Livselixiret

Hej! Jag är tillbaka efter många om och men. Nu vet jag knappt hur jag ska logga in på bloggen och få till ett inlägg. Allt ser annorlunda ut. Jag mixtrade och letade, fick ett meddelande om att vissa delar av blogger ej stöds av min nuvarande webbläsare och om jag hade problem skulle jag byta till Chrome. Plötsligt hade jag även bytt till det uppgraderade gränssnittet som jag tycker är svårare och nu går det inte byta tillbaka. Men ja ja, jag lär mig väl. 

Här har vi ett strålande väder. Solen skiner och det sticker i ögonen. Det är så mycket snö. Det kommer inte att bli lätt för våren i år. Men jag har hellre rejäla vintrar än slask och regn. Tulpanerna från alla hjärtans dag tog adjö och tackade för sig. Jag kastade ut dem på bron. Där fick de ligga tills någon kastade in dem i skogen. Men det tog emot att göra det. Det såg sorgset ut där de låg i det kalla. Små hundtassar en tidig morgon trampade förbi. 

Det är något sorgligt över översnöade tulpaner, trasiga skosnören, träd som blåst omkull och döda små fåglar på marken. Det är något sorgligt över ett bilvrak i skogen, en ensam höna i hörnet och en ko som står själv på ängen i regnet.

Men hönan kan ju faktiskt stå där för att hon har sina små i säkert förvar under vingarna och kon kanske står där med magen full av gräs och tycker att regnet är skönt för då försvinner de irriterande flugorna. 

En sommardag i juli förra sommaren. Grannen har inte hunnit komma med sin lilla röda traktor. Höet står där ännu högt och svävande. Allt frodas och barnen likaså. Hönor lägger ägg. Ogräset växer mest av allt och vi dricker saft på altanen. Snart är vi där igen. Livselixir. 

♥ En bra dag önskas er! ♥

Fast jag fortfarande bara kan skriva på titelraden vill jag tala om att kärlek kan vara att köpa lakritsströssel till sin sambo fast man inte själv tycker om det eller att rädda hans toffel från en hund som gillar att slicka på den....Jag har gjort båda de sakerna idag. Kan man säga att det är kärlek tro?

Letar telenr till krislinje för bloggare som inte får skriva sina dagliga inlägg p.g.a bloggerstrul. Hur ska jag överleva?! Jag som har inlägg i huvudet hela tiden. Vad gör jag när det är överfullt tro?

Strul med blogger. Kan bara skriva på titelraden. Lika bra det. Då kanske jag äntligen lägger mig i tid ikväll då. Godnatt & sov gott kära ni!

Inge Norrlandsguld precis

Har inget av värde att förtälja. Inga storheter eller fyrverkerier heller. Bara mig själv. Liksom.  Odubbat. Fördröjning av pratet tydligen.

Till botten bortom och tillbaka till mig

En gång kände jag en kvinna som brukade meditera. Hon tömde huvudet på dagens information och kom att befinna sig på en plats där energin fanns. Det otroliga är att om hon hade huvudvärk kunde hon flytta på den, antingen till andra sidan på huvudet eller plocka ut den, bort med den. Hur är det möjligt.

Bilden visar sprickan i stenhällen bakom vårt hus. Jag tycker mycket om den och får en fin känsla av den. Är det kanske den bilden som jag ska försöka hitta till. Försöka se för mitt inre. Tror att den skulle passa för mig.

Pratade med min sambo för några dagar sedan om detta med att ha någon som man kan lita fullständigt på. Inte bara när det gäller förtroenden och högst privata ting utan om det där innersta innersta. Har ni känt det någon gång med någon? Jag menar inte med er partner. Det är svårt att förklara men jag menar någon som förstår precis vad du tänker även fast du inte sagt det. Någon du helt kan släppa in i din värld med dina tankar. Jag funderade om det är fullt möjligt. Har man ändå inte ett rum där ingen släpps in?

Min sambo är den som känner mig bäst. Men mina ord som virvlar runt med innehåll som plockas ur allt hit och dit. Bokstäverna som ibland rinner ut ur mina fingertoppar utan stopp och som ibland känns som tagna långt bort utom mig. De raderna som har ett djup tvärs genom hela universum till botten bortom och tillbaka till mig.

Det har han svårare att förstå. Men det tror jag ingen riktigt heller gör. Bara jag själv. Tänk om någon kunde precis befinna sig på de där raderna tvärs genom hela universum och veta. Veta allt det där. Precis det menar jag med att släppa in någon i din värld med dina tankar. Till botten bortom och tillbaka till mig. Som förstår mina ord och själv har dem.

Ann-Louise

Somligt i livet kan inte bli kort

Har tänkt flera gånger idag på om jag verkligen ska skriva detta inlägg. Det känns som att det egentligen borde räcka med det jag skrev igår. Både räcka och inte. Men det finns så mycket som jag skulle kunna skriva. Mycket att säga om de som lever kvar och ska klara av att fortsätta sitt liv.Vill inte att min blogg ska handla om jobbiga saker. Till sist bestämde jag att skriva. Skriva kort fast det kan bli hur långt som helst. Somligt i livet kan inte bli kort.

När man pratar om döden, någon dör och människor sörjer och saknar, blir det av helt naturliga skäl de efterlevande man pratar om. Det jag tänker på är också hur det är, hur det känns för den som vet om att den kommer att avlida eller löper stor risk att göra det. Det var först i vuxen ålder jag började tänka på hur min mamma troligen kände det, att lämna oss alla. Att vara riktigt allvarligt sjuk och ändå måste få saker och ting att fungera.

Om jag skulle få det beskedet att jag inte kommer att få fortsätta leva skulle jag givetvis först hamna i chock. Mina barn. Ska jag lämna mina barn. Inte få vara hos dem, se dem växa upp, hjälpa och stötta. Inte få leva med dem. Vem ska krama dem. Hur ska det gå för dem.Vill inte att de ska få känna en sådan overklig obeskrivlig smärta. Det är bara en liten del av alla känslor som skulle komma. Svårt att beskriva. Smärtsamt att tänka på.

Oavsett vad jag skriver är det ändå för lite och otillräckligt. Kan omöjligt få med alla mina tankar. Det finns så mycket mer.

Jag vill inte tänka på om jag själv blir kvar. Bara jag och barnen. Utan honom. Mina barn. Tankar. Gode gud låt våra barn få vara friska och aldrig råka ut för någon olycka. Tänker på dig som skrev att du var 34 år och ensam kvar med små barn. Hur klarade du det...

Nu blev det för långt ändå. Jag som skulle skriva kort. Men det gick inte. Somligt i livet kan ju inte bli kort. Och än hur mycket jag skulle skriva skulle det ändå bli för kort. Men nu avslutar jag. LyckligaPraliner var inte tänkt till att bli sorglig.