Om jag tvivlat

Magiska kvällar som denna vi har precis just nu. Då påminns jag om varför vi bor här. När månskenet är makalöst och så starkt att det nästan skär i ögonen. Och snön på ängen tar tag i de där miljoners triljoners strålarna och slungar iväg det upp på himlavalvet igen. Ja då vet jag säkert ännu en gång. Om jag tvivlat. 

Februari 2013

Jag kan tänka på dagar när solen gör detsamma. Innan ängen är full av skoterspår och vi åker skidor i det enda spår som finns för att åker vi utanför sjunker vi ända ner till Kina. 

Om jag känner att jag tvivlat. 

Vilken soppa och den där veden

Vilken god soppa jag gjorde härom dagen av jordärtskocka, lök och vitlök. Och oj vad jag blev "sjuk" på natten. Jag använde laktosfri mjölk men tydligen blev det för mycket av det goda ändå. Eller också är jordärtskocka på något vis för kraftigt för min mage. Kanske en kombination av båda. Fy, kände av det hela dagen efter också. 

Äntligen finns det ved i veboa. Ett orosmoment är avpolletterat. Här betas eventuella stora göromål av eftersom sambon (förhoppningsvis) snart får sin kallelse till ryggoperationen. Det blir en stor operation. Saker som kan underlätta efteråt både för honom och mig gör vi nu. Måste skriva upp på ett papper hur jag får igång snöslungan också, om jag glömmer...

Nu snabbt hopp i säng. Ny arbetsdag imorgon. 

Ögonblick en kort stund

Jag skulle ta hundarna på en liten promenad. En räv satt på vägen med nosen vänd mot ängen. Öronen spetsade med den svarta nosen sniffande i luften. Lockande ljud och dofter. Det rör sig i riset och under det ännu tunna snötäcket hörs ett svagt prassel i det torra bruna gräset. Den yviga svansen ligger avslappnat på vägen. Rakt ut från kroppen och över spåret från bildäck. Som en sån där dammvippa man kan köpa på affären men inte alls lika färggrann. Den här svansen är grann på annat vis. Yvig, tjock och frisk. Och den tillhör en frisk räv. Det blir man glad av att se. Kanske satt den och dagdrömde en stund. Eller njöt av utsikten medan den funderade på ett beslut som till sist togs. För plötsligt ställde den sig upp och lommade iväg över ängen med svansen vågrät pekande mot platsen den nyss lämnat. Och vi gick vidare på vår promenad. Små ögonblick i det stora. Tiden är ett ögonblick i förhållande till något vi inte vet säkert. 

Vi kan byta batterier och skruva upp fjädern. Ställa rätt och ställa larm. Men ögonblicken i den här tiden kan vi försova oss igenom ändå om vi inte ser dom. 

Om att vara skorpion och om förändring

På skoj läste jag mitt horoskop på internet. Där kunde jag läsa även vad som kännetecknar alla stjärntecknen. Jag arbetar alltid med samma personer när vi arbetar helg. Vi är skorpioner alla tre. Det går väldigt bra. Trots vad som står om skorpionens personlighet.  

Denna bild har jag sparat för att minnas hur det såg ut och kändes i vardagsrummet innan den vita färgen. Fast egentligen behövs den inte. Jag minns tydligt. Och varje gång jag nu kommer in i vardagsrummet känner jag det. Vägglyckan som sprider sig i hela rummet. Tankar om min önskan av förändring och förnyelse, kanske mer ett behov. Efter många år av stillestånd är den önskan stark. Tänker på hur många som använder renovering, förnyelse och köp av materiella ting som plåster för något helt annat. Kanske lättare än man tror att hamna där. Det vill inte jag. 

... medan snön faller

Det faller snöflingor. Ängen är vit nu och den blöta snön gör trädens grenar tunga. Det är tomt i hönsgården. Bara kallt och blött. Jag hör tupparna gala där inne i värmen. Nog har dom det bra ändå. När jag tog bort nätet över hönsgården gick det sönder. Får lov att köpa ett nytt när våren kommer. Våren. Tittar ut genom fönstret och mumlar lite för mig själv om våren. Jag ska dricka kaffe ur en blommig kopp från second hand och äta en bit saffranskaka köpt på coop, innan jag åker till jobbet. Det blir vinter ännu en gång. Och jag ska försöka göra den till den bästa. Om vi hjälps åt. 

Och det gör vi nog.

Söndag och födelsedag

Jag har firat min födelsedag idag tillsammans med min familj. Jag har blivit uppvaktad och fått fina presenter fast jag bestämt sagt att det räcker med en tidning, inga dyra presenter. Vilken fin dag vi har haft tillsammans. 

Det första paketet jag öppnade fick mig att för ett ögonblick tappa fattningen. Berörande och känslosamt för mig. Det var Kristian Gidlunds bok "I KROPPEN MIN". Smärtsamt vackert. Njuter av hans förmåga att formulera och beröra. Och enormt sorgligt. 

När festligheterna var över satt vi i soffan med en brasa i kaminen. Ja inte alla av oss satt vidare bekvämt. Som jag längtar efter den nya soffan. Varför måste man behöva vänta så länge. Kanske ända till jul sa dom på MIO... 

Jag kände mig frusen och låg inrullad i en filt. Provade flera gånger att kliva upp men det var alltför varmt och gott. Slängde fram benen i hopp om att resten av kroppen skulle följa med. 

Ännu en gång har jag firat min födelsedag. Tacksamt kan jag tänka att jag och resten av min familj är friska och att vi har varandra. 

Tyst i mitt hus

Silence står det på tavlan. Lite svagt. I verkligheten syns det starkare. 

Jag har haft hemsk huvudvärk för stor del av dagen. Jag vilade länge och huset var i stort sett helt tyst. Har världens bästa barn på att vara tysta när det behövs. Och ändå sa vi inget åt dom. De förstod det själva. Jag låg i sovrummet som sakta blev mörkare. Det blir skymning snabbt nu. En hund kröp under filten och värmde min rygg. Tänk vad mycket värme en liten hund kan ge. Kanske beror det på att han har ett extra varmt hjärta den där lille. Jag tycker om att ligga och lyssna på ljuden i vårt hus - suset av ventilerna i taket, kaffebryggaren i köket, barnen som skrattar på övervåningen. Jag själv i sovrummet med dörren stängd. Men ändå inte ensam. Huset mår gott. Det känns som det även fast jag vet att hus inte har känslor. 

www.ylvaskarp.se

Trevlig helg till er alla! 

Imorgon är det en ny dag. Ny dag, nya andetag.