhyllan är borta och att min 50-tals skänk i teak fått komma till sin rätta plats. 

Ann-Louise 

Här

När jag om fredagen gick efter vår väg såg det ut som att alla de gula löven skulle blåsa av. De virvlade runt mig och det kändes nästan som att vara i en film när jag gick genom regnet av löv. Det var vackert ute och jag tänkte att vore det så farligt då, att flytta. Skulle det inte vara skönt att slippa all snöskottning och mörkret på vintern utan gatlysen. Då kom jag att tänka på våra barn ute på ängen bland blommorna. Som frihet fast de aldrig varit fångade. 

Jag tänkte att det är ju mycket enklare att hyra lägenhet. Ganska mycket enklare än att äga ett hus. Men då kan jag ju inte måla väggarna som jag vill. Och vad skulle jag göra av svarta Lilla Fröet och de andra hönorna. Det skulle bli tomt utan dem. Fast bra att slippa springa till hönshuset i snöstorm och 30 minus ändå, tänker jag. 

Att prata med sig själv kan vara rätt så bra. Jag sa - Nej det går inte. Jag skulle sakna fina sommarvägen och höstvägen och vintervägen där månen dansar bland träd och äng i sällskap av hela himlavalvet medan miljoners kristaller tindrar i snön. Den vårvägen där det brusar och hoppar i diken och smältvatten från djupa skogen rinner mjukt över mossan. Jag skulle sakna. Och överleva ändå. 

Ann-Louise

Hej!

Jag har laddat upp med gott bröd, pepparsalami, brie, grönsaker och päroncider. När huset och jag blir själva imorgon kl 08:20 tar jag med mig te i favoritmuggen, päroncider och mina goda smörgåsar till fåtöljen med fotpall. När jag lagt varma filten till rätta över mig startar jag filmen jag skrev om igår. Nu måste jag lägga mig så att det blir morgon snabbt. Det var minsann länge sedan jag kunde säga det. Annars tycker jag alltid att natten är för kort och att det blir morgon alltför snabbt. 

En liten blomma till er och tack för att ni kikar in här hos mig på LyckligaPraliner! 

Paraplyerna i Cherbourg

Jag väntar på att fredagen ska komma. Då är jag ledig och när barnen är på skolan ska jag plocka fram lite gott. Sätta mig i fåtöljen med fötterna på fotpallen och en varm filt över mig. Sedan låta mig svepas med av romantik, gråt, smärta och lycka i denna franska film från 1964 som nominerats med 5 Oscar. Sist jag såg den glömde jag bort tid och rum. Vad jag längtar. 

Les paraoluies de cherbourg

Ann-Louise