Jag vill ha en stor rund matta. En jättestor rosa fluffig matta. I den skulle jag kasta mig ner och sjunka långt ner så endast nästippen sticker upp. Där skulle jag ligga tills vansinnet gått upp i rök och jag glömt idiotiska taxichaufförer, andras ungar som förstör, lärare och resurser i skolan som fattas. Fast en rosa matta räcker nog inte. När jag känner efter. Jag har varit rätt arg. Och när jag blir så där himla arg får jag ont i huvudet och får lust att kasta grejer runt omkring mig och det skulle jag gjort också om jag inte var så rädd om allt. Om jag snusat hade jag tryckt munnen full tills jag sett ut som en hamster med fulla kindpåsar och hade jag varit rökare hade jag stoppat in cigaretter i öronen också. Inte ens kaffe dricker jag tillräckligt av. Biter inte på naglarna. Petar inte i näsan. Kliar mig inte onaturligt mycket eller krafsar på andra ställen heller. Sliter inte mitt hår. Svär inte.
Vad gör man då av sin frustration när man kokar över.
Men nu helt plötsligt känns det bättre. Och allra värst arg har jag ju inte varit ändå. När jag är allra värst arg tappar jag känseln i armarna. Och det har jag uppenbarligen inte.
Jag sätter mig i soffan. Verkar vara bästa lösningen.
Lite te och en tidning. Nån hund i knäet.
Imorgon väntar något bra.