Med kameraväskan över axeln. Det är jag det när vi är ute. Det här kortet tog dottern när vi var vid ån i lördags. Hon är min bästa lilla vän. Jag tar tillvara på det fina vi har tillsammans. Alla goda skratt och finurligheter vi pratar om. Men även det mer allvarsamma. Om vi en dag kommer lite bort från varandra hoppas jag att hon hittar tillbaka till mig. Det är så mycket som händer när man växer upp, blir tonåring, utvecklas och försöker hitta sin plats i livet med vänner, skola och att finnas till med allt det innebär. Jag hoppas att hon alltid kommer veta och känna att vi finns för henne. Det är väl vad de flesta av oss känner för våra barn. Tyvärr har alltför många barn det precis tvärt om. Och det är sorgligt.
