En suddig bild. Inget annat blir det. Inget sprakande av mig. Hos mig ikväll. Vad finns det för mening med att bli så trött att hjärnan lägger av. Och inget kan jag göra åt det. Kanske. Jag vet inte.
Imorgon är det nog bättre. Det brukar bli det. Sen måste jag ta mig en funderare över en del saker.
Ann-Louise
Bilden jag visar har inget som helst att göra med det jag skriver. Egentligen och kanske. Fast helt säkert skulle jag kunna få till en liknelse och någon koppling mellan livets goda på flera olika vis både när det gäller ätbart och inte. Men man kan ju äta livet. På fler vis än att stoppa i munnen, tugga och svälja. Fast jag skriver inget om det ikväll.
Det jag skulle skriva var att jag har haft en fenomenalt bra dag. Men det skulle ju blivit ett väldigt kort inlägg. Godnatt!
Ann-Louise
Idag har det regnat. Inte våldsamt mycket. Äntligen känns det som att vi närmar oss den riktiga våren! Snön som ligger kvar i skogen dit solen inte når smälter bättre och nu har det börjat rinna ordentligt genom skogen, över mossen och ner i diket. Det porlar, skvalar och rinner. Underbart!! Har inte tagit nya bilder utan detta är gamla. Fast ännu ligger is kvar vid vägtrumman. Så det forsar inte lika mycket som på bilden ännu.
När det rinner smältvatten genom skogen och det bildas vägar som försvinner när ingen mera snö finns som kan smälta, då mossen blir härligt grön och böljande. Ja då närmar vi oss den riktiga våren. Min bästa tid. Innerligt.
Och så är jag väldigt glad för jag har målat hallen klart. Tre varv med rollern och 9 liter färg senare. Jag är klar.
Nu blir det gott att sova. Imorgon blir det frukost på café med en väninna. Det smälter, jag har målat klart och frukost på café. Tre glädjor!
Ann-Louise
Detta om prestationsångest. Att prestera. Något som man tycker mycket om att göra, som känns intressant, kul och som man vill lära sig mer om. Frivilligt. Kan mycket konstigt helt plötsligt bli till smått prestationsångest bara för att det ändrar karaktär eller för att någon fler blir inblandad men ändå inte styr något. Hur kommer man ifrån det tänket och den känslan? Hjärnan vet att det fortfarande är frivilligt, roligt och helt kravlöst. Men då sitter det där och gnager lite, det där att "Nu måste jag prestera lite mer och perfekt på en gång" än fast det helt uppenbart inte finns någon sanning i det.
Kort sagt - Jag har något kul som jag har chans att få göra. Något jag länge funderat på. Kravlöst och helt på mina villkor. Bara för min skull.
Då helt plötsligt, trots att jag vet allt detta, börjar tankarna lite smått sticka iväg åt "hjälp jag måste få till det jättebra"- hållet. Knäppa jag. Lägg av Ann-Louise, säger jag åt mig själv. Och jag vet ju. Det gör jag.
Igår hade jag en lunchgäst och det blev omelett med en god sallad till bestående av bl.a mungbönor, pesto, soltorkade tomater och gul paprika. Vi åt det till middag ikväll. Mums!
 |
| "ALADDIN" Uppsala-Ekeby |
Jag och dottern var på secondhand idag. Hittade några assietter som passar perfekt till några andra jag fått efter min farmor. Inte samma mönster men lite av samma färger. Kommer bli fina att blanda tillsammans.
Trevlig lördagskväll!
Ann-Louise
Tänk vilken tur jag har. Nästan lite lyxigt faktiskt. Jag är ledig i flera dagar nu. Som en minisemester känns det. Tyvärr verkar inte vädret bli det bästa. Hade tänkt att vi ska ut på tur i skogen här bakom huset. Har förmånen att ha skogen nära. Men då det stormar blir det lite av en skräckupplevelse. Speciellt som den storm vi hade i november. Då låg vi i samma säng och skallrade tänderna, barnen och jag. Jag var helt säker på att vår sista stund var kommen. Att de stora granarna och tallarna skulle braka rakt över huset. Att de skulle krossa förrådet där hönshuset är. Jag såg för min inre syn mina stackars damer i skräck dras med och iväg med stormvindarna. Så kom jag på att sambon låg där uppe på övervåningen i dotterns säng. Om ett träd brakade rakt över huset skulle han ligga risigt till. Jag avskyr stormar. Riktigt avskyr det.
Imorgon är det fredag och jag får en lunchgäst. Eftersom jag fått dille på omelett så bjuder jag på det. Och en god sallad till. Denna vinter har varit sämst när det kommer till att hinna och kunna umgås med vänner. Av flera olika anledningar har det blivit så. Att arbeta och hinna med det nödvändiga tar ganska mycket ork också.
Oj vad härligt att vara ledig. Lägga upp det som jag själv vill och tycker. Det mesta av det i alla fall. Jag ska måla färdigt det sista lilla i hallen, besöka secondhand, gå ut i skogen, fota och läsa. Kanske nån film med barnen och gott att äta. Umgås.
Ledighet. Njutbart säger jag bara. Njutbart!
Hejsan!
Först vill jag börja med att säga tack till er som kikar in här och som ibland lämnar någon kommentar. När jag inte alls hinner med bloggen eller när inspirationen fattas och jag tänker att - "Nä, nu slutar jag med detta bloggande", ja då kikar jag in och ser att det visst finns de som läser. Även om få skriver något. Jag ser ju att ganska många ändå vill läsa. Till er säger jag - Tack så hemskt mycket!!!
På mitt lilla fat i teakskåpet ligger glödlampan med silvertråd och pärlor på, olika halsband jag fått av barnen, ett turkost hjärtan av min vän, av Gullan i en gammal ask från ca 50-talet och halsbandet av tunt tvinnat renskinn.
Lilla teakbordet blir nog kvar där det står. Ljuset från fönstret faller vackert på bordet och allt jag ställer eller lägger där blir vackrare. Fredagstulpanerna står kvar. Böckerna jag inte hunnit läsa har jag lagt på hög och ljuset ska tändas en stund ikväll.
Jag har målat hallen i dagarna tre. Vitt. Bara ett varv kvar på de två väggarna i trappen. Då har jag målat tre varv för att det ska täcka ordentligt. Det har tagit sin tid och jag är verkligen inte så duktig eller snabb. Vi ska köpa nya lister och tre nya innerdörrar. På byrån har jag ställt något för att det inte ska se tomt ut. Det får vara så tills jag finner det rätta. Huvudsaken är att det inte ser kallt och tomt ut. Jag är glad att jag snart är klar och glad över att jag faktiskt ändå kan. Jag kan fixa och greja själv. Det känns toppen!
Ok. Jag fortsätter blogga ett tag till.
Pepper med den outgrundliga blicken och där i speglas jag med kameran. Ögon. Tänk så olika vi kan se på samma sak. Eller på samma händelse. Vi har olika uppfattning och reagerar lika eller olika. Inte alltid förstår vi oss på det. På andra. Och jag har målat hallen, det faller på plats och börjar höra ihop. Mer och mer. En tråd att följa. En jämn rörelse genom huset som påbörjats och som känns rätt. Det känns när det är rätt.
Det blir ännu bättre.
