"ge tomten ett skjutgevär"

Jag har precis avslutat mina fyra arbetsdagar. En hemsk förkylning sprider sig bland boende och personal. Svårt att få tag på vikarier. Jag är glad att jag är ledig i två dagar nu för jag känner mig rejält hängig själv. Nyårsafton imorgon och jag ska fara till blomsteraffären (om jag inte ligger storsjuk förstås) och köpa nyårsbuketten. Förra årets bukett bestod av vitt, grönt och silver. Får se vad det blir denna nyår. 

Jag avslutade min sista arbetsdag detta år med att få höra dessa ord från en snart 90-årig fin dam; 

"Jag tycker att vi ska ge tomten ett skjutgevär så att han kan försvara sig!" 

GOTT NYTT ÅR TILL ER ALLA!

Tack för att ni läser LyckligaPraliner och gör det värt att fortsätta! Tack till nya läsare som jag fått under året och tack till er som hängt med längre! Välkommen att följa med in i ett nytt bloggår!

          ♥♥♥

Ungefär som 2012 och gott nog

Jag ska fortsätta mitt 2013 precis som 2012 men bara lite mer av allt. Eller minst lika mycket. Jag visar lite av vad jag menar. 

Underbara våren som rinner genom skogen över mossan

Färg. Tapeter. Måla. Förnyelse. Inspiration. 

Öppen dörr. Såpa. Fika på altanen. Barn i hönsgården. 

Njuta

Stryka sambon på huvudet och lite retsamt säga att nu är det ännu mindre hår. Och höra honom svara - Äntligen, snart slipper jag klippa mig!

Hämta massor av ägg i hönshuset och steka den gulaste Sommarpannkakan och baka den gulaste sockerkakan.

Fara till loppisen där man kan dricka kaffe ur sköra koppar.

Promenera runt i kjol, randiga knästrumpor och stövlar. Och ingen i byn tycker att det är något konstigt med det. 

Fortsätta äta pepparkakor och njuta av alla färger som finns. 

Vandra vidare på vår väg och njuta av hur vackert det är. Och att vägen kan leda vidare mot nya mål och nya upptäckter. För mig själv och för oss. 

Ungefär så. Och gott nog. 

Ann-Louise

Att bara bli så plötsligt glad

Ett glädjefnatt igen. Ett sånt där nästan "Tjoo vad det var livat i holken i lördags" kom helt plötsligt över mig. Konstigt egentligen med tanke på att jag jobbat kväll och varit väldigt allergisk dessutom. Inte riktigt rätt kriterier för ett lyckorus. Att precis då få ett glädjefnatt känns både extra glädjande och säkert extra välbehövligt. Där sitter man vid köksbordet och hugger in på en tjock skiva kryddsalami och bara blir så glad.  Ibland är det verkligen konstigt hur det kan bli. 

Att bli glad alldeles själv av mig själv är kanske ett gott tecken inför 2013. Jag väljer att tolka det så. Och det enda som behövdes var en bit kryddsalami. 

Ann-Louise

Inte det jag tänkt från början

Lite kan man nog tycka synd om sig själv ibland. Utan att någon ska säga och tycka att - men varför gnäller du. Jag kan också säga att det är för mycket värdelöst skräp på internet som barn tittar på. Som de inte alls borde och för att man inte kan sitta hela tiden hängande över deras axel och hålla koll. Kanske för att den stunden när man viker tvätt blir en slags egen tid ändå för att man inte har större krav än så ibland. Egentligen är det för mycket skräp med alldeles för mycket. Och en del människor silar mygg och sväljer kameler.

Det är för sorgligt med de storögda barnen med uppsvällda magar och kvinnor som stympas i en konstig tro om att hon är mera värd då. Men ändå inget värd. För att bli kastad sten på av lämplig storlek avsedd att göra långsam stor skada och leda till döden är tydligen också en kvinnas lott. Och värde. Och straff. 

Galenskap i världen där oskyldiga barn lider, dör eller dödas. Oskyldiga människor. Krig, svält och tortyr. Och de som blir rika på det. 

Hur kunde människan bli så. För det var väl knappast meningen...

Jag som hade tänkt skriva om något roligt jag varit med om eller hur bra det känns att kunna köpa nästan vilken frukt man vill på affären och att jag fick ett presentkort på en fotvårdsbehandling i julklapp. Men istället kom helt andra rader att skrivas. Jag tänker att det var nog en mening med det också. Att det inte blev som jag tänkt från början. Kanske orkar någon läsa det också. Även fast det inte blev ett dugg roligt. 

Ann-Louise

Lite om längtan, fransk film och äppelskrutt

Jag läste om en kvinna som försöker mota bort tankarna och längtan efter att få gräva i jord, så fröer och se vårlökar titta upp. För det har precis varit jul, för det är vinter och länge kvar till våren. 

Jag säger - mota inte bort de tankarna och den längtan. Låt det blomma ut och gläds åt att vi närmar oss ljusare tider. Av att planera och drömma om framtida projekt blir man glad. Och det är väl bra. Tiden går lite snabbare ändå. Det är väl bara om det har motsatt effekt som man kanske borde tänka lite mindre på det.

Själv har jag ju ständigt pågående projekt i tankarna. Det är ju det som håller ångan uppe, glädjen och inspirationen. Allt kan man inte göra. Men drömma och planera kan man väl ändå. 

 Några mobilfoton

Idag skulle jag se min fina julklappsfilm. En fransk musikal från 1967 tror jag. Den heter "The young girls of Rochefort". Jag laddade med kaffe i koppen med det blå snirkliga mönstret och tryfflar på ett fat. 

Vi delade på den sista saffranspannacottan. Ser kanske inte vidare gott ut där den ligger utslängd  på fatet men jag kan lova er att det är gott och extra gott med papparkakssmul på. På julafton var det dock finare servering. 

Julstjärnan i koppar fick efter önskemål komma upp denna jul. Sambons favorit inte min. Ett varmt och vackert sken, det håller jag med om. 

En bild på överkastet. Morrhår längst upp. Skuggan av en hundnos. Där nosen är syns en blöt fläck. Där låg ett enormt stort äppelskrutt! En väldigt liten hund hade inte något att göra. Jo, då kan man ju t.ex hoppa upp på soffan, snoka runt på bordet och ta världens största äppelskrutt och bära iväg det till sängen. Det blev ju kul en stund då. Men tydligen smakade det inte gott för hela var kvar. 

Hoppas ni har haft en fin annandag. Det har vi haft. Imorgon åter tillbaka till arbetet.  

Ann-Louise

Var rädd om det du har

Det är extra vackert ibland. Livet. Och tacksamhet är en rikedom. Visst hade vi för mycket mat och visst var det kanske för många julklappar. Men ändå. Tror det är den bästa julen. Där i soffan tänkte jag med tacksamhet - Tack gode gud för att alla har varit friska under året som gått. Inga olyckor eller sorg. 

Men mest av allt tänkte jag att vi ska vara tacksamma att vi får fira jul tillsammans ännu en gång. Jag tänkte att vad jag är glad att min pappa och Gullan inte bor på ett "demensboende". Ni vet, det är inte ovanligt att flera av de som bor där är ca 70 år. Någons mamma eller pappa som inte klarar ett vanligt liv längre. Många gånger både ledsamt och tragiskt. Jag ser det på nära håll och upplever det dagligen. Det är det jag arbetar med. 

Jag tänker på hur påtagligt det blir vid högtider. Att deras mamma eller pappa inte är densamme längre. Det som tidigare var en självklarhet är nu en svårighet. Till sist, olika snabbt, en omöjlighet. 

Många kanske borde uppskatta sina föräldrar mer än de gör. Inte ta dem för givet. Det är så lätt att ta varandra för givet. Livet kan förändras snabbt. Försök ta vara på det och slösa inte bort det. 

Ann-Louise

Pausbilden

Här kommer den. En suddig bild från mobilen. Vad passar bättre att visa än några runda goa grisar. Tack så mycket till er som skrivit julhälsningar! Nu ska jag fira jul och ha det gott. Vi ses snart!

♥♥♥ GOD JUL! ♥♥♥