Jag hade tänkt skriva roliga rader men mina fingertoppar ville annat. Igår kväll skrev jag inget inlägg. Jag visste inte hur. Mina känslor var kastvindar och mina tankar virveln i badkaret där vattnet rinner ut. Jag tänker på den kvinna vars man är obotligt sjuk. De har barn.
Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mina händer. Ska jag hålla ut mina händer och blotta mina handflator mot skyn. Ska jag hålla dem mot mitt hjärta. Ska jag knäppa dem. Ska jag knyta dem hårt. Vad ska jag göra när jag säger till någon. Till något. Att jag inte förstår hur jag skulle överleva om jag var den att bli ensam kvar. Det är bara så bottenlöst sorgligt och jag kan inget säga som hjälper.
Jag som skriver och stannar mitt i raderna. Tänker. Jag tänker på dig som jag nyss fann. Du som lagar den underbaraste mat och blandar med vackra ord som jag tycker om. Det har jag talat om för dig. Du som också vet att livet inte är snällt alla gånger. E.
Tog bort bilderna jag hade tänkt visa. Bilderna på alla hönsen som vill sitta på våra armar och ta sig en lur. De som vill vara knähöns och de som sover i en hög. De bilderna tog jag bort för att det inte passade in i vad jag skrev. Men sen tänkte jag att det gör de väl visst. Livet är inte alltid bara svart eller vitt. Bara upp eller ner. Bara sorg utan glädje och glädje utan sorg. Livet är ju allt. Och jag och dottern levde livet i hönshuset om kvällen.
Fyra hönor som flugit upp på min arm och en tupp på mitt ben. Jag tar stöd mot väggen och benet rakt ut för där sitter tuppen Benny och klurar. Och jag har inte så där stor näsa.
Knähöns hos vår dotter
Sju trötta små höns som tycker att ligga på nättaket till de mindre hönsen är mycket bra.
Tack för att ni läste!