En salig blåbärsupplevelse

Jag har jobbat min första arbetsdag efter semestern och det gick så bra! Jag föll inte ihop av chock och dog (som jag i mitt stilla sinne trodde troligast skulle inträffa). Och jag har pratat så mycket bra, roliga och viktiga saker med min fina arbetskamrat. Det känns lika gott som blåbären på tårtan härom dagen! Och jag verkligen gillar blåbär. 

Några sensommar rader

Jag har alltid varit mer vårlig och höstlig än somrig. Men kära nån vad jag ändå ville ha sommar längre. Lite längre. Vi har kort sommar här där jag bor och det känns ibland som att sommaren bara kom förbi och sa Hej lite retsamt för att snabbt säga Hej då igen.

Idag värmde solen så gott på mitt ansikte och mina armar. Jag blundade och njöt där jag satt på altanen med fötterna dinglande precis ovan gräset. Frisk klar luft att andas. Försvann in i tankarna medan tupparna gal och barnen pratade. Jag hörde att korna var på ängen. Den lilla pinglan i snöret som en av de mer äventyrslystna kalvarna har knuten runt halsen är nog bra tänkte jag. Den kan inte försvinna bort på sina egna äventyr lika enkelt. 

Hösten är här och det faller gula löv. Inte många med de finns. Trädens starka gröna färg är inte lika stark längre. Tänker på vad jag ska göra i höst, på vad jag gjorde innan sommaren och vad jag tycker om. På vad som får mig att må bra och vara glad. Jag ska fortsätta med de bra sakerna. Och jag ska fortsätta läsa böcker och lyssna på sommarens Radiopratare. Igår lyssnade jag på Jonas Gardell. Med hörlurarna på. Hans ord gick rakt in. 

Imorgon börjar jag arbeta. Semestern är slut och nästa måndag börjar barnen skola igen. Tillbaka till rutinerna. Men nog hade jag önskat att sommaren var lite längre ändå. 

Vad man kan se i tårtspadespegeln...

Idag när jag gnuggade tårtspaden skinande blank, som den bör vara tycker jag när det är kalas och tårtätande står på schemat. Kom jag på en sak. Där mitt på tårtspaden syntes jag lika klart som i en spegel. 

F o k u s e r a  A n n - L o u i s e.  H å l l  f o k u s. 

Mitt fokus har hamnat ur kurs. Håller inte kursen som jag tänkt. Jo bitvis men inte tillräckligt och jag måste komma på banan igen. Det är ju bara jag som styr över mig själv. Mitt tänkande och varande. Vi väljer själva hur vi ska reagera och agera. Om vi bortser från det faktum att vi är högst påverkbara varelser och även jag. 

Så Ann-Louise där i "tårtspadespegeln" - Dags att fokusera. Fokus. 

Bland fjällen

Jag försvann visst i flera dagar. Men jag är allra högst närvarande i verkligheten. Vi är i fjällen. Hemma. Fjäll, vatten och luft.

Vi äter gott, utflykt till ännu mer in i fjällen och fjälltoppar på andra sidan fjälltopparna tillhör Norge. Mäktiga vidder. Vackert.

Tillbringar tid i uterummet med fjäll och sjö som utsikt. Vi äter middag, dricker kaffe och jag läser böcker och tidningar om kvällen. Barnen njuter. Tänk att det första man ser där utanför är fjäll. Ja det är härligt. "Tack för maten den är god. Den ger kraft och levnadsmod". Men det handlar inte om mat.

 

På återseende om några dagar!

 

 

Som den finaste choklad

Tack så hjärtligt mycket för kommentarerna ni skrev på förra inlägget! 

Jag har läst dem alla flera gånger. Blir glad av att läsa dem. Tack för alla, både korta och långa rader som ni kände att ni ville skriva och att ni tog er tid till det. De värmer lika gott i magen som den varma chokladen i muggen ute en fin dag i solig snö och lämnar en fyllig god eftersmak som räcker länge. Och jag tycker verkligen mycket om choklad!

Lite så är det

Ibland och många gånger samtidigt som tiden går tänker jag att nog vill jag skriva. Men så blir det inte. Morgonen är här lika snabbt som kvällen och lite av allt som händer har jag försökt skriva men när fingertopparna rör tangenterna tar det stopp. Vet inte hur jag ska formulera och berätta. Tänker att jag inget av värde har att säga. Vi gör inga semesterresor eller vandrar på stränder långt bort. Inte heller dricker vi rosé i solnedgången efter ett bubbelbad. Jag har semester ännu och barnen sommarlov. Dagarna fylls inte av stora händelser men av det som gör gott ändå. Och händerna har vi fulla av sju små kycklingar som glatt hoppar upp och pickar i sig av frön.   

Det är mörkt ikväll av regn och molnen ser ut att hänga ner över trädtopparna. Jag vill ha sol och lätta moln högt där uppe. Det känns lättare då. Huset är tyst och inte en lampa är tänd. Bara jag vid skrivbord och dator. Bakom mig ligger hundarna i sin säng och sover. Den ene drömmer. Gnäller och skäller till sist. Blir tyst av min tillsägelse, suckar och somnar om. I vår säng ligger sonen som ville byta sovplats med pappan denna natt. I natt får jag lyssna på mjuka lätta andetag utan snarkningar. Jag vet att tidigt imorgon bitti kommer jag att känna hans lilla mjuka varma hand i min innan han kliver upp före mig.

Vi får se vad morgondagen har att erbjuda. Skulle kännas gott att få sitta ute på de vita stolarna. Färgen håller på att lossna. De har nog varit med om många somrar. Jag har nyss köpt dem på second hand. Blev innerligt glad när jag fann dem. Ja. Lite så är det just nu hos oss. 

Det är gott nog. Vi ses igen!

Små och stora mirakel

Man kan nog kalla det ett litet mirakel också när en kyckling kämpat sig fram till livet. Det fick jag och dottern beskåda och förundras över. Först ett hålslag i ägget, pip hörs tydligt och man ser det rör sig i det lilla hålet och så plötsligt blir sprickan större i ägget för att till sist under hårt kämpande lyckas kycklingen ta sig ut. Det tar hårt på krafterna och den tar korta vilopauser då bröstkorgen synligt höjer och sänker sig snabbt. Tänk att den lilla blöta kroppen orkar. Ett litet mirakel i vardagen en varm sommardag.