Blöta stjärnor letar sig ner i nacken där jag går med blicken fäst på vägen för att undvika pölar av sörjigt vatten. Hundarna bryr sig inte nämnvärt utan hoppar glatt i snön, kör ner nosen och plogar sig fram. Det är bra med hundar tänker jag. De är aldrig på dåligt humör.
Men så hör jag korpen högt där ovanför mig. Både sorgesamt ensamt, lite kusligt men ändå väldigt vackert. Väldigt vackert en dag som denna när tunga snöflingor faller. Då står jag där på vägen och inget annat ljud stör. Inte ens ljud från stora vägen där på andra sidan skogen. De stora snöflingorna bestämmer sig för att de ska falla och inte stanna. Den enda som ser mig är korpen högt där ovanför.
Just nu. Just då. Och inget kunde vara vackrare.
Trevlig helg önskar jag er!